En fredag

Vi sov till 9.30 idag. 9.30! Jag gnuggade ögonen och kikade på klockan igen, jag kunde inte riktigt ta in det. 9.30.
Vaknar man på förmiddagen så blir hela dagen lite märklig. Äter man frukost vid lunchtid är man lite ur balans. Men det var det värt, lite omväxling i vardagen.

Lagom till Claras middagslur kom farmor och plockade upp två glada barn. Iris hade packat alla apans kläder, korvsås och nya prinsessklänningen och Clara var glad att hänga med bara, som vanligt.

Jag åt, jag sov och jag tittade på Tour de Ski. Nu är jag otålig, kommer de inte snart?!

Julen 2011

Julen är förbi och den var helt klart vår bästa hittills. Barnen var glada och nöjda, de fick fina klappar och allt var fint. Ingen stress, bara god mat och gott sällskap.

Det är nyttigt att lugna ner sig och bara göra det absolut nödvändigaste. Vi hade en julgardin i köket i år, den andra klippte Iris sönder före jag hann hänga upp den. Men det gjorde inget, ifjol hade vi inte en enda så det var ju en klar förbättring. Vi har inte bakat något speciellt om vi inte känt för det, vi har köpt julklappar utan stress och vi har ätit knackkorv till lunch på julafton. Det gick ju hur bra som helst.

Hela julannandag låg vi här hemma på vardagsrumsmattan. Barnen lekte emd sina nya saker och sen sov vi allihopa en stund på eftermiddagen. Vi åt Hesburger till middag och badade ett maratonbad på kvällen. Ro skulle nog kunna vara julen 2011s huvudord.

Nu är V tillbaka i jobbet igen och jag och flickorna undviker barn och folkmassor. Vi ska hållas friska en vecka ännu, sen åker vi på semester. En veckas sol och bad, inga måsten och inte en endaste minut i köket. Vi bokade all inclusive så jag tänker inte ägna en minut åt matlagning. På mellandagsrean köpte jag bikinisar och strandtoppar, det kändes bra.

V är i Vasa idag och vi har spenderat förmiddagen i lekrummet. Ikväll blir det en försenad julmiddag med fina vänner och sen är det nästan helg igen. Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna klaga på så jag låter bli.

Flera svar

Du skrev att du hade något spännande projekt på gång för en tid sen..vill du berätta mera? Handlar det månne om bokskrivande, om att bli mamma till ett diabetesbarn?

Japp, visst är det så. Jag har skrivit en barnbok som ska skickas till olika förlag nästa vecka. Jag jobbar också på en bok om det första året som förälder till ett så pikulitet diabetesbarn. Det går ganska långsamt framåt, dels pga tidsbrist men också för att det är så mycket som ska bearbetas för varje skrivet stycke.
Idén om att skriva en bok föddes väldigt tidigt, men sen mesade jag ur. Jag tänkte bara på hur mycket jobb det skulle bli, att jag knappast kulle hitta någon som skulle ge ut den och kunde inte riktigt tro att någon faktiskt skulle köpa den sen om den mot förmodan blev utgiven.

Sen tänkte jag hur mesigt det var, jag är ju ingen mes. Så jag satte mig ner och började skriva. Efter att jag skrivit ett par tusen ord så raderade jag det och skrev om allting. Det kommer till ett stycke nu som då, ett kapitel här och där. Men skriva det kan jag, och det vet jag. Jag försöker föreställa mig hur det känns den dagen då jag är "färdig", skickar in mitt manus och då jag faktiskt får ett positivt svar om boken. För jag ska se till att andra kan läsa den, på ett eller annat sätt. Jag är verkligen ingen mes, jag vågar.

Trivs ni bra i larsmo ? var bodde ni förrut ?

Vi trivs nog bra. Vi hade inga som helst kontakter hit då vi flyttade, det var lite av ett spontanbeslut för att undvika att falla in i ett mönster som vi inte ville vara i ännu. Vi bodde först i Jakobstad i Vestersundsby, sen flyttade vi till Baggholmen i Jakobstad före Iris föddes. Efter att ha bott där ett år flyttade vi till min hemby Lepplax och sen flyttade vi hit till Larsmo. Nu har vi bott här i nästan två år och det börjar bli aktuellt att sälja huset. Vi är rastlösa själar som trivs med ombyte och nya miljöer.


kan du berätta lite mer om Clara? Skillnaden mellan Iris och Clara? Deras förhållande till varandra?

Clara är helt sin egen. Hon är så ljuvlig och gosig, alltid glad och alltid med ett finurligt uttryck i ansiktet. Som bebis var hon ganska missnöjd och skrikig och hon sov väldigt dåligt mellan 3 och 6-7 månader. Nu sover hon hela nätter, äter allt, hänger med i tempot här hemma och trivs med tillavron. Hon gillar att plocka saker fram och tillbaka och leker gärna med strumpor och bilar. Hon har precis börjat gå men klättrar nästan inte alls. Hon är en glad och go liten lillasyster helt enkelt.

Iris hade mycket mer temperament i samma ålder, hon har alltid varit väldigt driven och frustrationen har snabbt bubblat upp om det inte genast gått som hon tänkt sig. Iris var mer motoriskt utvecklad vid ett år.

De är verkligen systrar till 100%. De vill vara nära varandra även om de oftast stör sig ganska mycket av varandra. Det blir en del knip, slag och klös från båda sidorna men de är snabbt kompisar igen. De har börjat leka tillsammans och storasyster engagerar lillasyster i lekarna. Det första Iris säger på morgonen är "var är Clara?" och det första Clara säger är " Heeej ijish?daddy?"

Pirr, pirr

Barnen sover som dårar på nätterna, vaknar 9 och är glada dagtid. Vi strosar omkring i pyjamas och ullsockor, bakar bröd och ser på disneyfilmer. Då klockan blir fyra kommer V hem och hjärtat blir varmare och det bubblar i magen. Vi bara är, äter god mat och leker tillsammans. Sen blir det bad och nattning för barnen och tränings för oss. Vi avrundar dagen med en brasa, i spisen, tända ljus och soffmys. Två starka armar runt mina och vetskapen om att vi får sova djupt i många timmar.

Håhhå. Det är nog såhär det är att vara pinsamt lycklig.




I brist på juleljus för det bli födelsedagsljus.

Några svar

Anonym sa...
hur är det när Iris vill ha t.ex. bullar, kex, godis osv. Behöver hon mer/mindre insulin då? eller får hon över huvudtaget äta sånt?

Vi äter inget extra sött till vardags här hemma. I somras åt hon glass nu som då efter maten men nu så äter vi nog väldigt sällan något extra. Hälsar vi på någon får Iris äta samma sak som alla andra men de vi känner bättre brukar fråga av mig före de dukar fram vad som är ok och de vi inte hälsar på så ofta brukar jag skicka ett meddelande åt före vi åker dit att det helst inte ska bjudas på något eftersom det inte passar med Iris mattider.

Godis har hon kanske smakat någon gång, men det är absolut ingenting vi skulle ge åt henne, det hade vi inte gjort om hon varit frisk heller. Men hon är duktig och frågar alltid om hon får äta något före hon faktiskt gör det. Säger vi nej accepterar hon det oftast men ibland blir hon arg och upprörd, men det är ju helt förståeligt.

