Snart

Om tre månader är det tänkt att vi inte ska bo här längre. Vi ska ha sålt huset, kört våra grejer ca 100 km söderut och börjat en ny vardag där. Vi har verkligen inte börjat någonstans ännu, tiden bara rinner iväg. Det spelar ingen roll om vi faktiskt hunnit så långt om 3 månader, vi ska hur som helst flytta. Bryta mönster, öppna dörrar och andas frisk luft.

Jag blir alldeles varm i bröstet då jag tänker på det. Ny sida, nya miljöer och nya utmaningar. Jag har ingen aning om vad vi gör eller var vi är om ett år, vilken känsla. Jag är inte det minsta orolig över hur barnen ska ta flytten. Jag kommer ju att fortsätta att vara hemma med dem ännu, Iris är så stor att vi kan prata om det och Clara är så liten att hon inte fattar ändå.

Det känns kanske lite märkligt att sälja ett hus med en egen gård på landet och flytta till en lägenhet , speciellt då man har två små barn. För oss är det rätt steg att ta och trivs vi inte så gör vi något åt det. Det blir så svårt man gör det.





Såhär såg det ut då Iris flyttade första gången, 2009.

Tomt

Iris spydde sen på eftermiddagen och vägrar fortfarande att ens titta på mat så det blev en natt till på barnavdelningen. Hon har kvar droppet och blodsockret kollas varje timme. Stackars unge, hon ska ju vara här hemma i sin egen säng med sitt älskade prinsesstäcke.

Clara hade lite svårt att fatta läget idag. Hon har gått omkring och kikat i alla vrår, tittat in i WC:n med jämna mellanrum och sett allmänt bekymrad ut. Vi har fått mycket kvalitetstid iallafall, Clara och jag. Läst hennes favoritböcker, plockat med alla gosedjuren och ätit mycket.

Förhoppningsvis börjar Iris kunna äta imorgon så att de äntligen får komma hem. Det är så tomt och tyst utan dem.

Förstås

Iris är på sjukhuset sen igårkväll, magsjuka. En liten diabetiker på 12 kg klarar sig inte utan sjukhusvård så vi får bara gilla läget. Jag fick just en rapport av V så Iris mår bättre nu men vill fortfarande varken äta eller dricka. Hon får ha kvar droppet idag och så tar vi resten som det kommer sen.
Lite sånt idag alltså.

Bah!

Dagarna har flutit ihop och sömnen har inte varit den bästa. Det känns som om vi har haft fullt upp hela tiden men ändå kan jag inte riktigt komma ihåg vad vi har gjort. Januari 2012 måste ju vara en rekordmånad, den tar aldrig slut! Jag väntar på februari, lite ny luft och nya krafter.

Iris blodsockervärden börjar äntligen bli "normala" igen. Två veckor efter resan. Jag har kollat runt lite och tyvärr verkar det ju vara såhär för de flesta, en riktigt dålig period halva resan och sen 2-3 veckor efteråt. Det känns verkligen trist, att Iris ska behöva ha det så jobbigt av en resa som var tänkt för barnen. Vi har inte kollat några nattvärden på två nätter nu så det slipper hon iallafall. Hon kämpar på så tappert vår lilla 3-åring, hon vet och förstår så mycket mer än vi tror. Den insikten gör ont på många sätt. Jag skulle vilja ha henne i en slags naiv bubbla i många år ännu, helt ovetande om hur orättvist det blev och hur maktlösa vi är.

Det kalla vädret fortsätter ju som bekant och varken pulkbacken eller isrinken lockade idag. Vi fick en inbjudan till en sporthall i grannkommunen (nästan) och var snabba att tacka ja till lite hallspring och lek. Iris sprang och Clara gick i nästan tre timmar och all energi som lagrats upp fick släppas lös riktigt ordentligt. För första kvällen på länge tystnade det snabbt där uppe.

Det här tänker jag på idag

En tankeställare.

Fair play

Väldigt mycket ro här i huset idag. Lekro, matro, pysselro, utero. Det händer ju inte varje decennium så jag sparar förmiddagen i min mentala burk.

