Allstå jag vet inte...

Med risk för att låta bitter måste jag säga att jag verkligen inte är något stort fan av villaavslutningen. Kl är 01.49 och här dundrar det och smäller i varje hörn och kant. Jag kan leva med fina, färgglada raketer fram till kl 00. Sen två timmar senare då det är tonåringar som springer omkring och tänder smällare i oljetunnor vet jag inte riktigt. Barnen vaknar och är livrädda för det låter verkligen som om någon kastat in en bomb i deras sovrum, varannan minut. Att gå ut och ge samma tonåringar avlägsna sig från vår uppfart med sina smällare och mopeder iförd endast pyjamas är inte heller allt för lajbans. Uppe på vinden är det 26 grader varmt men vi kan inte öppna fönstren för allt oväsen.

Jag inser som sagt att jag har blivit en bitter gammal tant, men jag är bara så förfärligt trött och vill sova. Så snälla föräldrar, ha lite koll på era avkommor.

Vår bästaste lillasyster

Idag var det Claras tur att granskas. En försenad läkarkontroll och en lite tidig vanlig kontroll. Hon är alltså 9,5 månad gammal nu våran lillasyster. Alla som upplever sitt liv som babymama jobbigt ska sluta läsa nu, ok?

Hon äter som en häst, allt som serveras (utom kyckling). Hon sitter, gapar, stänger munnen, gapar igen. Inte en endaste liten leksak, inte en endaste fåning sång och inga extra ansträngningar what so ever behövs. Hon äter 6 dl gröt, 5 dl fruktpure och två stora matburkar varje dag.

Hon sover som en gris. Kl 18.15- 18.30 somnar hon genast av sig själv i sängen och sover gott fram till kl 7- 7.30. Ibland vill hon ha en skvätt mjölk då Vs klocka ringer där vid 6. Dagtid sover hon en tupplur ute i vagnen.

Hon är glad som en lärka. Hon skrattar, ler och jollrar åt allt och alla. Hon ålar, står och gungar i krypställning, ställer sig upp och stå på knäna med stöd. Helst leker hon med tomflaskor.

Iris är hennes stora idol och Clara skiner upp i storasysters närvaro. Fastnar hon under en stol ligger hon kvar en stund och försöker sen komma loss igen. Funkar det inte så pillar hon på sina fingrar en stund tills någon hjälper henne. Hon älskar att böka omrking där ute. Hon ålar omkring som en galen larv på gräsmattan och äter gräs.

Då man tar upp henne i famnen gosar och myser hon allt vad hon orkar. Lutar sig emot bröstet och bara är. Är det någon hon inte känner kan hon gosa lite ändå. Galskriker gör hon då jag går på WC:nmen det händer ju inte så ofta.

Hon är en exemplarisk bebis på alla sätt, och hon är så otroligt underbar och älskad. Den bästa lillasyster vi någonsin kunde få.

Parkhäng

Iris gjorde comeback i folkhälsans lekparksverksamhet idag. Det var en hit, som väntat. Hon var duktig och jag var där i 4 minuter och sen tyckte hon att jag skulle göra något annat. Jag och Clara gick ett snabbt varv på stan, svettades i det märkliga vädret, drack en kaffe, köpte WC-papper och hämtade upp en glad storasyster. Hon hade hittat en kompis och pratat mycket, som väntat då även det.

På eftermiddagen vilade vi alla tre, målade med vattenfärger och byggde lego. Clara kryptränade (äntligen) och vi pratade om prinsessor. Ibland är det så skönt med vardag, inga måsten och ingen stress.

Plötsligt händer det

En sväng till IKEA, lite skruv, lite plock och lite möbelsläp. Sen känns det som om vår sista tid här blir betydligt behagligare. Vi firade det hela med ett besök till lekhuset i grannstaden. Mycket lyckat även det. Något som är totalt misslyckat är det envisa viruset vi dras med. Vi har tre veckor av snor, slem, sjuka halsar och hosta bakom oss. Come on, vi vill ha besök, träna och inte hosta varandra till vansinne varje natt. Tack.

Äntligen!

Våra grannar har utökat sin samling av irritationsobjekt. Den galna tuppen och den rymningsbenägna dvärgterriern from hell har nu fått sällskap av en minifyrhjuling. En glädjens dag, halleluja.