Mängden insulin vi ger henne är ju direkt baserat på det hon ätit, vi räknar antalet gram kolhydrater måltiden bestod av och sen utgående ifrån blodsockervärdet före måltiden så bestämmer vi rätt mängd.

Jag ser det inte som om hon går miste om något då hon får plättar till efterrätt eller pepparkakor till mellanmål och jag hoppas hon fortsätter att äta sötsaker med måtta sen då hon själv också har ansvar för sin behandling och medicinering.

Anonym sa...
Är din sambo cubansk? Hur i hela friden har han hittat hit isåfall?

Nej, han är ju inte det. Det ligger en lite rolig historia bakom hela "Larsmocubanerna", men det tar vi en annan gång. Han är hälften irländsk och hälften indisk, men han är född i Irland. Efter att ha flyttat runt och bott i många olika länder så hittade hans familj hit till Jakobstad. Sedan då hans familj flyttade tillbaka till Irland så lämnade han här pga studier och numera bor resten av familjen i trakterna också.


J & Mini sa...
Du skrev någonstans att det inte blir fler babysar hos er. Ligger det något speciell tanke bakom det? Du är ju så ung ännu (säger hon som blev mamma som 36-åring).

Som vi känner just nu så känns vår familj komplett med våra två flickor. Det har varit ett kämpigt år och nu vill vi njuta av våra två fina barn och varandra. Jag vill få ut mer av vardagen än att bara överleva och se till att barnen må bra. Sen så har jag ju lika många fertila år kvar som jag levt hittills så vi har ju en del betänketid :)

Hur ser ditt liv ut om 5 år?

Om fem år är jag 27 år och jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut då.D det är jag väldigt tacksam för. Jag vet inte var vi kommer att bo, vad jag kommer att göra eller vilka val vi gjort. Det är en härlig känsla, vi kan göra precis vad vi vill. Jag känner ingen stress med drömhus, karriär och husdjur. Förbaskat bra kommer vi att ha det iallafall, det är jag säker på.


Vad jobbar din man/sambo/pojkvän med? Du nämnaer honom knappt i bloggen, och det är ju helt förståeligt, men hur träffades ni och hur länge har ni varit tillsammans? Är han en bra pappa?

Ja, han nämns nog sällan i bloggen och det är ett medvetet val. Det här är mitt egna ställe som jag skriver främst för min egen skull.
Nu i höst har han startat sitt andra företag som sysslar med consulting och företagsutveckling. Vi träffades genom gemensamma bekanta då jag var 16 och han 19. Jag trodde verkligen inte att det skulle hålla och vi var väldigt olika. Det spelar ingen roll hur bra man passar tillsammans om man inte kan växa och mogna tillsammans, och det har vi verkligen gjort.

Han är nog den bästa pappa man kan tänka sig till sina barn. Från dag ett har han tagit lika stort ansvar som mig, delat samma glädje och varit lika stolt över barnen som jag varit. Han är otroligt omtänksam och ödmjuk och nästan lite för snäll för sitt eget bästa. Medans mitt temperament och humör har sina toppar och dalar så är han alltid lugn som en filbunke och oerhört systematisk i allt han gör. Flickorna avgudar verkligen sin pappa och de har aldrig varit speciellt mammiga, pappas tröst är lika bra nattetid och det är aldrig gråt eller gnäll om jag åker hemifrån. Han engagerar sig i pysselprojekt och legobyggen och vet precis hur man bäst bäddar ner apor och läser böckerna på rätt sätt.

Frågestund

Det kändes så bra då jag kom hem från träningen igårkväll. Inatt kändes det inte riktigt lika bra, där vid 1 började mitt vänstra ben värka helt fruktansvärt mycket. Jag trodde jag höll på att få en blodpropp, akut buk eller liknande hemsk sjukdom. Sen kl 3 började knät kännas som ett elektriskt eldklot och en timme senare slog värken till i bäckenet. Nu har jag listat ut att det är något som kläms just i bäckenet för det känns väldigt konstigt, en onaturlig svank. Jag sov en stund men gav upp igen och satte mig i soffan. Det hjälpte föga.

Nu ska jag väcka barnen (!) och sen blir det dags för vår traditionella fredagsutflykt till Kokkola. Efter det ska jag åka till Kaustby , med eller utan barn, så här kan man ju inte ha det.

Medans vi är borta så ska ni passa på att fråga allt sånt som ni undrar över. De som har frågar något tidigare som jag inte svarat på kan ju passa på nu då istället. Shoot!

"Mamma, blir jag frisk på lördag?"

Här kan ni läsa ett inlägg som jag skrev i somras. Jag gick tillbaka och läste det själv idag och det känns likadant ännu. Någonstans inom mig hade jag hoppats att jag skulle ha tagit ett stort språng framåt på den fronten nu, att jag nästan ett halvår senare inte skulle känna så längre. Men det finns där, djupt ingrott. Tack och lov går det i vågor, vissa perioder tänker jag knappt på det medans det ibland känns som om det är det enda jag tänker på.

Snart har vi levt tätt tillsammans med en kronisk sjukdom i ett år. Vi har gjort just det, levt. Vi har haft ett vanligt, intensivt och roligt småbarnsår med utveckling, sömnlösa nätter, envisa virus, mycket kärlek och 928 kg smutstvätt. Vi har skrattat, badat, läst böcker, byggt lego, bakat modelera och ätit makaroner. Men ändå har det inte varit riktigt som vanligt, det kommer det aldrig att bli.

Jag trodde att jag skulle ha kommit längre med mig själv ett år in i vårt nya liv med diabetes som sällskap. Grubblat - självklart, oroat mig- absolut, gråiti- japp, accepterat-jodå. Men jag är inte där än, jag är inte framme. Jag har trampat i träsk som inte varit kartlagda och kämpat mig genom överraskande snår. Jag var så naiv för ett år sedan, jag känner igen tankarna hos många vi möter och känner idag. För ett år sedan tänkte jag likadant ; man kan leva ett bra liv med diabetes, medicineringen har utvecklats så bra, hon kommer ändå inte att minnas något annat än ett liv med sjukdomen. Man kan helt enkelt inte förstå. Då läkaren står där och säger att mitt barn, min 2-åriga dotter kommer alltid att vara sjuk. Man förstår inte innbörden av alltid i den situationen, tack och lov så gör man det inte. Sen då man väl inser att hon aldrig någonsin kommer att bli frisk så knäcker det en,bryter sönder en mitt itu. Det är bortom min kontroll, inget jag längre kan påverka.

Med den vetskapen är det svårt att det barn jag skapat, fött och älskat varje dag i flera år plötsligt tittar upp och ser mig i ögonen. "Mamma, blir jag frisk på lördag?" Från ingenstans kommer det, från att ha varit insjunken i en lek. Hon tänker på det, utan att hon direkt pratar med mig om det. Fy fan. Det finns inte bara i mitt huvud, det finns i hennes också. Då man är tre år ska man inte behöva tänka på sånt, aldrig.

Jag bäddade ner flickorna för middagsvilan, låste in mig i wc:n och grät som ett barn. Krokodiltårarna sprutade och läpparna domnade bort. För några minuter var jag inte en mamma, jag var inte nödvändigtvis ens en vuxen. Jag var en människa som kände för en annan. Jag var inte arg, jag var ledsen. Ledsen för barnet som inte förtjänar det här på något sätt.