Jag har hållit mig i bakgrunden, sorterat tvätt och inventerat frysen. Nu måste jag snart avbryta superlekarna och bädda ner Clara för sin middagsvila. Jag kunde låta dem leka en timme ännu och på sås ätt skjuta upp nattningen med åtminståne en timme. Men det är min lediga kväll ikväll och jag är för snäll för att utsätta min sambo för en plågsam nattning med tanke på hans muntillstånd (visdomstandsoperation). Hos oss kör vi fair play.

Come on!

Jag skrev ju nyligen om vår toalettsituation
. Kvällar och nätter är ju heliga på den fronten, egentid på wc:n. Att pinka utan en treåring som smetar ut ögonskugga på mina knän och en ettåring som halsar klorin.

Men ikväll trampade jag på den här hunden (hamstern?) som låg på wc-golvet. Alla ni som har en liknande hemma vet vilka evighetsmaskiner de är om man en gång fått på dem. Skäller lite ( en hund måste det ju vara), går framåt, svänger, knaprar lite ( är det en hamster ändå?), går en bit igen, svänger. Den slutar aldrig, går ryckigt omkring i cirklar och har läskiga ljud.

Vilken märklig stämning det blev. Där satt jag och försökte få lite ro för en gångs skull,med en jäkla hundhamster som cirklade omkring mina fötter och sniffade och knaprade. Jag ville bara dramatiskt slänga huvudet bakåt och ropa ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT?! Men barnen sov och hundhamstern distraherade mig med sin obehagliga närvaro så jag lät bli.

Jag ger upp, avslutar, släcker lampan och stänger dörren. Då slutar den.

När man bara vet

Han sitter där i soffan. Skäggstubben och det rufsiga håret så som det brukar vara på söndagkvällar. Bredvid honom sitter två små kottar i sina rosa pyjamasar, den ena vilar sitt huvud mot hans bröst och den andra pillar på hans klocka. I handen har han en prinsessbok bland många, med mörk och härligt hes stämma berättar han om Belles små hundvänner som om det vore det mest intressanta i hela världen. De små nybadade flickorna tittar koncentrerat i boken och den lite större fnissar till nu som då. Han vänder blad och stryker den lilla ettåringen över håret. Han har kavlat upp tröjärmarna över de starka armarna och fötterna rör sig lite nu som då i ullsockorna. Han läser den bekanta sista meningen i boken men istället för att stänga den så bläddrar han vant fram till första sidan igen. Den större av flickorna drar upp sina knän under pyjamasklänningen och historien om Belle och hennes hundvänner börjar igen.

Jag sitter på sidan om och kan inte annat än bara se på dem. På honom. Det finns inget större, inget bredare , inget djupare. Ikväll, en söndagkväll på vår soffa. Och jag bara vet.

Kontroll, klott och oro

Tårna känns skruttiga i ullsockorna, det är tyst i huset och en surskorpa var det smaskigaste våra köksskåp hade att erbjuda. Tidigare ikväll har jag har nattat syskonbarn och läst boken jag nämnde här innan. Det var en märklig men rolig bok, läs den om du har möjlighet.

Jag blev lite svettig då de små syskonbarnen åt kvällmat ikväll. De satt nog, ibland, men aldrig på samma ställe. Det var en bit smörgås hit, en sked youghurt dit, lite banan från golvet och en klunk saft då jag vände ryggen till. Jag försökte hålla räkningen, uppskatta mängden smörgås som bjöds fram och tillbaka mellan syskonen. Så slog det mig, jag behöver inte veta exakt hur mycket de har ätit.

POFF. En känsla av lättnad , förvåning och sorg spred sig i bröstet. Skönt att slippa det eviga räknandet, det kändes konstigt att bara släppa kontrollen men samtidigt sorgligt att den måltiden bara var till låns. Ingen köksvåg, inga innehållsförteckningar att tyda och ingen huvudräkning. Framför allt ingen oro. Tänk att det har gått ett helt år och att jag fortfarande oroar mig att jag har räknat fel, att jag har blivit för van och inte märker om jag gör ett litet misstag.