Bosse

Iris sitter i lekrummet och börjar på sin favoritramsa.

Tummetott, slick i pott, långeman, gulle bossebo och lilla vickevire.

Fy!

Jag vet inte om jag ska skylla på den djävulska förkylningen då det känns så varmt och luddigt i bröstet, att jag inte kunde bry mig mindre om röran i köket och att det är roligt att sitta på golvet och leka med mina snoriga barn. Ve och fasa om det berodde på att jag faktiskt är lycklig och trivs som hemmamamma. Då skulle jag ju bara överdriva och försköna verkligheten. Usch för sånt!

Minnen

Clara har varit förkyld i två veckor nu och de senaste två nätterna har varit så extremt dåliga. Iris fick vara med sin vasamoster så jag och Clara tog en tumistur till sjukhuset. Direkt vi gick in genom dörren fick jag rysningar i hela kroppen. Fy fasen. Tänk att kroppen minns så bra, att jag rent fysiskt reagerade likadant nu som jag gjorde då i vintras. Det blev tyngre att andas, ett svagt illamående spred sig i kroppen, huvudet kändes sprängfyllt och det pittrade konstigt i armarna. Händerna kändes svettiga och jag var lite andfådd av att bära Claras bilstol. Varje morgon gick jag genom de där dörrarna med Clara i bildstolen, i spegeln i hissen såg jag en gråtfärdig, sliten och förvirrad ung kvinna men varje morgon tvingades jag stiga ut som en stark mamma. Positiv, beredd och laddad med ork för ännu en lång dag. Jag stannade alltid till vid kansliet och frågade sjuksköterskorna hur natten varit även om jag fått en rapport från V. Vi småpratade lite, jag lyfte upp bilstolen igen och fortsatte vidare mot Iris rum. Jag brukade peppa mig själv och bita ihop läpparna för att sedan slappna av i käkarna före jag öppnade dörren. Oftast satt de och såg på något barnprogram och avslutade frukosten då vi kom. Ibland pysslade Iris med sina klistermärken medans V läste tidningen. Herregud vad jobbigt det var att se henne sitta där i sjukhussängen i sina älskade småttisar och med all utrustning runt omkring sig. Hon skulle ju sitta hemma på vardagsrumsmattan och jag skulle sucka över att hon ännu en gång klottat med filen. Vi pussades och kramades och sen ammade jag Clara medans vi pratade. dagen fortsatte med att vi bombaderades med information, bar omkring på Claras som skrek,lekte med Iris, svettades WC:n medans jag försökte pumpa mjölk, åt äcklig sjukhusmat, pratade med sjöterskorna i skiftbytet, tog emot en massa samtal av anhöriga, laddade babymonitorn, fick mera information, tröstade Iris som var så ledsen över kanylerna i händerna, såg på Teletubbies, bytte bajsblöja på bajsblöja, turades om att smita ner i cafeterian och dricka kaffe. Sen var det kväll och flickorna skulle sova. Jag pussade Iris och packade ner alla Claras saker och tog bilstolen och gick ut i korridoren, pratade med sköterskorna och väntade på hissen. Clara var missnöjd och det var fruktansvärt kallt ute. Att gå it genom dörrarna på kvällen var värre än att gå in på morgonen. Kropp och huvud gick på högvarv och musklerna ömmade av dagens påfrestning. Det var mörkt ute och snön kom in i skorna för att jag inte orkade knyta dem ordentligt. Inne i sjukhuset låg Iris och V och varvade ner inför natten och där ute stod jag och letade efter de förbenade bilnycklarna i den fullpackade skötväskan. Det kändes så himla orättvist, varför fick inte vi vara hemma och koka gröt och tappa upp badvatten som vanliga familjer. Varför skulle jag behöva sitta ensam i bilen med en skrikande bebis i baksätet och gråten i halsen och varför skulle Iris och V sova i sjukhussängar och skarpa lakan där uppe. Fy fan vad vidrigt det kändes. Tanken på att åka hem till ett tomt hus och vara ensam med Clara hela natten var så hemsk att jag övernattade hos mina förärldrar. Där fanns någon att prata med och det kändes skönt att höra att någon annan rörde sig i huset. Att somna på kvällarna var inget problem men under nattamningarna var allt i huvudet i fullständigt kaos, jag drömde mardrömmar och vaknade svettig för att amma igen. Sen var det morgon igen och allt började om från början.