Det är både skönt och skrämmande att det redan gått nästan ett helt år. Jag vet bättre nu och lägger inte upp några som helst förhoppningar för var exakt jag står om ytterligare ett år. Det är bäst så, att inte planera och inte trycka sig själv för hårt. Men det jag vet med säkerhet är att på lördag är Iris fortfarande sjuk.

Bullarna blev ju iallafall goda

Min andra syster och jag hade en miniweekend i Vasa hos vår tredje syster (medans den äldsta och mest visa systern befann sig på en betydligt varmare plats) denna helg. Vi åkte på kvällen , övernattade, sov som små grisar, åt frukost, lyxlunch och julshoppade.
På fredag eftermiddag drabbades jag av någon sorts resfeber och gick på övervarv. Dammsög under trappan, tvättade duschdraperiet och drog barnen i pulkan två kilometer i en vansinnig fart. Sen började vi baka bullar.
En av mina största nackdelar är att jag inte är så ordningsam. En av mina största fördelar är att jag inte är så ordningsam. Men vi hade roligt och barnen var glada, det var ju det viktigaste.

Hon går!

Clara ställde sig upp , gick ett varv runt köksön och satte sig ner igen. Nöjd och glad som vanligt. Hennes gåpremiär gjordes i äkta Clarastil med andra ord. Inget fjams, rakt på sak och med ett leende på läpparna.
Men tänk ändå, alla mina barn kan gå. Hur blev de så stora? Är det nu jag ska börja med en hobby? Få tid att tvätta fönster och para ihop strumpor?



Älskad unge med kaninen vid örat, som vanligt.

No you didn´t

Det var lite spänd stämning här imorse. Iris var inne i ett pysselprojekt och Clara såg sin chans. En hel snorkråkfamilj i storasysters älskade gosan och ett brett leende.
Efter det så var det lite lönlöst att försöka få igång ett gemensamt lekprojekt för dem så de spenderade förmiddagen på varsitt håll. Nu som då kastade Iris blixtrande blickar mot sin lillasyster som fnittrade lika förtjust varje gång.

Oh sweet Lord

Här sitter jag och ser ut som sju svåra år och eftersvettas av den intensiva kvällen. Och jag är så förbenat babysjuk! Inte sådär mysbabysjuk utan brutalt och enda in i märgen jag.måste.få.en.baby.nu. Jag är alldeles stirrig och frustar lite obehagligt. Alla är gravida eller har en pikiliten knodd. Våra knoddar kan medvetet förstöra saker och har bemästrat konsten att manipulera oss ner i husgrunden. De är inga oskyldiga små silkespaket mera, man kan inte bädda ner dem i små myshögar och stryka dem över kinden längre. Pajar jag mig över magen så kan det visserligen hoppa till lite, men inte på ett mysigt babysparkvis.

Det är väl en mänsklig överlevnadsinstinkt att glömma förlossningssmärtor och sönderskavda bröstvårtor. Det första horrortoalettbesöket på BB och den stinkande ailiennavelstumpen (fy fasiken!) som aldrig verkar trilla bort. Det man minns är ju den berömda babydoften, små mjuka fötter som buffar en på magen då man ligger och ammar. Det första leendet och den sprickande stoltheten man känner då ens lilla baby gör något som är helt normalt.

Men nog är det ju en resa som heter duga. Att bli förälder är mer än en hel vetenskap, de är en känsloresa utan dess like och ett mognadsprov även för den torraste tanten i stan. Men vilken resa sen, vilken otrolig upplevelse!

Iris var snabbt med på noterna då jag började prata om bebisar idag. " Ja, en sån skulle vi kunna ha. Då bor den i din mage och sen kommer den UUUUT! GENOM HALSEN! OCH DET KOMMER BLOOOD!" Ögonen tindrade och händerna flög runt i luften. Så ett försök att kväva min babysjuka så föreställer jag mig hur en sådan förlossning skulle se ut. För någon baby kommer det nog inte till det här huset.




Hon var ju så försvinnande liten lilla Clara. Att 2,6 kg kan räcka till en baby, ofattbart.

Ljus!

Klockan är redan 10.20 och vi hasar omkring i våra pyjamasar ännu. Iris är mitt inne i ljuslyktaprojekt vol 2.0 och Clara röjer i lekrummet. Där ute är marken riktigt vit och solen överväger att faktiskt visa sig lite idag. Mörket denna höst har varit brutalt, jag brukar inte påverkas av det men i år har det känts som om vi varit bosatta i en liten grotta i flera månader.

Så småningom ska vi klä på oss och bege oss till matbutiken. Eller så drar vi bara på ytterkläderna över pyjamasarna.




Här var det allt annat än mörkt.

En liten fråga

Låt oss säga att någon skrev en bok om livet som diabetesförälder till ett energipaket på knappa 12 kg. Vad skulle du vilja läsa om? Vad skulle just du vilja veta?

Dagens pyssel

Vår förstfödde är en pysselmästare av hög grad. Hon limmar och klistrar, målar och klipper. Idag ska vi hälsa på en tant( nej, skoja bara) som ska få dessa fina skapelser. Det gick åt en halv liter Eri Keeper och en hel veckas ÖT.




Den här var min personliga favorit. En av mina högsta önskningar för tillfället är att få se hur de tillverkar de här makaronerna.

En ledig kväll

Det är måndag och klockan närmar sig 16. Barnen är vrålhungriga och petar ögonen ur varandra. De förbenade makaronerna som aldrig kan bli färdiga tillräckligt snabbt! Slevar upp den värma såsen från igår, ordentligt med grynost, skivar gurkan i händerna och pratar sådär löjligt med barnen. " Snaaart är mamma fääärdig, snaaaart får ni mat. Hum, hum,hum". Jag har förstås glömt att köpa mera ketchup men efter lite akut bukplastik på flaskan så går det att skrapa ihop så det räcker. Jag förklarar makaronkoket avslutat och svänger över lite på båda tallrikarna. Clara placeras i matstolen och slickar i sig snoret efter gråtfesten i ren iver. Iris är mer svårflörtad och kräver lite övertalning före hon till sist bänkar sig vid bordet. Lillasyster äter med god aptit och mmm:ar med jämna mellanrum, Iris kivas med blodsockermätningen men får till sist börja äta även hon.

Tre minuter senare är de små magarna mätta och den traditionella saneringen äger rum. Clara får en andra dukning under bordet och Iris springer snabbt iväg för att slippa insulinet. Jag tar med mig min tallrik till wc:n och äter medans plattången värms. Kletar på lite mascara, ignorerar de mörka ringarna i storlek med nya Larsmorondellen under ögonen. Clara gör mig sällskap i wc:n och bajsar under stor koncentration i duschhörnan, det känns som en liten seger att hon höll ut tills pappa var på inkommande.

Jag drar på mig de renaste jeansen i tvättkorgen och utövar lite första hjälp med disktrasan. Samlar ihop telefonen, plånboken och en halv smörgås. Iris faller i trappan och Clara tvättar händerna i wc-stolen. 16.17 svänger V in på gården och jag drar på mig skorna. Ett snabbt info om vem som ätit vad och en onödig påminnelse om Claras antibiotika. En skvätt kaffe i en smutsig muminmugg och några kramar.

Då, då är det dags att andas ut. Min lediga kväll! Jag dricker kaffet i lugn och ro i bilen på väg till Kokkola. Strosar runt i affärer, tittar på saker bara för att. Ett cafe´besök och nästan en timme i bokhandeln. På vägen hem svänger jag in via matbutiken och handlar utan att leka tusen frågor och utan att binda fast någon i kundvagnen med min halsduk. I bilem på vägen hem äter jag youghurtrussin utan att vara livrädd för att barnen ska höra i baksätet.