Det är så självklart att äta och dricka att man inte ens tänker på hur stor del det faktiskt utgör av ens liv. Även om det var lite rörigt vid kvällsmaten ikväll så är det ju precis lika rörigt då mina egna barn äter. Det om något kändes i efterhand som en väldigt positiv insikt, att hur rörigt det än är och har varit så har vi anpassat oss. Vi har tagit det där steget ur stressträsket vi trampade omkring i den första tiden efter diagnosen och kan nu se måltider som något annat än en guppig och skrämmande transportsträcka till nästa mätningstillfälle.

Det ger mig framtidstro och en bekräftelse på att Iris får en så normal uppväxt som det går att ge henne med de förutsättningar vi har. Att även om de ord jag som förälder skulle beskriva våra måltider med är kontroll och ängslan så ser själva måltiderna utifrån sett ut som om vi vore vilken småbarnsfamilj som helst.

Dagens program

En sväng till mommos, disk, tvätt, mat, pulkbacke och den här :





Hörs ikväll!

Nya tider?

Det är tomt i soffan ikväll. Barnen slocknade på två röda och den stackars tandpatienten försvann ganska snabbt upp på övrevåningen. Vi har kommit in i en märklig dygnsrytm efter resan, barnen är uppe till 21 och sover sedan till 9-10 på morgnen. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det ännu. Det är ju en stor fördel att dagen ensam med dem blir kortare eftersom V stiger upp till jobbet redan kl 6. Men så försvinner ju den lilla egentid man hade på kvällarna och Claras dagslur blir förflyttad till kl 15.

Fastän barnen somnar sent så finns ju disken, plockrundan och tvätten kvar efteråt ändå. Så att man inte blir sysslolös iallafall.




Är det någon annan som längtar till sommaren? De där första varma dagarna då alla går omkring i chock och vädrar tårna.

Tangled

Vi firar lite normalare blodsocker med en ny Disneyfilm, Tangled. Clara njuter va lite egentid med fammo och Iris var glad då en svälld pappa (visdomstandoperation) kröp ner under prinsesstäcket med henne på soffan.

Jag ser ett gyllene tillfälle att äntligen kunna städa övervåningen.

Mos i skallen

Clara fick ännu en antibiotikakur idag. Om en vecka ska hon förhoppningsvis ha in rören i öronen, annars säger jag upp kontraktet med rättvishetsnämnden. Jag är innerligt glad att det finns alternativ till det äckliga väntrummet vid jouren med evighetslånga köer och märkliga läkare. Ikväll kunde jag bekvämt parkera precis utanför dörren, ta hissen upp och i ett tyst och stilla väntrum klä av barnen. Fem minuter före bokad tid fick vi gå in till läkaren som kände till Clara och vant kunde undersöka henne. Han skrev ut ett recept som ger störst möjlighet för henne att vara frisk nästa onsdag och delade med sig av sina egna erfarenheter och kunskaper om just öronbarn. Han undersökte också Iris apa och tog sig tid att diskutera apans tillstånd med 3-åringen. Besöket avslutades med lite pepp och lyckönskningar. Det var än en gång värt de extra euroslantarna.

Det är segt i huvudet ikväll men jag hade tänkt bota det med varma smörgåsar och O´boy. Barnen var uppe till 21 ikväll så jag hoppas att vi sover länge imorgonbitti.

Om storasyster får välja

Det var inget svårt val då det kom till vinterskor åt Clara. Vi vet alla vilka som levererar och sen så var färgfrågan löst på två sekunder eftersom storasyster var med. Alla glada och nöjda och framför allt varma om fötterna.

Ett tips

Gör inte korvsås på havregrädde. Vore vi inte så inbitna korvfantaster som vi faktiskt är hade såsen åkt i roskisen.




Barnen var nöjda med det som serveradesiallafall. Jag antar att den svettiga utevistelsen gjorde sitt. Nu väntar vi alla på dagsvilan, dagens skönaste stund.

