En fredag

Vi sov till 9.30 idag. 9.30! Jag gnuggade ögonen och kikade på klockan igen, jag kunde inte riktigt ta in det. 9.30.
Vaknar man på förmiddagen så blir hela dagen lite märklig. Äter man frukost vid lunchtid är man lite ur balans. Men det var det värt, lite omväxling i vardagen.

Lagom till Claras middagslur kom farmor och plockade upp två glada barn. Iris hade packat alla apans kläder, korvsås och nya prinsessklänningen och Clara var glad att hänga med bara, som vanligt.

Jag åt, jag sov och jag tittade på Tour de Ski. Nu är jag otålig, kommer de inte snart?!

Julen 2011

Julen är förbi och den var helt klart vår bästa hittills. Barnen var glada och nöjda, de fick fina klappar och allt var fint. Ingen stress, bara god mat och gott sällskap.

Det är nyttigt att lugna ner sig och bara göra det absolut nödvändigaste. Vi hade en julgardin i köket i år, den andra klippte Iris sönder före jag hann hänga upp den. Men det gjorde inget, ifjol hade vi inte en enda så det var ju en klar förbättring. Vi har inte bakat något speciellt om vi inte känt för det, vi har köpt julklappar utan stress och vi har ätit knackkorv till lunch på julafton. Det gick ju hur bra som helst.

Hela julannandag låg vi här hemma på vardagsrumsmattan. Barnen lekte emd sina nya saker och sen sov vi allihopa en stund på eftermiddagen. Vi åt Hesburger till middag och badade ett maratonbad på kvällen. Ro skulle nog kunna vara julen 2011s huvudord.

Nu är V tillbaka i jobbet igen och jag och flickorna undviker barn och folkmassor. Vi ska hållas friska en vecka ännu, sen åker vi på semester. En veckas sol och bad, inga måsten och inte en endaste minut i köket. Vi bokade all inclusive så jag tänker inte ägna en minut åt matlagning. På mellandagsrean köpte jag bikinisar och strandtoppar, det kändes bra.

V är i Vasa idag och vi har spenderat förmiddagen i lekrummet. Ikväll blir det en försenad julmiddag med fina vänner och sen är det nästan helg igen. Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna klaga på så jag låter bli.

Flera svar

Du skrev att du hade något spännande projekt på gång för en tid sen..vill du berätta mera? Handlar det månne om bokskrivande, om att bli mamma till ett diabetesbarn?

Japp, visst är det så. Jag har skrivit en barnbok som ska skickas till olika förlag nästa vecka. Jag jobbar också på en bok om det första året som förälder till ett så pikulitet diabetesbarn. Det går ganska långsamt framåt, dels pga tidsbrist men också för att det är så mycket som ska bearbetas för varje skrivet stycke.
Idén om att skriva en bok föddes väldigt tidigt, men sen mesade jag ur. Jag tänkte bara på hur mycket jobb det skulle bli, att jag knappast kulle hitta någon som skulle ge ut den och kunde inte riktigt tro att någon faktiskt skulle köpa den sen om den mot förmodan blev utgiven.

Sen tänkte jag hur mesigt det var, jag är ju ingen mes. Så jag satte mig ner och började skriva. Efter att jag skrivit ett par tusen ord så raderade jag det och skrev om allting. Det kommer till ett stycke nu som då, ett kapitel här och där. Men skriva det kan jag, och det vet jag. Jag försöker föreställa mig hur det känns den dagen då jag är "färdig", skickar in mitt manus och då jag faktiskt får ett positivt svar om boken. För jag ska se till att andra kan läsa den, på ett eller annat sätt. Jag är verkligen ingen mes, jag vågar.

Trivs ni bra i larsmo ? var bodde ni förrut ?