Då jag öppnar dörren här hemma är det tyst och lugnt. Diskmaskinen surrar och huset är städat. Ledig kväll is the shit.

Tävling

Dermoshop mailade ochs kickade en låda med fina produkter att lotta ut till mina läsare (jhade jag varit gravid hade jag gråtit en skvätt men nu kan jag hålla mig). Denna vecka lottas första kitet ut! Kropps- och ansitsolja som återfuktar bättre än vanlig hudkräm. Skriv varför du vill vinna och glöm inte e-mailadresen! Lycka till!

Om att ge upp vore ett alternativ...

Barnen var äntligen i säng, röran hade röjts upp, diskmaskinen startats och tvätten hängts upp. Ä N T L I G E N sova. Bara kolla blodsockret som envisats att vara högt ännu en dag. 20,7, efter en rejäl "överdosering" av insulinet hela eftermiddagen och kvällen. Jag förstår inte, de senaste dagarna har det krånglat ofantligt mycket med just höga, envisa kurvor. Nåja, ytterligare lite insulin och så får vi vänta lite. Får ett litet inre utbrott då jag inser att något råkat slå till knappen i kylskåpet så att allting där är iskallt, även alla de nya insulinampullerna. Fint, det första vi får göra imorgon är att kivas med apoteket eller förnya receptet för att få ut mera sådär snabbt. Oroar mig för den lilla ungen som ligger och sover där efter så många timmar med sådär höga värden. Den andra lilla ungen vaknar i panik och skriker och flyger runt i sängen. Trösta, ny blöja, mera värkmedicin och flaska. Fortfarande skrik och panik. Trösta, vagga.
Klockan närmar sig midnatt, det stormar och regnar ute men det är så mörkt att man inte ser ens en meter utanför fönstret. Kollar blodsockret igen. 17 ännu men mer insulin kan man inte ge. Från Claras rum hörs det fortfarande skrik varvat med gråt och snyftningar. En pappa som vaggar, gungar och tröstar. Jag försöker varva ner, sänka pulsen och andas djupt. Sömnen som lockade för någon timme sen känns långt borta.

Men man orkar ju, det finns ju inget alternativ. Dag efter dag, motgång efter motgång. Om några år ,då barnen är större och vi förhoppningsvis fått vara friska iallafall någon vecka i sträck hoppas jag att jag läser det här och att jag inte minns. För det är ju inte för alltid och snart lämnar vi det här året bakom oss. Nästa år blir det mer av det man vill minnas. Punkt.

Blodförgiftning, oflyt och rumba.

Vilken vecka... Morgonen efter att Clara blivit utskriven från barnavdelningen, fått kanylen borttagen och hunnit landa här hemma så ringer de från barnavdelningen. En av blododlingarna hade gett utslag för att något var på gång så det behövdes nya blodprov och mera antibiotika. Humöret sjönk långt ner i husgrunden, fy fasen att det aldrig ska kunna gå lätt och smidigt. Jag fick ringa hem pappsen, packa skötväskan och ta med Clara till sjukhuset igen.

Blodproven och en ny kanylinsättning förbereddes med emlaplåster och en tupplur för Claras del. Sen sket det sig totalt och efter mycket skrik, panikgråt, svett, blod och tårar avsultades försöken att få in en kanyl, det gick helt enkelt inte. Stackars unge, hon fattade ju förstås inte varför mamma höll i henne så hårt och lät alla främmande människor göra henne illa. Det togs ett nytt beslut att antibiotikan skulle ges som injektioner i muskeln istället. Vi fick åka hem med nya emlaplåster för att komma tillbaka två timmar senare.

Idag fick hon sin andra dos i låret och samtidigt fick vi besked om att laboratoriet i Kokkola inte hade kunnat fastställa exakt vad som växte i odlingen och att proven skickades vidare till Helsingfors. Det handlar högst troligt om en blodförgiftning så hon behöver ytterligare en spruta imorgon och sen en vanlig antibiotikakur.

Man blir ju så orolig ändå, allt blir ett enda virrvarv då man är trött och har mer än fullt upp utan att något extra kommer till. Clara är iallafall pigg och glad mellan varven, hon har ont i benen av injektionerna men orkar hålla samma tempo som tidigare. På kvällarna är de så otorligt trötta båda två och efter ett kvällsrumba som duga somnar de bums båda två.

Nästa vecka tänkte jag att vi skulle begränsa våra sjukhusbesök till max 2-3/vecka. Tack.

Första advent på sjukhuset

Clara hade en jätte dålig natt, hon bara grät och hade ont. Imorse lämnade jag av Iris hos mommos och tog med mig Clara till doktorn. Hon hade hög feber, högt crp, rossel på lungorna och ännu en öroninflamation. Jag hann bara upp med henne till barnavdelningen och byta barn med mormor före doktorn skulle kika på Iris också. Hon hade också feber och en ordentlig öroninflamation men hon var betydligt piggare så hon fick åka hem.

Nu har jag bäddat ner en febrig och totalt genomtrött liten tjej här hemma och V bäddar ner den lite mindre men lika trötta tjejen på barnavdelningen. Våra små knottar, det gör ont i hjärtat att se dem så sjuka och trötta. Men redan imorgon borde båda två ha piggnat till lite, det är ju det bästa med bobbor och förkylningar- man blir ju frisk.

Nu ska jag ta mina trötta axlar till soffan och bädda ner mig med en skål glass och ett avsnitt Men in trees. Så fortsätter vi imorgon igen.

En fin överraskning

Jag fick ett trevligt mail och ett ännu trevligare paket på posten nu i veckan. Allra trevligast blir det nog ändå för er som har möjlighet att vinna det som fanns i paketet. Jag kommer att lotta ut ett fint litet kit i veckan nu tre veckor framåt, missa inte det!

Men i samband med mailet slog det mig ändå hur många som ändå måste läsa bloggen. Det är länge sedan jag har kollat upp någon exakt statistik men mail från läsare droppar in så got som varje dag och de senaste veckorna har tre olika tidningar ringt upp mig just pga bloggen. Det är ju både roligt och skrämmande. Mest roligt kom jag fram till. Något som också är roligt är de fina mailen jag får av er läsare. Det är fina ord, tankar och lite allmänt pepp. Tusen tack för det!

Lillajul 2010...

... såg ut såhär:







I år firade vi med tortillas hos syster 2. "Stora" barnen grälade, blev kompisar igen, grälade lite till och skiljdes åt som kompisar igen. Lillaljultomten lämnade lite paket på trappan, det bakades pepparkakor och öronen trillade nästan av. En lyckad kväll emd andra ord.

Glad lillaljul på er allihopa!

Lilla Ebba

I höst blev jag moster till ännu ett älskat syskonbarn. Medans vi alla väntar på Ebba kan ni läsa hennes mammas blogg här :http://heartinchina.wordpress.com/

Torsdag

Torsdag eftermiddag betyder fammodagis hos oss. Iris väntar och väntar, frågar och frågar. Efter lunch sitter hon bara vid fönstret och väntar på att se fammos bil svänga upp på infarten. Sen strax efter ett så är det bråttom att få på sig halaren och nappa tag i ryggsäcken. Clara tar det hela med lite mer lugn (som vanligt då) men även hon skiner upp då hon märker vad det är frågan om.
Så då åker de iväg med matlådor, pysselsaker och skötväska. Sen då det närmar sig sovdags kommer de tillbaka mätta,glada och trötta , varvar badet och sen slocknar de på två röda.

