Han sitter där i soffan. Skäggstubben och det rufsiga håret så som det brukar vara på söndagkvällar. Bredvid honom sitter två små kottar i sina rosa pyjamasar, den ena vilar sitt huvud mot hans bröst och den andra pillar på hans klocka. I handen har han en prinsessbok bland många, med mörk och härligt hes stämma berättar han om Belles små hundvänner som om det vore det mest intressanta i hela världen. De små nybadade flickorna tittar koncentrerat i boken och den lite större fnissar till nu som då. Han vänder blad och stryker den lilla ettåringen över håret. Han har kavlat upp tröjärmarna över de starka armarna och fötterna rör sig lite nu som då i ullsockorna. Han läser den bekanta sista meningen i boken men istället för att stänga den så bläddrar han vant fram till första sidan igen. Den större av flickorna drar upp sina knän under pyjamasklänningen och historien om Belle och hennes hundvänner börjar igen.
Jag sitter på sidan om och kan inte annat än bara se på dem. På honom. Det finns inget större, inget bredare , inget djupare. Ikväll, en söndagkväll på vår soffa. Och jag bara vet.
3 kommentarer:
Det är det som är så härligt med bloggvärlden, det är så mycket om många känslor som man annars inte skulle ta del av alls.... Jag är född i den generationen som är "över" bloggvärlden om man säger så, men nog hade ett varit ett härligt alternativ då man själv var ung och sedan som mamma också... Och i väntan på de egna barnbarnen får man höra om och se så många härliga knattar. Tummen upp för bloggar.. och känslor! Kram!
visst känner man sig löjligt lycklig såna gånger. Finns det något mera manligt och älskvärt än en pappa som njuter av sina barn samtidigt som de njuter av honom. Så otroligt fint, då kan man glömma allt annat för stunden. :)
Anonym: Och det bästa är ju att man själv väljer vilka känslor man vill läsa om, vem man vill läsa om. Och när. Hemsk praktiskt. :)
Annika: Ja, så är det. Håhhå :)
Skicka en kommentar