En tisdag

Vi har jumppat, vi har ätit korv och potatismos, vi har klippt hår, vi har lånat nya böcker från bibban, vi har försökt hålla två flickor ifrån att dränka varandra i ren badglädje, vi har nattat en övertrött 1-åring som vägrade dagsvila, vi har sett på Pippi och vi har gäspat ikapp.

Nu blir det Hesburger, lite godis och nya Nora Roberts boken.

Andas ut

Det var skönt att dra plattången genom håret, dutta på lite maskara och lämna hemmet och barnen bakom dörren ikväll. Jag fyndade lite på den absolut sista rean, åt god mat med gott sällskap och varvade Halpa-Halli strax före stägningsdags. Väl hemma hann jag säga godnatt åt Iris och starta diskmaskinen.

Imorgon har vi jumppa vid Folkhälsan och en klippning åt Iris inbokat. Hon ser så fram emot att få gå till en riktig frisör, jag har verkligen gjort mitt med kökssaxen på den fronten. Clara får hänga med hon också även om hon inte är i behov av klippning direkt. Jag tänkte en gång för väldigt länge sedan att jag skulle bli frissa. herregud vilken tur att jag ändrade mig, jag skulle inte klara av att ta på andras hår hela tiden. Jag har obehag för väldigt få saker men främmande människors hår fixar jag bara inte. Och höjder. Fy fabian.

Mysteriet fortsätter

Natten blev bättre och blodsockervärdena hölls helt ok. Nu idag har vi något nytt på gång, höga värden som inte ger med sig. Ett vanligt morgonvärde och frukost följt av vanlig räkning och insulinmängd resulterade i ett lunchvärde på 26, en ordentlig dosering insulin efter lunchen sänkte bara till 22. Nu flera timmar senare före mellanmålet var det nere på 12 iallafall men jag räknar med en ordentlig förhöjning om någon timme ändå. Eller så blir det som det ofta blir, några rejäla låga värden efter en förmiddag med höga.

Vi tog en ny ampull till måltidsinsulinet igår så den kan ju på något sätt ha blivit dålig, men det är osannolikt att det skulle komma så starka reaktioner på det så tidigt. Vi får avvakta ännu idag, ställa klockorna inatt igen och höja det långverkande insulinet imorgonbitti om värdena fortsätter vara höga.

Det känns lite som ett straff för att vi åkte på resan och ställde om lite i tid, gick miste om lite sömn,åt lite annorlunda mat och ruckade ytterst pikulite på våra icke diabetesrelaterade rutiner. Nåja, vi fortsätter.

Att fatta noll

Natten här hos oss var väldigt stökig. Vi möblerade om, gav panadol, kollade blodsocker, tvingade i en trött fröken kolhydrater, värmde flaskor, bäddade torrt, kollade blodsocker, tvingade i en ännu tröttare fröken ännu mer kolhydrater, värmde en till flaska, vaggade i famnen, skickade ner pappa på soffan, tröstade, vaggade, stoppade tuttar, kramade och somnade.

Jag behöver ingen examen för att veta att Clara nu har en ordentlig öroninflamation igen. Hon har ingen feber men det har hon sällan haft i samband med just öronen. Då är ju frågan hur man löser det här. Vi var inställda på att behöva ytterligare en antibiotikakur före rörinsättningen men den är ju först om två veckor. Mest logsikt vore ju att vänta några dagar ännu och sen få en lite längre kur så att hon är frisk på operationsdagen. Annars blir det en kur nu och en väldigt stor chansning att hon mirakulöst nog skulle hållas frisk i över en hel vecka sen.

Dagtid är hon nöjd och äter helt OK , men nätterna blir bara sämre och sämre. Hon får värkmedicin och är inte direkt helvaken men gnäller och gnyr i sömnen hela tiden.
Jag ska ringa till rådgivningsläkaren imorgon och se hur hon ser på saken, hon känner ju till både Clara och vår situation.

Iris blodsocker är helt upp åt skogen nattetid. Jag förstår inte! Dagtid är det inom de gränser som vi ändå är vana med en lite sämre period, några lite låga värden och överlag en lite,lite högre kurva än vanligt. Men sen nattetid så smäller det till och blir väldigt lågt helt plötsligt. Det nya är att det är så svårt att få upp det tillbakas. 10-15 gram kolhydrater brukar vanligtvis räcka till för att snabbt höja värdet och hålla det över 4 resten av natten.