Själv brukar jag städa, skura golven och bara slappa i soffan tills V kommer hem. Då äter vi mat i lugn och ro och hinner faktiskt prata om något som inte handlar om prinsessor och utan att varannan minut nappa i någon som trillar från matstolen. Och det är så skönt att kunna slappna av utan dåligt samvete, vi förtjänar någon timme egentid i veckan och barnen behöver få vädras lite.

Nu, städdags.

Onsdag

Barnen har sovit bra i natt och vi vaknade allihopa strax före 8. Vi har ätit frukost, startat en tvättmaskin och sett på Barnkanalen. Clara äter glitterlim och Iris plockar med sina nagellacksflaskor. V är i Vasa och kommer inte hem före sent ikväll så vi är billösa hela dagen. Flickorna har tröttnat lite på alla grejer här hemma så vi ska möblera om lite i lekrummet och ta fram lite leksaker som varit i garderoben ett tag nu. En helt vanlig onsdag här hos oss alltså.

Att gå sönder

Den senaste veckan har varit jobbig och utmanade diabetesmässigt. Blodsockervärdena ger oss ett dygns förvarning på att en förkylning är på gång, det blir svårare att få ner ett högt värde och nattetid stämmer ingenting. Sen då förkylningen väl bryter ut så drar det upp hela dygnskruvan ganska mycket. Doseringen på det långverkande insulinet går att höja men det tar ett par dygn före man ser någon större effekt på det så det lönar sig inte direkt. Att öka på det måltidinsulinet är också knepigt eftersom det är frågan om så minimala mängder från början, det går helt enkelt inte att justera det så smått som det skulle behövas.

En förkylningsvecka hos oss innebär inte bara snor, hosta, slem, gnäll och skrik. Det blir mer tjat och lirkande om maten, Iris måste äta regelbundet, det finns inget annat alternativ. Den tillfälligt ökade insulinmängden kan leda till oväntade och djupa dip i blodsockerkurvan så det gäller att vara på helspänn och försöka urskilja blodsockerkänningar från de vanliga förkylningssymptomen. Nattetid får vi ta till väckarklocka för att mäta blodsockret varje timme om det så behövs och sen om värdet faktiskt blir riktigt lågt så vaknar Iris och har svårt att somna om, en timme eller två är det vanliga.

Det värsta är nog att se hur dåligt Iris själv mår av det oregelbunda mönstret förkylningarna för med sig. Hon har det kämpigt mellan varven och har blivit tillräckligt stor för att kunna uttrycka det. Jag trodde jag skulle bli tuffare med tiden, att om jag såg henne må dåligt tillräckligt många gånger skulle det till sist inte göra så förlamande ont i mig. Jag skulle vänja mig, återhämta mig snabbare. Så blev det inte, det gör precis lika ont nu som det gjorde för nästan ett år sedan. Jag blir lika arg och förbannad varje gång. Varför ska hon behöva vara sjuk? Varför kunde jag inte skydda henne? Det blir en inre storm av känslor som jag alltid måste lägga locket på, spara det tills barnen sover eller tills jag får en egen stund.

Jag kan inte göra henne frisk, om jag så vände upp och ner på hela världen så skulle jag aldrig kunna låta henne slippa alla sprutor och mediciner. Även om vi kämpar och sköter allting perfekt i 4000 dagar så behövs det inte mer än en dag för att allting ska kunna gå riktigt illa. Det är vidrigt att inse att vi aldrig kommer att ha full kontroll, att vi bara kan göra vårt bästa och hoppas att det någonstans finns någon som stiger in om den hemska dagen någonsin kommer.

Jag och Iris hade en riktigt skön tumiskväll ikväll, det behövde hon få. Vi åt mat ute i lugn och ro, handlade nagellack och prinsessburk och hälsade på hos stora kusinerna. I bilen på vägen hem sa hon att det var den bästa dagen hon minns. Då gjorde det sådär hemskt ont igen, älskade barn. Hur blev det såhär...

Faktiskt

Det bästa med 3-åringar är att man får ta del av så många (läs: alla)av deras tankar . Imorse satt Iris vid matbordet och filosoferade.

" Då jag blir stor ska jag få väldigt, jätte långa och stora ben. Då är jag ingen barn mera, då kan jag bestämma och säga själv. Då far jag med mina stora ben och cyklar , fast det är natten. Då cyklar jag till Vasa till Maddes och Danas och är där rikti myki. Å då gråter du mamma,hela dagen och hela kvällen. Men då har jag så stora ben att jag cyklar ändå!"

Lite trist

Jag är verkligen inte kreativ då det kommer till bloggdesign och liknande. Jag har varken ork eller lust att pilla med olika mallar och typsnitt. Och använder man blogspot så är ju alternativen ganska begränsade dessutom. Men ändå känns det lite trist att man några dagar efter att man uppdaterat och städat upp lite ser att några av de man vet läser den här bloggen fixat sin egen näst intill identisk.

Något som också känns lite trist är vädret. " Jag älskar inte vädret ida" sa Iris imorse då hon kikade ut genom fönstret. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Sen googlade jag "regn i november" och den här bilden kom som första alternativ.



Det är nog inte så synd om oss trots allt.

Ny vecka

Jag vaknade samtidigt som V i morse och kände mig ganska pigg. I tre månader har jag vaknat med huvudvärk, täppt näsa, sjuk hals och ett enormt tryck i lungorna. Jag vågar inte riktigt säga det men kanske, kanske ser vi ljuset i tunneln. På ett bra sätt då.

Barnen sover ännu och jag väntar på kaffet som bubblar i kokaren. Huset är nystädat och kylskåpet fyllt till bristningsgränsen. Har jag sagt att jag gillar måndagar?

Att bejaka sin feminina sida

Förr fick jag ofta frågor om hur det påverkat mig att jag blev mamma så ung (nu är det ingen som frågar det längre, jag ser det som ett tecken på att jag måste se hemskt gammal och sliten ut). Nu har jag, efter mycket tänkande och filosoferande (pust) äntligen kommit fram till ett svar.

Jag kände mig själv bra som tonårstjej och jag känner mig själv bra som mamma. Men nu är barnen "stora" och inte i direkt naturligt och överlevnadsmässigt behov av just precis mig längre, vad är jag då? En kvinna förstås. Hur är jag som kvinna då? Vad tycker jag om och varför tycker jag om just det? Det lite förvirrande men otroligt spännande. Som att lära känna sig själv i ett nytt, uppdaterat format. Den jag är idag är ljusår ifrån den jag var som tonåring och de åren som gått sen dess har varit så otroligt intensiva och mest kretsat kring barnen. Man kan inte mogna 13 år på 3 år utan att ganska många bitar faller bort.

Men nu, nu har jag lite mer tid att lägga på mig själv. Ikväll hade jag tänkt bejaka mitt femninina och kvinnliga jag med en hemmaspakväll, all inclusive. Kanske älskar jag det och gör det till en vana, kanske måste jag jobba mig igenom upplevelsen. Det blir iallafall ännu en sak att kryssa av på vägen.