Trots att det är sju månader sedan så blev allt så verkligt igen då jag gick in genom dörrarna med Clara i bilstolen idag. Den enda skillnaden var att idag var det OK att jag var ledsen, idag var det OK att jag vad förbannad och idag var det OK att jag grät en skvätt medans jag böt Claras blöja i invavessan. Då vi var färdiga hos doktorn tog jag bilstolen i handen och gick ut genom dörrarna. Och jag var så himla stolt. För att vi orkade och för det skyddsnät vi och våra barn har i form av familj och bekanta.

Aaaaah.

Vi har haft en bra hemmadag idag, kidsen och jag. Jag lyckades få Iris att äta massor av spenat ( jag lurade ner det i köttfärsbiffarna, det betyder inte att jag är en elak mamma) och jag hann gosa massor med en klängsjuk bebiClara. Sen kom sambon hem och jag plockade massor med saker och kläder på mitt loppisbord. Två timmar styrketräning och en smarrig tonfiskröra senare är jag klar för idag. Måndag is the shit.

F R E D A G

Helvetesveckan är över, hurra! Det har varit en av de tyngsta veckorna hittills i mitt mammaliv men nu är den över ( jag ignorerar det faktum att sambon ska jobba imorgon också). En av mina bästa (och för mig själv mest oväntade) mammaegenskap är mitt tålamod och min uthållighet men de senaste dagarna har det töjts och skarvats till bristningsgränsen. Inatt gick jag ut och kastade en av terasstolarna i marken för att den förbenade ungen vaknade elfte gången på tre timmar, inatt igen. Sen bidrog den andra förbenade ungen till att även den här natten blev så gott som sömnlös för mor i huset. Jag avslutade det hela med att välta omkull pottan i Iris rum då vi skulle stiga upp. Men vad spelar det för roll, det är ju f r e d a g och båda barnen sover samtidigt idag igen, hurra! Ikväll tar jag min kudde och mina öronproppar och övernattar hos mamma och pappa så får sambon ta nattskiftet här hemma, hurra för sömn!

Jag undrar

Ni vet känslan då man spenderat eftermiddagen på en djurgård med barnen och sen timmar efter att de somnat märker att man har getavföring i hårfästet? Och att man sen överväger om man ska orka duscha ikväll eller helt kallt bara gå och sova ändå? Är det då man går över från att vara en random trött småbarnsförälder till att bli en medvetet avslappnad föräldratyp? Jag har hört att det är hippt.

Om hur det var och vad vi blivit

Det är maj, björkarna blir gröna och alla studeranden vallfärdar hem till Österbotten. Under sommaren träffar man gamla högstadie- och gymnasiebekanta överallt, i matbutiken, på gymmet och ute på gatorna. Vi hälsar, ubtyter några artighetsfraser om vi aldrig riktigt kännt varandra närmare och hade vi rätt så bra kontakt under skoltiden pratar vi lite längre. De frågar saker om barnen och för mig berättas det om inlämningar av kanden och byte av rumskompisar. Efter varje möte snabbspolas livet tillbaka till vad som känns som för hundra år sedan. Men det är ju bara tre. Tre år! För tre år sedan hade vi fått våra vita mössor på de nylockade frisyrerna och så gott som alla lånade pappas bil och åkte till IKEA för att köpa en obekväm soffa för en billig peng. Rumskompisar köpte rosa duschdraperier bara för de faktiskt kunde köpa precis vilket de ville nu då de skulle bo själva.