Igårkväll mätte vi 12,9 före kvällmasten, hon åt 20 KH och fick som vanligt vid den tiden på dygnet 1 E novorapid för det. Tre timmar senare mätte vi 1,8.Hon vägrade att dricka men efter en halvtimmes lirk och milt tvång drack hon 1 dl juice med extra fruktsocker i, motsvarande 18-20 gram KH. Två timmar senare hade hon fortfarande bara 2,1. Då var hon om möjligt ännu mindre intresserad av att äta eller dricka men åt tillsist en filkopp i min famn nere på soffan. Det behövdes alltså sammanlagt 40 gram KH för att höja värdet jämfört med de 10-15 som vanligtvis behövs. Och då har vi inte ens höjt tillbaka det långverkande insulinet efter resan till de enheter som hon vanligtvis får.

Det är så frustrerande då det inte fungerar som det brukar. Vi har lärt oss leva med att två dagar efter varandra aldrig är likadana men på något sätt brukar vi ju kunna lista ut hur vi ska jobba oss runt och förbi problemen som uppstår. Det är så trist att vakna till väckarklockan hela natten och behöva väcka och störa Iris hela tiden. Hon blir trött och arg och hela nattsömnen blir så dålig för henne. Jag hoppas att det bara är något tillfälligt men det känns otryggt att hennes kropp fungerar så totalt olikt det vi är vana med.

Flickorna och V åkte iväg till farmors en stund nu på förmiddagen. Jag ska städa, slänga ut julgranen och tvätta ur alla resväskor. Skönt att få koncentrera sig på något en stund.

Pippi power

Vi är inne i en intensiv pippifas hemma nu. Det är spunkfällor, pepparkaksbak på golven, luftballongfärder och söderhavsöar som är samtalspunkter på dagarna. Det är en skön omväxling, att få andas lite annat än prinsessluft. Men tänk att det går hem ännu, något som sändes för så länge sedan, att det fortfarande fascinerar och berör.

För någon vecka sedan läste jag en bok om just Pippi och hur man kan tillämpa det hon står för och är i sin vardag som kvinna. Det gav mig några tankeställare och några rejäla käftsmällar. Mera sånt!

Anyone?

Det börjar snart bli aktuellt att sälja vårt hus. Vill du bo havsnära , i ett totalrenoverat hus med 6 km in till Jakobstad så ska du maila mig på alexandrastenman@hotmail.com. OK?

Att resa med diabetes

Jag vet att det är många diabetesföräldrar som läser min blogg så jag tänkte skriva ett inlägg om hur resan gick diabetesmässigt. Jag var inställd på att det skulle bli en del krångel och att det skulle komma dåliga dagar , men någonstans inom mig fanns en slags naiv tanke om att det säkert ändå bara var min oro som talade. Nu visade det sig tyvärr att det var krångligare än jag hade hoppats i smyg, men att det ändå gick att se till att Iris fick en bra resa och hinna njuta själv också.

Vi hade ordnat med ett speciellt läkarintyg för att få ha med oss insulinet och alla tillbehör på flyget. Vi gick igenom alla säkerhetskontroller utan att ens behöva plocka fram insulinväskorna ur vårt handbagage eller plocka fram intyget, det var både skönt och skrämmande. Vi hade med en extra uppsättning av båda insulinampullerna och tillhörande penna, extra nålar till pennorna och extra stickor till mätaren. Vi hade dessutom med en extra mätare och både laddare och batterier till mätarna.

De oöppnade insulinampullerna hade vi i en lånad kylväska och allt annat hade vi delat upp i två olika väskor så att vi skulle ha en uppsättning av allt även om en av handbagagen försvann. Då vi kom fram till hotellet förvarade vi det extra ampullerna i kylskåpet och den andra uppsättningen utrustning i säkerhetsboxen. Vi hade med recepten på insulinen för säkerhetsskull. Iris hade på sig till diabeteshalsband under själva resan, så att om hon mot förmodan skulle komma bort eller någon olycka skulle hända så skulle någon få veta att hon är sjuk och behöver rätt vård.