Kiwin vet jag ju att jag inte klarar av iallafall, så det skippar jag nog.

Premiär

Igår drog världscupen på skidor igång igen. Ifjol tänkte jag att nästa år kanske jag kan se en hel tävling iallafall varannan helg , då är ju barnen så stora. Men nja, jag tvivlar starkt. Kanske nästa år.

För precis ett år sedan

Något att längta till

Jag kikar ut genom fönstret. - 3 grader och ett oändligt mörker. Sen kryper jag tillbaka under filten och klickar hem lite kläder på h&m´s superrea. Om lite mer än en månad ska vi sola och bada!

Att smygtitta

Jag har ett spännande litet projekt på gång. Om det lyckas vet jag inte men man måste ju iallafall försöka. Heja mig!




illustration: Patricia Forsström

Ett litet hej

Hösten har varit påfrestande här. En ny mykoplasmainfektion, angina och bihåleinflamation x2 för mig och fem öroninflammationer för Clara har tagit ut sin rätt. Däremellan har det varit snor, hostatacker och floder av slem. Very nice.

Nåja, nu verkar det ljusna lite, även om både jag och Clara fortfarande äter varsin kur antibiotika ännu. Mörkret och sömnbristen gör en så otroligt seg och då en relativt träningsvan människa sitter stilla i 3 månader utan ens en lite längre promenad segar kroppen till sig helt fruktansvärt mycket. Det ger en också mycket tid att tänka, mycket tid att älta och mycket tid för tankarna att snurra runt i ett ologiskt virrvarv. Jag har haft näsan långt nere, skrämmande djupt. Det tvingade mig att för första gången sträcka fram den hand som funnits allra längst in. Bara det är skrämmande, att inse för sig själv att man inte klarar precis allt.

Jag har fyllt år också, 22. Hela dagen var oväntat känslosam och jag tänkte mycket på året jag hade bakom mig. Jag var och är så fruktansvärt stolt över mig själv för att jag orkade och klarade av alla motgångar och ändå orkade skratta och njuta. Fy fasiken vilken fighter jag är! Men visst tog all oro, frustration och jobb ut sin rätt till slut, men det behövde det få göra. Det fick jag acceptera helt enkelt, jag kan inte kontrollera allt. Och visst är det ok att släppa taget ibland, för att kunna känna att man har någon som dämpar fallet.

Hösten har också gett oss många fina stunder och många skratt. Vår lilla bebis fyllde 1 år och blev plötsligt så stor. Hon har tagit sina första steg och utvecklats mer och mer till en egen liten minimänniska. Och hon är så ljuvlig, vår Clara. Så nöjd och glad med livet. Iris har också tagit många stora kliv i utvecklingen. Alla borde få ha en 3-åring i huset, de är så ärliga och öppna. Och envisa.

Blogglusten har sakta smugit sig tillbaka och jag ser fram emot att uppdatera lite mera. Jag funderar på att köpa en egen domän och göra min blogg lite mer egen. Om någon känner på sig att de snajar allt med uppbyggnad och design så maila mig.

Om mat och barn

Då Iris fick diabetes så förändrades hela familjens matvanor. Jag minns ännu hur det kändes då jag gick in i sjukhusköket med en sköterska och hon visade mig hur jag väger , mäter och räknar mängden kolhydrater i det Iris ska äta. Det kändes krångligt och jag fattade inte hur det skulle gå ihop med den vardag vi hade hemma. Redan nästa dag gick det hur bra som helst och sen för varje måltid som gick lärde vi oss mer och mer. Än idag väger jag t.ex. youghurt och mysli både före och efter hon ätit så att jag vet exakt hur mycket jag ska räkna för. Varm mat behöver jag bara se på tallriken för att veta hur mycket insulin hon behöver.

Vi har väldigt strikta mattider och jag kör på maträtter som jag vet att Iris gillar, äter hon inte bra är det så mycket svårare att få bra kontroll på blodsockret. Frukosten är nästan krångligast. Ibland är hon vrålhungrig och vill äta massor men ibland vägrar hon att ens titta på mat. Vanligtvis ligger hennes blodsocker strax under 4 på morgonen och det märks på henne att det behöver höjas ganska snabbt. Vägrar hon äta så försöker jag lura i henne lite trip eller juice. De dagar jag vet att vi ska ut och cykla eller annars röra på oss mycket på förmiddagen så försöker jag få henne att äta 5-10 gram kolhyrater mer än det jag ger insulin för just för att hon kommer att röra sig mycket. I samband med frukostinsulinet ges också det långverkande insulinet och vet jag då att lunchen blir t.ex. 20 minuter senare än vanligt så måste jag ge henne lite saft om 1,5 timme.

Vi äter ingenting mellan måltiderna och vill hon dricka något dricker hon bara vatten. Blodosckret mäts alltid före måltiderna och enligt det försöker oftast omedvetet bygga upp måltiden så att vi kan undvika ett insulinpick efteråt. Det lyckas förvånandsvärt ofta och Iris är nöjd att slippa ett pick.

Vi dicker bara vatten och mjölk till maten men har alltid saft, trip eller juice hemma om det behövs. Blir antalet gram kolhydrater precis på gränsen då det kommer till insulinmängden så fyller jag ut måltiden med t.ex. en bit bröd eller några klunkar saft. Vi har aldrig extra godsaker hemma om vi inte firar något speciellt. Inga kex, chips, bullar, flingor eller makupala. Iris har ätit godis en gång det senaste året och druckit limsa två. Glass har hon fått till efterrätt en del i sommar men nu har hon inte ätit det på flera veckor. Och det går hur bra som helst, hon lider inte det minsta. Är vi i butiken frågar hon inte ens efter något sånt utan vet att då vi kommer till kassan får hon välja en liten tuggummi förpackning. Just därför blir jag så otroligt frustrerad på föräldrar som säger att det inte går att hålla bort onödiga sötsaker från deras barn. Och ännu mer på föräldrar som tycker att de unnar sina barn något gott. Inget barn föds med godisvanor, det är föräldrarna som ger det till dem.

Jag såg på en talkshow för flera år sedan där en expert av något slag pratade om barn och matvanor. Hon frågade vem av föräldrarna i publiken som brukar sätta något ätbart i handen på sitt barn om det gnäller eller gråter, alla räckte upp handen. Hon påpekade hur vi som föräldrar redan då ger maten fel betydelse. Mat är bränsle och ska inte användas som tröst, mutor eller belöning. Iallafall jag tycker att det låter vettigt.

Ibland känns det så jobbigt att just mat är en så stor del av vår vardag. Varje aktivitet och liten utflykt planerar jag automatiskt efter blodsockervärden och mattider. Och hur bra jag än planerar så hjälper det ju alltid inte. Det är inte roligt att behöva ta en kamp med Iris vid lekhuset för att hon är både speedad men samtidigt så oerhört hängig och trött pga ett för högt blodsockervärde. Hon blir frustrerad och jag som hennes mamma ser hur hennes kropp går åt två olika håll. Bara diabetesförädrar vet hur ett blodsockerhögt barn skiljer sig från ett annat barn i uppror. Samtidigt så är jag tacksam för att vi som familj tvingas leva ett rutinfast liv, ett tryggt liv för småttingar. De vet vad som gäller och hur vi gör saker och ting, just för att vi måste göra det så. Jag tror att det gör dem nöjdare i längden och att vårt liv som föräldrar blir så mycket enklare.

