Det har varit tyst här ett tag nu, dels för att min dator helt gett upp och dels för att jag verkligen inte har orkat. Precis varje liten cell i min kropp går på högvarv under dagen för att orka vara en bra mamma åt tjejerna, att orka vara glad och ha vanliga vardagar som alla familjer har. Jag orkar och vet att även den här uppförsbacken har ett slut, som alla de andra. Då kvällarna kommer och flickorna sover skönt i sina sängar orkar jag inte mycket. Att ligga i soffan räcker gott och väl, röja undan lite och starta diskmaskinen. Att träffa någon, ringa ett samtal, blogga eller gå ut på en promenad går bara inte. Kroppen skriker nej och säger ifrån. Men det är ok, det går om och tills dess ligger jag där som en död sill på soffan.
Fram tills nu så har jag bara fokuserat på att få en dag i taget att fungera, att bara leva i nuet och släppa alla tankar om allt annat. Sen hände något, det blev enkelt att hålla Iris värden bra och allt det praktiska började flyta på utan problem. Vardagen fungerade, som det känns iallafall, utan desto större ansträngning från min sida. Jag har vant mig vid mätandet, räknandet, pickandet och att jämt och ständigt vara uppärksam och beredd. Då började små saker smyga sig in. Vi sitter på stranden en söndagförmiddag, Clara sover i skuggan och Iris gräver sand över Vs fötter. Det är lagom varmt och vi är så gott som ensamma , det känns sådär härligt som det gör ibland då man gör något med barnen men ändå får slappna av en stund då de är lugna och nöjda, man kan dra ett extra andetag och bara njuta. Jag ser mig omkring och ser en lapp om simskolan. Simskola, hur funkar det med en yr liten unge med diabetes? Min lilla yra unge som dessutom visade sig vara extremt värmekänslig då det kommer till blodsockervärden. Tankarna börjar snurra snabbt. Förväntas hon klara att sköta sig själv då, ute i värmen och i rörelse hela tiden, det kommer aldrig att funka. Ska hon ha med en assistent? Åh, stackars henne. Alla andra barn kan bara vara med och ha kul och hon ska behöva ha en extra vuxen där. Eller är det föräldrarna som ska sköta det? Ska jag sitta där fast alla andra barn har sina föräldrar där hemma? Nej, det skulle varken funka för mig eller henne. Tänk om hon skulle få en ordentlig blodsockerdip och ingen skulle ta det på allvar utan bara tro att hon flamsar som alla barn gör? Tänk om hon inte säger till fast hon känner på sig att hon ligger för lågt för att hon inte vågar eller inte vill eller helt enkelt är för upptagen med annat? de flesta andra föräldrar tänker väl aldrig ens på att deras barn i allra värsta fall kanske på något hemskt sätt skulle kunna drunkna, medans jag ska oroa mig för så mycket mer. Varför är det så? Tänk om jag blir en sådan förälder som jag absolut INTE ska bli, som inte låter henne vara ett barn med allt vad det innebär bara för att jag är så rädd att något ska hända. Tänk om jag inte vågar släppa taget om henne?
Allt går igenom mitt huvud på några sekunder och även om långt ifrån allt ens är vettigt eller realistiskt så blir allt ett enda virrvarv av tankar, funderingar och oro. Sen händer det igen då jag ser ett par unga tonåringar som står och dricker varsin öl utanför Makuuni en lördagkväll. Tankarna flyger iväg och klumpen i magen är där igen. Och så fortsätter det, helt vanliga och vardagliga ögonblick som plötsligt blir så mycket mer, som väcker så många och så jobbiga tankar.
Jag öppnar mina ögon helt enkelt, jag ser mer än bara just idag. Och det är skrämmande. Mest för Iris skull förstås men också för min egen. Jag vill inte bli mamman vars liv kretsar kring min dotters kroniska sjukdom. Jag vill inte vara föräldern som i ren rädsla förbjuder och bestraffar helt normala tonårsbeteenden. Jag förstår att det mesta som rör framtiden känns tyngre nu än vad det kommer att göra sen då vi verkligen är där men ändå finns alla tankar, all rädsla och all oro där precis nu.
Helt logiskt så ligger jag också ganska långt före min sambo i att bearbeta det emotionella kring vår dotterns sjukdom. Medans jag är här hemma och ansvarar för henne är han i jobbet och (förstås) i andra tankar. Jag har läst i många bloggar om ofrivillig barnlöshet att kvinnorna upplever att de har hunnit så mycket längre i sorgearbetet och att de insett att de inte kommer att få barn på naturlig väg fortare än vad deras män har. Jag har inte riktigt fattat det före nu. Nu ser jag att V fortfarande är kvar i att ta en dag i taget medans jag skenar iväg helt okontrollerat ibland. Jag vet att han kommer att komma hit snart också men att det helt naturligt tar mer tid. Det känns lite skrämmande, hittills har vi tillsammans tagit alla nödvändiga steg men nu får vi acceptera att vi inte är på precis samma nivå samtidigt. Ännu en sak att bara acceptera och lära sig leva med.
Så man kan nog säga att även om det för det mesta går bra så kommer det tunga dagar och perioder. En jobbig dag med tungt huvud, svettiga mardrömmar, oro, frustration och ilska är också en dag med vardagliga sysslor, kärlek, skratt och två växande barn. Det är väl dels därför kroppen säger ifrån, det är så mycket på så kort tid och jag är inte mer än en människa.
Föresten, tusen tack för alla kommentarer och mail som droppar in nu som då, både på nya och gamla inlägg. Jag läser alla men svarar på allt för få. Tänk hur mänsklig omtanke värmer och det känns skönt att få höra att man gör ett bra jobb även om man redan vet om det. Så tack för det , och snart någon gång då orken kommit tillbaka kommer mera om våra fina tjejerna och vår sommar.