Vi hann bara sätta oss i flygplanet före första lilla guppet kom. Personalen hade placerat ut små godisaskar på barnens platser. Jag blev lite frustrerad inombords, varför gör dom det? Inga barn, friska eller sjuka, ska få en ask godis serverad i början av en 6 timmars sitta stilla-resa. Iris hade just fått sitt måltidsinulin och det blev lite gnäll och gråt före hon gick med på att spara asken som efterrätt istället. Då matbrickan väl kom var det ytterligare en godisask och en stor bit chokladtårta till efterrätt. Hon fick äta det hon ville och vi försökte uppskatta mängden gram kolhydrater så bra vi kunde. I örvigt gick flygresan bra men jämna värden och bra humör.

Vi hade bokat all inclusive och åt frukost, lunch och middag vid hotellets restaurang.Vi hade fått info om en barnanpassad buffé för de minsta och hade höga förhoppningar. Det visade sig att det var franskisar, pizza, färdiga små pajer, helfabrikatbiffar och svettiga korvar. Vuxenbuffén var ok för en vuxen och petade man ur köttbitar, favoritgrönsaker och lite potatis åt Iris det också.
Till efterrätt serverades glass, tårta, kakor, pajer och kex. Till frukost, lunch och middag, varje dag.. Det funkar inte, det går en dag nu som då men en vecka i sträck är ohållbart. Vi lät henne äta efterrätt till kvällsmaten, men tack och lov accepterade hon att det inte blev påfyllning utan var nöjd med den tallrik med två glassbollar hon fick.
Nästa resa så kommer vi att ta med egen mat och sen fylla ut det med några restaurangmåltider.

Redan första förmiddagen där hade vi ett lägsta värde på 1,2 bara en timme efter att vi mätt 8,9 och på en tidpunkt då det långverkande insulinet inte borde ha någon speciellt stark verkan. På eftermiddagen kom ett till helt omotiverat lågt värde från ingenstans. Jag mätte två gånger under natten och fick väcka henne för att ge lite trip mot morgonen.

Följande morgon sänkte vi det långverkande insulinet med en enhet från 4 till 3, men visste att det inte skulle märkas så stor skillnad ännu den dagen. Resten av veckan fortsatte med många oväntade och plötsliga låga värden men många bra perioder därmellan. Nattetid hade jag väckarklocka för att kolla blodsockervärdet och många gånger fick jag väcka henne och försöka få i henne något att dricka eller äta.

Vi fick också uppleva vårt hittills mest skrämmande diabetesögonblick. Vi mätte ett lågt värde en halvtimme före lunch, helt från ingenstans. Hon fick dricka trip och fick i sig knappa 15 KH, vanligtvis ska det verkligen höja värdet över 4 ganska snabbt igen. Hon vilade sig i vagnen tills vi gick in i matsalen. Då blev hon helt hysterisk, näst intill okontaktbar. Jag fick henne att lugna ner sig ganska snabbt men sen blev hon nästan apatisk. Då jag strök henne över kinden så bet hon mig i fingret och reagerade inte alls på det hon gjorde. Hennes ögon var så märkliga och ögonlocken hängde tunga. Jag var livrädd inombords, där satt vi i en matsall full med andra människor med allt stök och ståhej som hör till men ändå satt jag med mitt barn i famnen och var ensammast i världen. Hon vägrade att dricka och till slut fick jag helt enkelt tvinga i henne något. Sakta men säkert kom vår Iris fram igen, men hon hade varit långt, långt borta.

Det var en upplevelse som rotade sig djupt inom mig. Det blev så klart att vi helt konkret och direkt bär vårt barns liv i våra händer varje stund av vare dag, på ett så totalt annorlunda sätt än vi gjorde tidigare. Det är så sårbart, så ostabilt. Lika osäker som jag blev på själva diabetesen blev jag säker på mig själv. Jag hanterade situationen otroligt bra, jag var lugn, säker och arbetade systematiskt trots att paniken bubblade och brände i ryggmärgen. Det har kommit många stunder under det senaste året då jag undrat hur i hela friden jag ska orka, om jag faktiskt ska klara det här livet. Nu fick jag lite bränsle igen, jag är stark och jag är en fighter.