Fredagsdöd

Efter en effektiv eftermiddag, två timmar ensam på bio och en avslutning med lite rött så säger jag tack för idag. Flickorna sover djupt sedan flera timmar tillbaka och värmeljusen har brunnit upp. Helt OK att krypa ner under täcket alltså. Hade jag ens lite ork kvar skulle jag ladda upp bilder på vår fina 3-åring (!) som har haft prinsesskalas och nu även gett bort alla sina tuttar. Och på vår fina lillasyster som blev 10 månader gammal idag, hon var förstås lika glad som alla andra dagar. Det får bli en annan dag helt enkelt, då både orken och kamerasladden finns.

Tolv guldstjärnor

Jag tycker det är viktigt att vi som familj kan samarbeta och att barnen lär sig att anpassa sig till de vardagliga situationer alla föräldrar ställs inför. Alla måste handla, alla måste göra bankärenden, alla måste sitta där i evighetskön vid Kela ibland. Ni fattar. För mig skulle det vara väldigt jobbigt att alltid planera runt de här sakerna, fixa barnvakt eller spara alla måsten till min egna lediga tid. Flickorna hänger med överallt och det går hur bra som helst. Det är inte alltid så smidigt och ibland måste jag köra ett inre mantra för att orka skarva nerverna gång på gång. Men så händer det, allt flyter på och barnen gör succé på Nordea. Sen plötsligt kan man handla en timme på Prisma utan gnäll, skrik eller tjat om glass.

Iris har lärt sig att underhålla sig själv med det lilla som finns till hands och får hon tråkigt pratar vi om olika saker. Clara sitter i famnen och pillar på saker i skötväskan. Och jag är så stolt över mina små och över mig själv som tar det där steget tillbaka och andas. Låter dem få lära sig helt enkelt. Igår fick de tolv guldstjärnor i väntrummet vid HVC där de uppförde sig fint i två timmar tills pappa kunde plocka upp dem. Idag var Iris duktig och lekte, klättrade och rutchade snällt medans Clara jumpade med sin tant. Hon fick beröm av tanten och var sen stolt som tuppen hela vägen hem. Då får man ju verkligen lön för mödan.

Då vi kom hem slevade jag upp köttsoppa åt barnen och värmde en annan köttbit åt mig själv.

- Vad ska du äta då mamma?
- jag ska äta köttet från igår, lite sallad och morötterna som vi kokade i morse.
- Ja, du tycker ju om kött du. Ungt kött. (ugnskött)

You can do it

Jag behöver ett mål, pröva på något nytt och pressa mig själv lite. Och så ska starta en ny blogg om det också. Det känns så härligt att det är bara jag själv som bestämmer vad jag klarar av och inte. Jag har några fina ideér och envishet så det räcker och blir över. Jag ska låta motivationen jäsa en stund ännu så sätter jag igång sen. Stay tuned alltså.

Fel svar

Allt som oftast låter det likadant. Någon frågar hur jag tycker att jag orkar med två små barn och allt jobb kring diabetesen, jag svarar att det går bra men att det ibland känns så förbenat jobbigt och tungt. " Kanske Iris skulle kunna börja i dagis?" får jag som kommentar på det i 9 av 10 fall, både av vanliga bekanta men också av de inom den diabetessjukvård vi är i kontakt med.

Är det inte lite fel inställning? Lite som ett lättfix så att säga. Istället för att säga att det är OK att ha det jobbigt och att på så sätt stöda mig som förälder i bearbetningen av min dotters kronska sjukdom så säger de indirekt att jag inte klarar av och inte orkar. Det klingar så negativt i mina öron helt enkelt. Känns det jobbigt? Sätt ungen på dagis så blir skötseln kring hennes sjukdom någon annans problem. Jag vill kunna berätta att det är jobbigt utan att någon ska tolka det som att man inte orkar. För jag orkar, jag kämpar och jag tar uppförsbacke efter uppförsbacke för att Iris ska må så bra som det bara är möjligt. Då går luften ur mig då man får höra att jag borde söka dagisplats åt henne. Jag behöver inte beröm och jag har inget behov av att någon ska tycka synd om mig. Däremot behöver jag få prata om det jobbiga utan att någon ska fixa det åt mig. Lika så behöver jag få prata om mitt dåliga samvete utan att någon som inte själv har ett sjukt barn säger åt mig att jag omöjligt kan tänka så. Jag måste få utlopp för frustrationen i att det jag älskar allra mest och det jag hatar allra mest ryms i en och samma liten 12-kilos kropp utan att någon påpekar hur mycket de förstår. För det gör de inte.

Så ja, jag behöver inga lätta fix och människor som inte vet vad jag går igenom men som ändå nog vet så otroligt mycket om vad jag ska och inte ska tycka och känna. Jag måste få vara arg, ledsen och förbannad och känna det dåliga samvetet som bränner utan att andra då ser mig som en som inte orkar.

Fredag

Barnen är nerbäddade, middagsmaten står i ugnen och VM-sändningen börjar vilken minut som helst. Lite kaffe på det och så levererar även denna fredag. Dessutom är det V´s födelsedag idag så jag ska bjuda ut honom på en date ikväll. Som sagt, fredagen levererar. Trevlig helg!

Tillökning

Jag har varit datorlös hela sommaren men nu då hösten kom så kändes det som att det var dags för en ny. Sambons MacBook Air var en ren förbannelse, efter att man använt den verkar allt annat klumpigt, plastigt och helt enkelt inte bra. Jag har tittat, känt och testat andra, men... nja, inget vidare. Så det fick bli en MacBook White och jag är så nöjd. Jipii!

Allstå jag vet inte...

Med risk för att låta bitter måste jag säga att jag verkligen inte är något stort fan av villaavslutningen. Kl är 01.49 och här dundrar det och smäller i varje hörn och kant. Jag kan leva med fina, färgglada raketer fram till kl 00. Sen två timmar senare då det är tonåringar som springer omkring och tänder smällare i oljetunnor vet jag inte riktigt. Barnen vaknar och är livrädda för det låter verkligen som om någon kastat in en bomb i deras sovrum, varannan minut. Att gå ut och ge samma tonåringar avlägsna sig från vår uppfart med sina smällare och mopeder iförd endast pyjamas är inte heller allt för lajbans. Uppe på vinden är det 26 grader varmt men vi kan inte öppna fönstren för allt oväsen.

Jag inser som sagt att jag har blivit en bitter gammal tant, men jag är bara så förfärligt trött och vill sova. Så snälla föräldrar, ha lite koll på era avkommor.

Vår bästaste lillasyster

Idag var det Claras tur att granskas. En försenad läkarkontroll och en lite tidig vanlig kontroll. Hon är alltså 9,5 månad gammal nu våran lillasyster. Alla som upplever sitt liv som babymama jobbigt ska sluta läsa nu, ok?

Hon äter som en häst, allt som serveras (utom kyckling). Hon sitter, gapar, stänger munnen, gapar igen. Inte en endaste liten leksak, inte en endaste fåning sång och inga extra ansträngningar what so ever behövs. Hon äter 6 dl gröt, 5 dl fruktpure och två stora matburkar varje dag.

Hon sover som en gris. Kl 18.15- 18.30 somnar hon genast av sig själv i sängen och sover gott fram till kl 7- 7.30. Ibland vill hon ha en skvätt mjölk då Vs klocka ringer där vid 6. Dagtid sover hon en tupplur ute i vagnen.

