2012

Jag tänker inte skriva någon årsresume över 2011. Det var ett fantastiskt och det var ett jobbigt år. Det var året då barnen och jag växte mer än jag någonsin kunnat tro.
2011 var året som jag aldrig gav upp, året som motgångar staplades på hög samtidigt som kroppen var full av lycka. Det var året med den fasligt kalla vintern och den stekande heta sommaren. Framförallt var det året som vi fyra verkligen blev ett, vi växte ihop och levde tillsammans.

Jag vet att 2012 blir vårt år, på ett annat sätt. Jag känner också för första gången någonsin att det kan bli lite mer av mitt år, att det är ok att jag tar och gör lite mer plats. Jag har en menatl lista på hur jag vill, vet och hoppas att 2012 ska bli.



Jag ska träna mer och känna mig stark. Jag ska få mer ork och springa en ny bästatid på 10 km.




Jag hoppas att andra diabetesfamiljer ska få läsa min bok om Iris. Att de ska bli glada och att barnen ska veta att det finns någon annan som också är sjuk men ändå inte.




Vi ska flytta. Börja på ny sida, en omstart. Det finns många minnen här i huset men de dåliga kan vi inte leva så tätt inpå. Vi drar ett sträck, tar med oss allt från åren här men väljer själva om och när vi vill bli påminda om det.




Vi har varit förlovade i snart 4 år men hittills inte hittat en enda tillräckligt ledig månad för att hinna gifta oss. I år blir vårt år, vi tar oss tiden.




Vi ska resa i år. Njuta av varandra och av barnen.




Jag hoppas på ett friskare år. Att Clara ska få vara frisk efter rörinsättningen och att alla bobbor håller sig borta ett tag. Vi väntar och längtar till Iris insulinpump och det liv vi kommer att få efteråt. Att kunna leva lite mer normalt och att Iris ska slippa de hemska sprutorna hela tiden.


Så ser delar av vårt 2012 ut. Jag är taggad till tusen!