Det viktigaste var att barnen skulle få en bra resa, att de skulle ha roligt och njuta. Så blev det också, Iris hade en bra vecka och var så glad och sprudlande. Det känns som en seger att lämna henne utanför diabetsen, att det blir vår sak att bära. Så ska det vara, hon ska vara en 3-åring som alla andra. Clara fick också ta lika stor plats och lika mycket famn och trösttid även om hon inte direkt hade samma behov av det.

Det var absolut inte skrämmande och vi kommer absolut att resa igen. Då har vi mer erfarenhet i bagaget och även om det inte kommer att komma perfekta resor ur diabetessynvinkel så kommer vi att njuta och ha roligt ändå. Vi kommer aldrig att få semester från den äckliga sjukdomen och det måste vi acceptera, leva kommer vi att göra ändå.

Störigt skönt

Med brunbrända kinder och två kappsäckar fulla med smutstvätt klev vi in genom dörren här hemma ikväll. Vi har haft en fantastisk vecka med sol, bad och massor av nya lekplatser. Barnen har varit glada och nöjda, vi har ätit gott och sovit nästan lika bra som hemma. Iris har hittat nya kompisar i varje hörn och Clara har gått omkring och varit nöjd över sin nya färdighet.

Det känns skönt att kunna engagera sig helt i barnen en vecka utan några andra måsten, att gå till dukat buffébord tre gånger om dagen och öppna dörren till nystädade golv och rena handdukar varje kväll.

Att flyga och resa med en vimsig liten diabetiker och en nybliven 1-åring kan inte vara smidigt alla gånger men jag är fortfarande förvånad över hur bra det lyckades och hur bra vi samarbetade utan att ens märka det. Det var så skönt att vara borta och det var så skönt att komma hem. Imorgon ska vi ut i snön igen, då åker sandalerna tillbakas under skohyllan.

UV-dräkt?

Vi har prövat på massor av baby- och barntillbehör, allt från helt vettiga saker till fullt onödiga skräpprylar. Något jag helt missat är dock uv-dräkten. Med tanke på den kommande solsemestern googlade jag lite om just den här dräkten. Det verkar vara ganska delade åsikter, alt från föräldrar som hotar att anmäla en till barnskyddsnämnden om man inte
skaffar en till sitt barn till de som tycker det är ganska onödigt.

Jag begrundade detta om resonerade som följande ; våra barn har mörkare hy och gener som är långt ifrån skandinavsikt ljuskänsliga, Iris var nakis hela förra sommaren och hennes hy har aldrig varit bättre, våra barn är nudister in i ryggmärgen och skulle aldrig gå med på att ha den på sig t.ex. på stranden.

Så jag nöjde mig med att köpa solkräm i klassen 50+ och vattentåligt, packa med några extra t-skjortor och vara desto mer noga på solhattsfronten.

Hoppas att ingen anmäler mig till barnskyddsnämden.

Oroväckande?

Jag tar det för givet att barnen håller mig sällskap på wc:n om jag lämnar dörren öppen. Jag har vant mig vid att de kommer med fast jag stänger dörren. Det jag hade kunnat leva utan är att de fortfarande stormar in även om jag låst dörren mellan mig och dem. Det positiva är ju att de samarbetar och att man inte själv behöver analysera det som sker eller inte sker under själva toalettbesöket. Alltid något.

Idag tänkte jag lura dem riktigt rejält. Jag placerade ut vindruvor och russin på golvet längst bort i lekrummet, plockade fram min smyckeslåda och "råkade" lämna fram den i vardagsrummet, satte på TV:n på hög volym och flyttade ner några julgransbollar riktigt långt ner i granen.