Vi trivs nog bra. Vi hade inga som helst kontakter hit då vi flyttade, det var lite av ett spontanbeslut för att undvika att falla in i ett mönster som vi inte ville vara i ännu. Vi bodde först i Jakobstad i Vestersundsby, sen flyttade vi till Baggholmen i Jakobstad före Iris föddes. Efter att ha bott där ett år flyttade vi till min hemby Lepplax och sen flyttade vi hit till Larsmo. Nu har vi bott här i nästan två år och det börjar bli aktuellt att sälja huset. Vi är rastlösa själar som trivs med ombyte och nya miljöer.


kan du berätta lite mer om Clara? Skillnaden mellan Iris och Clara? Deras förhållande till varandra?

Clara är helt sin egen. Hon är så ljuvlig och gosig, alltid glad och alltid med ett finurligt uttryck i ansiktet. Som bebis var hon ganska missnöjd och skrikig och hon sov väldigt dåligt mellan 3 och 6-7 månader. Nu sover hon hela nätter, äter allt, hänger med i tempot här hemma och trivs med tillavron. Hon gillar att plocka saker fram och tillbaka och leker gärna med strumpor och bilar. Hon har precis börjat gå men klättrar nästan inte alls. Hon är en glad och go liten lillasyster helt enkelt.

Iris hade mycket mer temperament i samma ålder, hon har alltid varit väldigt driven och frustrationen har snabbt bubblat upp om det inte genast gått som hon tänkt sig. Iris var mer motoriskt utvecklad vid ett år.

De är verkligen systrar till 100%. De vill vara nära varandra även om de oftast stör sig ganska mycket av varandra. Det blir en del knip, slag och klös från båda sidorna men de är snabbt kompisar igen. De har börjat leka tillsammans och storasyster engagerar lillasyster i lekarna. Det första Iris säger på morgonen är "var är Clara?" och det första Clara säger är " Heeej ijish?daddy?"

Pirr, pirr

Barnen sover som dårar på nätterna, vaknar 9 och är glada dagtid. Vi strosar omkring i pyjamas och ullsockor, bakar bröd och ser på disneyfilmer. Då klockan blir fyra kommer V hem och hjärtat blir varmare och det bubblar i magen. Vi bara är, äter god mat och leker tillsammans. Sen blir det bad och nattning för barnen och tränings för oss. Vi avrundar dagen med en brasa, i spisen, tända ljus och soffmys. Två starka armar runt mina och vetskapen om att vi får sova djupt i många timmar.

Håhhå. Det är nog såhär det är att vara pinsamt lycklig.




I brist på juleljus för det bli födelsedagsljus.

Några svar

Anonym sa...
hur är det när Iris vill ha t.ex. bullar, kex, godis osv. Behöver hon mer/mindre insulin då? eller får hon över huvudtaget äta sånt?

Vi äter inget extra sött till vardags här hemma. I somras åt hon glass nu som då efter maten men nu så äter vi nog väldigt sällan något extra. Hälsar vi på någon får Iris äta samma sak som alla andra men de vi känner bättre brukar fråga av mig före de dukar fram vad som är ok och de vi inte hälsar på så ofta brukar jag skicka ett meddelande åt före vi åker dit att det helst inte ska bjudas på något eftersom det inte passar med Iris mattider.

Godis har hon kanske smakat någon gång, men det är absolut ingenting vi skulle ge åt henne, det hade vi inte gjort om hon varit frisk heller. Men hon är duktig och frågar alltid om hon får äta något före hon faktiskt gör det. Säger vi nej accepterar hon det oftast men ibland blir hon arg och upprörd, men det är ju helt förståeligt.

Mängden insulin vi ger henne är ju direkt baserat på det hon ätit, vi räknar antalet gram kolhydrater måltiden bestod av och sen utgående ifrån blodsockervärdet före måltiden så bestämmer vi rätt mängd.

Jag ser det inte som om hon går miste om något då hon får plättar till efterrätt eller pepparkakor till mellanmål och jag hoppas hon fortsätter att äta sötsaker med måtta sen då hon själv också har ansvar för sin behandling och medicinering.