Under min studentmössa fanns det inte bara styvsprayade lockar och en obekväm bh som hade köpts bara för klänningens skull. Det fanns en stor, rund mage och svullna fötter. Till vårt hem införskaffades inte bara en soffa och några spralliga inredningsdetaljer. Vi fixade med vagn, babyföräskringar och övade profylaxandning. Ungefär samtidigt som mina jämnåriga inledde sina fortsatta studier dog och återuppstod jag på en och samma dag då jag blev mamma. Jag gick från en roll till en annan och ett stort delmål i mitt liv uppnåddes. Sedan dess har mitt liv speedat iväg i en otrolig fart. Ny bostad, swish. Iris första steg och första födelsedag, swish. Plus på stickan igen, swish. Ny bostad igen, swish. Iris fyller två, swish. Vi blir tvåbarnsföräldrar, swish. Barndiabetes? Va?, swish. Sen kommer vi till maj, björkarna knoppas och alla studeranden vallfärdar hem till Österbotten. Och så hälsosamt det är att vi springer på varandra. Tänk att det faktiskt bara är tre år sedan vi fick våra mössor. Galet! Det är roligt att höra om de inlämnade arbetena och de nya rumskompisarna och det är roligt att de frågar om barnen. Framförallt är det befriande att känna att det inte spelar någon större roll hur eller i vilken ordning man gör saker, alla går vi framåt hur som helst.

Märklig känsla

Mellan allt snorande, för höga blodsockervärden ( pga snorandet), gnäll ( pga snorandet och för höga blodsockervärden) och trötthet (pga snorandet, de höga blodsockervärdena och gnället) började jag rensa garderoberna idag. Jag står i kö för ett loppisbord och tänkte go all in. Jag packade ner babykläder, hoppgungan , onödiga babyprylar och alla mammakläder. De små plagg som har många och starka minnen sparade jag i en annan låda. Det kändes både befriande och läskigt. Jag kom ihåg alla svettiga dagar i mammashortsen, alla borttvättade mjölkfläckar i amningströjorna. Och tänk att aldrig mer behöva gå iklädd ett tält bara för att det är det ända som passar. Men sen tänkte jag på hur många gånger händerna vandrat över magen, hur många gånger tyget töjts ut då små minifötter sparkat där inifrån. De små bodyna man tvättade så omsorgsfullt och vek ihop så många gånger.

Ner i loppislådan åkte det alltihop iallafall. Som det känns nu blir det inga fler gravidmagar och inga fler bebisar som behöver de minimala kläderna. Inga fler pirriga ultraljud, aldrig mera foglossning eller det första mötet. Det känns verkligen som om vi är färdiga på den fronten. Ibland kommer det en liten längtan smygandes men den försvinner lika snabbt igen. Och ändrar vi oss så finns det nya mammajeans i butiken.

Måndagsfeelis

Måndag betyder o heliga, dyrbara, orubbliga träningsdag hos oss. Då Clara däckat där vid 18.30 och Iris sitter nybadad i soffan framför Barnkanalen tar jag min väska och styr kosan mot gymmet. Då har veckan börjat på riktigt. De andra träningstillfällena i veckan kan jag flytta och anpassa med måndagkväll är måndagkväll. Basta och punkt.

V är i Vasa idag och barnen är lite snoriga ännu så jag vet inte riktigt vad vi ska göra resten av dagen. De har sovit otroligt dåligt nu i 3 nätter så det lär inte bli något ansträngande direkt. Vilken lyx att få anpassa sin dag efter humör och ork, och framför allt sina egna tider. Hurra för mammaledighet!

Snorigt

Flickorna har blivit riktigt ordentligt förkylda. Det är Claras andra förkylning i hennes 9 månader långa liv så vi har verkligen haft tur hittills. Lite krångligt blir det med Iris eftersom hon äter så dåligt men ändå behöver insulinet men hittills har det fungerat helt OK. Hon har iallafall vett nog att vila sig lite mellan varven istället för att lägga i en extra växel som lillasyster.

De tystnade snabbt där uppe i sina sängar och nu hörs bara regnet som smattrar mot fönstren. Tänk att det kan vara så skönt att kvällarna har blivit mörkare och kallare. Snart är det ullsockssäsong!

Kanske så.

- Visst är du min lilla skatt, Iris?
- Ja-a. Och du är nog min mammakatt!

Hur var det man gjorde nu igen?

Clara sover ute i vagnen och Iris är uppe i sitt rum och ser på Nicke Nyfiken. Det är första gången de båda vilar samtidigt nu i sommar, en av de få gånger Iris vilat över huvudtaget. Jag minns inte riktigt vad jag brukade göra förr då jag fick en stund för mig själv på dagarna. Kaffet slurpade jag i mig på två sekunder och tidningen har fungerat som paketeringspapper i Iris kalaslekar idag så den kan jag inte heller läsa. Jag klurar vidare.