Försiktigt, försiktigt backade jag mot wcdörren och då jag såg att de var upptagna med att se upptagna ut så att jag inte skulle märka att de märkt allt förbjudet som plötsligt var inom räckhåll smög jag smidigt in i wc:n. Låste dörren, pustade ut, satte mig ner och hörde små snabba fotsteg som närmar sig. Det bekanta ljudet av köksstolen som dras över golvet, dunset då besticklådan dras ut och tillsist gnisslandet av matkniven i låset. Klick, de är inne.

Under den tiden jag kissar (alla mammor vet att med barnen kommer också en förmåga att pinka på två röda, i alla lägen) hinner de leka tusen frågor, slå sönder ett glas,lägga på duschkranen, bli våta och starta tvättmaskinen fem gånger.

Sammanfattning: jag drar ut med att besöka toaletten i det längsta och jag hoppas för allas skull att detta beteende växer bort om några år.

Igen!

Vi har hållit Clara isolerad från småbarnsfamiljer, affärsbobbor och andras leksaker sedan jul. Hon har bara varit hemma och vi andra har spritat händerna så fort vi stigit in genom dörren här hemma. Hon har varit sjuk hela vintern och suger åt sig virus och infektioner som en svamp. Jag trodde u att vi skulle lyckas hålla henne frisk till resan, speciellt eftersom hon åt antibitoka fram till i förrgår.
Det gick väl sådär. Igårkväll hörde jag det kända snorsnarkandet efter att hon somnat och imorse var hon ordentligt täppt och snuvig. Jag slet mitt hår och bannade den orättvisa bobbfördelningen. Nu får vi avvakta till imorgonkväll och då åka på öronkontroll för sextonde gången i vinter.

En sak som jag verkligen inte kommer att sakna med småbarnåren är dessa eviga sjukdomar och det gnäll och nattvak som hör till. Gah!

Tingeling

En av de många fördelarna med att barnen växer är att man kan lämna Teletubbies, Drömmarnas trädgård (urk!) och Playhouse Disney bakom sig. En n värld med både de klassiska disneyfilmerna och nyare tillskott öppnar sig. Den senaste tiden är det den nyaste filmen om Tingeling som snurrat hos oss vid dagsvilan. Praise the Lord!

2012

Jag tänker inte skriva någon årsresume över 2011. Det var ett fantastiskt och det var ett jobbigt år. Det var året då barnen och jag växte mer än jag någonsin kunnat tro.
2011 var året som jag aldrig gav upp, året som motgångar staplades på hög samtidigt som kroppen var full av lycka. Det var året med den fasligt kalla vintern och den stekande heta sommaren. Framförallt var det året som vi fyra verkligen blev ett, vi växte ihop och levde tillsammans.

Jag vet att 2012 blir vårt år, på ett annat sätt. Jag känner också för första gången någonsin att det kan bli lite mer av mitt år, att det är ok att jag tar och gör lite mer plats. Jag har en menatl lista på hur jag vill, vet och hoppas att 2012 ska bli.



Jag ska träna mer och känna mig stark. Jag ska få mer ork och springa en ny bästatid på 10 km.




Jag hoppas att andra diabetesfamiljer ska få läsa min bok om Iris. Att de ska bli glada och att barnen ska veta att det finns någon annan som också är sjuk men ändå inte.




Vi ska flytta. Börja på ny sida, en omstart. Det finns många minnen här i huset men de dåliga kan vi inte leva så tätt inpå. Vi drar ett sträck, tar med oss allt från åren här men väljer själva om och när vi vill bli påminda om det.




Vi har varit förlovade i snart 4 år men hittills inte hittat en enda tillräckligt ledig månad för att hinna gifta oss. I år blir vårt år, vi tar oss tiden.




Vi ska resa i år. Njuta av varandra och av barnen.




Jag hoppas på ett friskare år. Att Clara ska få vara frisk efter rörinsättningen och att alla bobbor håller sig borta ett tag. Vi väntar och längtar till Iris insulinpump och det liv vi kommer att få efteråt. Att kunna leva lite mer normalt och att Iris ska slippa de hemska sprutorna hela tiden.


Så ser delar av vårt 2012 ut. Jag är taggad till tusen!