Anonym sa...
Är din sambo cubansk? Hur i hela friden har han hittat hit isåfall?

Nej, han är ju inte det. Det ligger en lite rolig historia bakom hela "Larsmocubanerna", men det tar vi en annan gång. Han är hälften irländsk och hälften indisk, men han är född i Irland. Efter att ha flyttat runt och bott i många olika länder så hittade hans familj hit till Jakobstad. Sedan då hans familj flyttade tillbaka till Irland så lämnade han här pga studier och numera bor resten av familjen i trakterna också.


J & Mini sa...
Du skrev någonstans att det inte blir fler babysar hos er. Ligger det något speciell tanke bakom det? Du är ju så ung ännu (säger hon som blev mamma som 36-åring).

Som vi känner just nu så känns vår familj komplett med våra två flickor. Det har varit ett kämpigt år och nu vill vi njuta av våra två fina barn och varandra. Jag vill få ut mer av vardagen än att bara överleva och se till att barnen må bra. Sen så har jag ju lika många fertila år kvar som jag levt hittills så vi har ju en del betänketid :)

Hur ser ditt liv ut om 5 år?

Om fem år är jag 27 år och jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut då.D det är jag väldigt tacksam för. Jag vet inte var vi kommer att bo, vad jag kommer att göra eller vilka val vi gjort. Det är en härlig känsla, vi kan göra precis vad vi vill. Jag känner ingen stress med drömhus, karriär och husdjur. Förbaskat bra kommer vi att ha det iallafall, det är jag säker på.


Vad jobbar din man/sambo/pojkvän med? Du nämnaer honom knappt i bloggen, och det är ju helt förståeligt, men hur träffades ni och hur länge har ni varit tillsammans? Är han en bra pappa?

Ja, han nämns nog sällan i bloggen och det är ett medvetet val. Det här är mitt egna ställe som jag skriver främst för min egen skull.
Nu i höst har han startat sitt andra företag som sysslar med consulting och företagsutveckling. Vi träffades genom gemensamma bekanta då jag var 16 och han 19. Jag trodde verkligen inte att det skulle hålla och vi var väldigt olika. Det spelar ingen roll hur bra man passar tillsammans om man inte kan växa och mogna tillsammans, och det har vi verkligen gjort.

Han är nog den bästa pappa man kan tänka sig till sina barn. Från dag ett har han tagit lika stort ansvar som mig, delat samma glädje och varit lika stolt över barnen som jag varit. Han är otroligt omtänksam och ödmjuk och nästan lite för snäll för sitt eget bästa. Medans mitt temperament och humör har sina toppar och dalar så är han alltid lugn som en filbunke och oerhört systematisk i allt han gör. Flickorna avgudar verkligen sin pappa och de har aldrig varit speciellt mammiga, pappas tröst är lika bra nattetid och det är aldrig gråt eller gnäll om jag åker hemifrån. Han engagerar sig i pysselprojekt och legobyggen och vet precis hur man bäst bäddar ner apor och läser böckerna på rätt sätt.

Frågestund

Det kändes så bra då jag kom hem från träningen igårkväll. Inatt kändes det inte riktigt lika bra, där vid 1 började mitt vänstra ben värka helt fruktansvärt mycket. Jag trodde jag höll på att få en blodpropp, akut buk eller liknande hemsk sjukdom. Sen kl 3 började knät kännas som ett elektriskt eldklot och en timme senare slog värken till i bäckenet. Nu har jag listat ut att det är något som kläms just i bäckenet för det känns väldigt konstigt, en onaturlig svank. Jag sov en stund men gav upp igen och satte mig i soffan. Det hjälpte föga.

Nu ska jag väcka barnen (!) och sen blir det dags för vår traditionella fredagsutflykt till Kokkola. Efter det ska jag åka till Kaustby , med eller utan barn, så här kan man ju inte ha det.

Medans vi är borta så ska ni passa på att fråga allt sånt som ni undrar över. De som har frågar något tidigare som jag inte svarat på kan ju passa på nu då istället. Shoot!

"Mamma, blir jag frisk på lördag?"

Här kan ni läsa ett inlägg som jag skrev i somras. Jag gick tillbaka och läste det själv idag och det känns likadant ännu. Någonstans inom mig hade jag hoppats att jag skulle ha tagit ett stort språng framåt på den fronten nu, att jag nästan ett halvår senare inte skulle känna så längre. Men det finns där, djupt ingrott. Tack och lov går det i vågor, vissa perioder tänker jag knappt på det medans det ibland känns som om det är det enda jag tänker på.

Snart har vi levt tätt tillsammans med en kronisk sjukdom i ett år. Vi har gjort just det, levt. Vi har haft ett vanligt, intensivt och roligt småbarnsår med utveckling, sömnlösa nätter, envisa virus, mycket kärlek och 928 kg smutstvätt. Vi har skrattat, badat, läst böcker, byggt lego, bakat modelera och ätit makaroner. Men ändå har det inte varit riktigt som vanligt, det kommer det aldrig att bli.

Jag trodde att jag skulle ha kommit längre med mig själv ett år in i vårt nya liv med diabetes som sällskap. Grubblat - självklart, oroat mig- absolut, gråiti- japp, accepterat-jodå. Men jag är inte där än, jag är inte framme. Jag har trampat i träsk som inte varit kartlagda och kämpat mig genom överraskande snår. Jag var så naiv för ett år sedan, jag känner igen tankarna hos många vi möter och känner idag. För ett år sedan tänkte jag likadant ; man kan leva ett bra liv med diabetes, medicineringen har utvecklats så bra, hon kommer ändå inte att minnas något annat än ett liv med sjukdomen. Man kan helt enkelt inte förstå. Då läkaren står där och säger att mitt barn, min 2-åriga dotter kommer alltid att vara sjuk. Man förstår inte innbörden av alltid i den situationen, tack och lov så gör man det inte. Sen då man väl inser att hon aldrig någonsin kommer att bli frisk så knäcker det en,bryter sönder en mitt itu. Det är bortom min kontroll, inget jag längre kan påverka.

Med den vetskapen är det svårt att det barn jag skapat, fött och älskat varje dag i flera år plötsligt tittar upp och ser mig i ögonen. "Mamma, blir jag frisk på lördag?" Från ingenstans kommer det, från att ha varit insjunken i en lek. Hon tänker på det, utan att hon direkt pratar med mig om det. Fy fan. Det finns inte bara i mitt huvud, det finns i hennes också. Då man är tre år ska man inte behöva tänka på sånt, aldrig.

Jag bäddade ner flickorna för middagsvilan, låste in mig i wc:n och grät som ett barn. Krokodiltårarna sprutade och läpparna domnade bort. För några minuter var jag inte en mamma, jag var inte nödvändigtvis ens en vuxen. Jag var en människa som kände för en annan. Jag var inte arg, jag var ledsen. Ledsen för barnet som inte förtjänar det här på något sätt.

Det är både skönt och skrämmande att det redan gått nästan ett helt år. Jag vet bättre nu och lägger inte upp några som helst förhoppningar för var exakt jag står om ytterligare ett år. Det är bäst så, att inte planera och inte trycka sig själv för hårt. Men det jag vet med säkerhet är att på lördag är Iris fortfarande sjuk.

Bullarna blev ju iallafall goda

Min andra syster och jag hade en miniweekend i Vasa hos vår tredje syster (medans den äldsta och mest visa systern befann sig på en betydligt varmare plats) denna helg. Vi åkte på kvällen , övernattade, sov som små grisar, åt frukost, lyxlunch och julshoppade.
På fredag eftermiddag drabbades jag av någon sorts resfeber och gick på övervarv. Dammsög under trappan, tvättade duschdraperiet och drog barnen i pulkan två kilometer i en vansinnig fart. Sen började vi baka bullar.
En av mina största nackdelar är att jag inte är så ordningsam. En av mina största fördelar är att jag inte är så ordningsam. Men vi hade roligt och barnen var glada, det var ju det viktigaste.

Hon går!

Clara ställde sig upp , gick ett varv runt köksön och satte sig ner igen. Nöjd och glad som vanligt. Hennes gåpremiär gjordes i äkta Clarastil med andra ord. Inget fjams, rakt på sak och med ett leende på läpparna.
Men tänk ändå, alla mina barn kan gå. Hur blev de så stora? Är det nu jag ska börja med en hobby? Få tid att tvätta fönster och para ihop strumpor?



Älskad unge med kaninen vid örat, som vanligt.

No you didn´t

Det var lite spänd stämning här imorse. Iris var inne i ett pysselprojekt och Clara såg sin chans. En hel snorkråkfamilj i storasysters älskade gosan och ett brett leende.
Efter det så var det lite lönlöst att försöka få igång ett gemensamt lekprojekt för dem så de spenderade förmiddagen på varsitt håll. Nu som då kastade Iris blixtrande blickar mot sin lillasyster som fnittrade lika förtjust varje gång.

Oh sweet Lord

Här sitter jag och ser ut som sju svåra år och eftersvettas av den intensiva kvällen. Och jag är så förbenat babysjuk! Inte sådär mysbabysjuk utan brutalt och enda in i märgen jag.måste.få.en.baby.nu. Jag är alldeles stirrig och frustar lite obehagligt. Alla är gravida eller har en pikiliten knodd. Våra knoddar kan medvetet förstöra saker och har bemästrat konsten att manipulera oss ner i husgrunden. De är inga oskyldiga små silkespaket mera, man kan inte bädda ner dem i små myshögar och stryka dem över kinden längre. Pajar jag mig över magen så kan det visserligen hoppa till lite, men inte på ett mysigt babysparkvis.

Det är väl en mänsklig överlevnadsinstinkt att glömma förlossningssmärtor och sönderskavda bröstvårtor. Det första horrortoalettbesöket på BB och den stinkande ailiennavelstumpen (fy fasiken!) som aldrig verkar trilla bort. Det man minns är ju den berömda babydoften, små mjuka fötter som buffar en på magen då man ligger och ammar. Det första leendet och den sprickande stoltheten man känner då ens lilla baby gör något som är helt normalt.

Men nog är det ju en resa som heter duga. Att bli förälder är mer än en hel vetenskap, de är en känsloresa utan dess like och ett mognadsprov även för den torraste tanten i stan. Men vilken resa sen, vilken otrolig upplevelse!

Iris var snabbt med på noterna då jag började prata om bebisar idag. " Ja, en sån skulle vi kunna ha. Då bor den i din mage och sen kommer den UUUUT! GENOM HALSEN! OCH DET KOMMER BLOOOD!" Ögonen tindrade och händerna flög runt i luften. Så ett försök att kväva min babysjuka så föreställer jag mig hur en sådan förlossning skulle se ut. För någon baby kommer det nog inte till det här huset.




Hon var ju så försvinnande liten lilla Clara. Att 2,6 kg kan räcka till en baby, ofattbart.

Ljus!

Klockan är redan 10.20 och vi hasar omkring i våra pyjamasar ännu. Iris är mitt inne i ljuslyktaprojekt vol 2.0 och Clara röjer i lekrummet. Där ute är marken riktigt vit och solen överväger att faktiskt visa sig lite idag. Mörket denna höst har varit brutalt, jag brukar inte påverkas av det men i år har det känts som om vi varit bosatta i en liten grotta i flera månader.

Så småningom ska vi klä på oss och bege oss till matbutiken. Eller så drar vi bara på ytterkläderna över pyjamasarna.




Här var det allt annat än mörkt.

En liten fråga

Låt oss säga att någon skrev en bok om livet som diabetesförälder till ett energipaket på knappa 12 kg. Vad skulle du vilja läsa om? Vad skulle just du vilja veta?

Dagens pyssel

Vår förstfödde är en pysselmästare av hög grad. Hon limmar och klistrar, målar och klipper. Idag ska vi hälsa på en tant( nej, skoja bara) som ska få dessa fina skapelser. Det gick åt en halv liter Eri Keeper och en hel veckas ÖT.




Den här var min personliga favorit. En av mina högsta önskningar för tillfället är att få se hur de tillverkar de här makaronerna.

En ledig kväll

Det är måndag och klockan närmar sig 16. Barnen är vrålhungriga och petar ögonen ur varandra. De förbenade makaronerna som aldrig kan bli färdiga tillräckligt snabbt! Slevar upp den värma såsen från igår, ordentligt med grynost, skivar gurkan i händerna och pratar sådär löjligt med barnen. " Snaaart är mamma fääärdig, snaaaart får ni mat. Hum, hum,hum". Jag har förstås glömt att köpa mera ketchup men efter lite akut bukplastik på flaskan så går det att skrapa ihop så det räcker. Jag förklarar makaronkoket avslutat och svänger över lite på båda tallrikarna. Clara placeras i matstolen och slickar i sig snoret efter gråtfesten i ren iver. Iris är mer svårflörtad och kräver lite övertalning före hon till sist bänkar sig vid bordet. Lillasyster äter med god aptit och mmm:ar med jämna mellanrum, Iris kivas med blodsockermätningen men får till sist börja äta även hon.

Tre minuter senare är de små magarna mätta och den traditionella saneringen äger rum. Clara får en andra dukning under bordet och Iris springer snabbt iväg för att slippa insulinet. Jag tar med mig min tallrik till wc:n och äter medans plattången värms. Kletar på lite mascara, ignorerar de mörka ringarna i storlek med nya Larsmorondellen under ögonen. Clara gör mig sällskap i wc:n och bajsar under stor koncentration i duschhörnan, det känns som en liten seger att hon höll ut tills pappa var på inkommande.

Jag drar på mig de renaste jeansen i tvättkorgen och utövar lite första hjälp med disktrasan. Samlar ihop telefonen, plånboken och en halv smörgås. Iris faller i trappan och Clara tvättar händerna i wc-stolen. 16.17 svänger V in på gården och jag drar på mig skorna. Ett snabbt info om vem som ätit vad och en onödig påminnelse om Claras antibiotika. En skvätt kaffe i en smutsig muminmugg och några kramar.

Då, då är det dags att andas ut. Min lediga kväll! Jag dricker kaffet i lugn och ro i bilen på väg till Kokkola. Strosar runt i affärer, tittar på saker bara för att. Ett cafe´besök och nästan en timme i bokhandeln. På vägen hem svänger jag in via matbutiken och handlar utan att leka tusen frågor och utan att binda fast någon i kundvagnen med min halsduk. I bilem på vägen hem äter jag youghurtrussin utan att vara livrädd för att barnen ska höra i baksätet.

Då jag öppnar dörren här hemma är det tyst och lugnt. Diskmaskinen surrar och huset är städat. Ledig kväll is the shit.

Tävling

Dermoshop mailade ochs kickade en låda med fina produkter att lotta ut till mina läsare (jhade jag varit gravid hade jag gråtit en skvätt men nu kan jag hålla mig). Denna vecka lottas första kitet ut! Kropps- och ansitsolja som återfuktar bättre än vanlig hudkräm. Skriv varför du vill vinna och glöm inte e-mailadresen! Lycka till!

Om att ge upp vore ett alternativ...

Barnen var äntligen i säng, röran hade röjts upp, diskmaskinen startats och tvätten hängts upp. Ä N T L I G E N sova. Bara kolla blodsockret som envisats att vara högt ännu en dag. 20,7, efter en rejäl "överdosering" av insulinet hela eftermiddagen och kvällen. Jag förstår inte, de senaste dagarna har det krånglat ofantligt mycket med just höga, envisa kurvor. Nåja, ytterligare lite insulin och så får vi vänta lite. Får ett litet inre utbrott då jag inser att något råkat slå till knappen i kylskåpet så att allting där är iskallt, även alla de nya insulinampullerna. Fint, det första vi får göra imorgon är att kivas med apoteket eller förnya receptet för att få ut mera sådär snabbt. Oroar mig för den lilla ungen som ligger och sover där efter så många timmar med sådär höga värden. Den andra lilla ungen vaknar i panik och skriker och flyger runt i sängen. Trösta, ny blöja, mera värkmedicin och flaska. Fortfarande skrik och panik. Trösta, vagga.
Klockan närmar sig midnatt, det stormar och regnar ute men det är så mörkt att man inte ser ens en meter utanför fönstret. Kollar blodsockret igen. 17 ännu men mer insulin kan man inte ge. Från Claras rum hörs det fortfarande skrik varvat med gråt och snyftningar. En pappa som vaggar, gungar och tröstar. Jag försöker varva ner, sänka pulsen och andas djupt. Sömnen som lockade för någon timme sen känns långt borta.

Men man orkar ju, det finns ju inget alternativ. Dag efter dag, motgång efter motgång. Om några år ,då barnen är större och vi förhoppningsvis fått vara friska iallafall någon vecka i sträck hoppas jag att jag läser det här och att jag inte minns. För det är ju inte för alltid och snart lämnar vi det här året bakom oss. Nästa år blir det mer av det man vill minnas. Punkt.

Blodförgiftning, oflyt och rumba.

Vilken vecka... Morgonen efter att Clara blivit utskriven från barnavdelningen, fått kanylen borttagen och hunnit landa här hemma så ringer de från barnavdelningen. En av blododlingarna hade gett utslag för att något var på gång så det behövdes nya blodprov och mera antibiotika. Humöret sjönk långt ner i husgrunden, fy fasen att det aldrig ska kunna gå lätt och smidigt. Jag fick ringa hem pappsen, packa skötväskan och ta med Clara till sjukhuset igen.

Blodproven och en ny kanylinsättning förbereddes med emlaplåster och en tupplur för Claras del. Sen sket det sig totalt och efter mycket skrik, panikgråt, svett, blod och tårar avsultades försöken att få in en kanyl, det gick helt enkelt inte. Stackars unge, hon fattade ju förstås inte varför mamma höll i henne så hårt och lät alla främmande människor göra henne illa. Det togs ett nytt beslut att antibiotikan skulle ges som injektioner i muskeln istället. Vi fick åka hem med nya emlaplåster för att komma tillbaka två timmar senare.

Idag fick hon sin andra dos i låret och samtidigt fick vi besked om att laboratoriet i Kokkola inte hade kunnat fastställa exakt vad som växte i odlingen och att proven skickades vidare till Helsingfors. Det handlar högst troligt om en blodförgiftning så hon behöver ytterligare en spruta imorgon och sen en vanlig antibiotikakur.

Man blir ju så orolig ändå, allt blir ett enda virrvarv då man är trött och har mer än fullt upp utan att något extra kommer till. Clara är iallafall pigg och glad mellan varven, hon har ont i benen av injektionerna men orkar hålla samma tempo som tidigare. På kvällarna är de så otorligt trötta båda två och efter ett kvällsrumba som duga somnar de bums båda två.

Nästa vecka tänkte jag att vi skulle begränsa våra sjukhusbesök till max 2-3/vecka. Tack.