Hon är glad som en lärka. Hon skrattar, ler och jollrar åt allt och alla. Hon ålar, står och gungar i krypställning, ställer sig upp och stå på knäna med stöd. Helst leker hon med tomflaskor.

Iris är hennes stora idol och Clara skiner upp i storasysters närvaro. Fastnar hon under en stol ligger hon kvar en stund och försöker sen komma loss igen. Funkar det inte så pillar hon på sina fingrar en stund tills någon hjälper henne. Hon älskar att böka omrking där ute. Hon ålar omkring som en galen larv på gräsmattan och äter gräs.

Då man tar upp henne i famnen gosar och myser hon allt vad hon orkar. Lutar sig emot bröstet och bara är. Är det någon hon inte känner kan hon gosa lite ändå. Galskriker gör hon då jag går på WC:nmen det händer ju inte så ofta.

Hon är en exemplarisk bebis på alla sätt, och hon är så otroligt underbar och älskad. Den bästa lillasyster vi någonsin kunde få.

Parkhäng

Iris gjorde comeback i folkhälsans lekparksverksamhet idag. Det var en hit, som väntat. Hon var duktig och jag var där i 4 minuter och sen tyckte hon att jag skulle göra något annat. Jag och Clara gick ett snabbt varv på stan, svettades i det märkliga vädret, drack en kaffe, köpte WC-papper och hämtade upp en glad storasyster. Hon hade hittat en kompis och pratat mycket, som väntat då även det.

På eftermiddagen vilade vi alla tre, målade med vattenfärger och byggde lego. Clara kryptränade (äntligen) och vi pratade om prinsessor. Ibland är det så skönt med vardag, inga måsten och ingen stress.

Plötsligt händer det

En sväng till IKEA, lite skruv, lite plock och lite möbelsläp. Sen känns det som om vår sista tid här blir betydligt behagligare. Vi firade det hela med ett besök till lekhuset i grannstaden. Mycket lyckat även det. Något som är totalt misslyckat är det envisa viruset vi dras med. Vi har tre veckor av snor, slem, sjuka halsar och hosta bakom oss. Come on, vi vill ha besök, träna och inte hosta varandra till vansinne varje natt. Tack.

Äntligen!

Våra grannar har utökat sin samling av irritationsobjekt. Den galna tuppen och den rymningsbenägna dvärgterriern from hell har nu fått sällskap av en minifyrhjuling. En glädjens dag, halleluja.

Bosse

Iris sitter i lekrummet och börjar på sin favoritramsa.

Tummetott, slick i pott, långeman, gulle bossebo och lilla vickevire.

Fy!

Jag vet inte om jag ska skylla på den djävulska förkylningen då det känns så varmt och luddigt i bröstet, att jag inte kunde bry mig mindre om röran i köket och att det är roligt att sitta på golvet och leka med mina snoriga barn. Ve och fasa om det berodde på att jag faktiskt är lycklig och trivs som hemmamamma. Då skulle jag ju bara överdriva och försköna verkligheten. Usch för sånt!

Minnen

Clara har varit förkyld i två veckor nu och de senaste två nätterna har varit så extremt dåliga. Iris fick vara med sin vasamoster så jag och Clara tog en tumistur till sjukhuset. Direkt vi gick in genom dörren fick jag rysningar i hela kroppen. Fy fasen. Tänk att kroppen minns så bra, att jag rent fysiskt reagerade likadant nu som jag gjorde då i vintras. Det blev tyngre att andas, ett svagt illamående spred sig i kroppen, huvudet kändes sprängfyllt och det pittrade konstigt i armarna. Händerna kändes svettiga och jag var lite andfådd av att bära Claras bilstol. Varje morgon gick jag genom de där dörrarna med Clara i bildstolen, i spegeln i hissen såg jag en gråtfärdig, sliten och förvirrad ung kvinna men varje morgon tvingades jag stiga ut som en stark mamma. Positiv, beredd och laddad med ork för ännu en lång dag. Jag stannade alltid till vid kansliet och frågade sjuksköterskorna hur natten varit även om jag fått en rapport från V. Vi småpratade lite, jag lyfte upp bilstolen igen och fortsatte vidare mot Iris rum. Jag brukade peppa mig själv och bita ihop läpparna för att sedan slappna av i käkarna före jag öppnade dörren. Oftast satt de och såg på något barnprogram och avslutade frukosten då vi kom. Ibland pysslade Iris med sina klistermärken medans V läste tidningen. Herregud vad jobbigt det var att se henne sitta där i sjukhussängen i sina älskade småttisar och med all utrustning runt omkring sig. Hon skulle ju sitta hemma på vardagsrumsmattan och jag skulle sucka över att hon ännu en gång klottat med filen. Vi pussades och kramades och sen ammade jag Clara medans vi pratade. dagen fortsatte med att vi bombaderades med information, bar omkring på Claras som skrek,lekte med Iris, svettades WC:n medans jag försökte pumpa mjölk, åt äcklig sjukhusmat, pratade med sjöterskorna i skiftbytet, tog emot en massa samtal av anhöriga, laddade babymonitorn, fick mera information, tröstade Iris som var så ledsen över kanylerna i händerna, såg på Teletubbies, bytte bajsblöja på bajsblöja, turades om att smita ner i cafeterian och dricka kaffe. Sen var det kväll och flickorna skulle sova. Jag pussade Iris och packade ner alla Claras saker och tog bilstolen och gick ut i korridoren, pratade med sköterskorna och väntade på hissen. Clara var missnöjd och det var fruktansvärt kallt ute. Att gå it genom dörrarna på kvällen var värre än att gå in på morgonen. Kropp och huvud gick på högvarv och musklerna ömmade av dagens påfrestning. Det var mörkt ute och snön kom in i skorna för att jag inte orkade knyta dem ordentligt. Inne i sjukhuset låg Iris och V och varvade ner inför natten och där ute stod jag och letade efter de förbenade bilnycklarna i den fullpackade skötväskan. Det kändes så himla orättvist, varför fick inte vi vara hemma och koka gröt och tappa upp badvatten som vanliga familjer. Varför skulle jag behöva sitta ensam i bilen med en skrikande bebis i baksätet och gråten i halsen och varför skulle Iris och V sova i sjukhussängar och skarpa lakan där uppe. Fy fan vad vidrigt det kändes. Tanken på att åka hem till ett tomt hus och vara ensam med Clara hela natten var så hemsk att jag övernattade hos mina förärldrar. Där fanns någon att prata med och det kändes skönt att höra att någon annan rörde sig i huset. Att somna på kvällarna var inget problem men under nattamningarna var allt i huvudet i fullständigt kaos, jag drömde mardrömmar och vaknade svettig för att amma igen. Sen var det morgon igen och allt började om från början.

Trots att det är sju månader sedan så blev allt så verkligt igen då jag gick in genom dörrarna med Clara i bilstolen idag. Den enda skillnaden var att idag var det OK att jag var ledsen, idag var det OK att jag vad förbannad och idag var det OK att jag grät en skvätt medans jag böt Claras blöja i invavessan. Då vi var färdiga hos doktorn tog jag bilstolen i handen och gick ut genom dörrarna. Och jag var så himla stolt. För att vi orkade och för det skyddsnät vi och våra barn har i form av familj och bekanta.

Aaaaah.

Vi har haft en bra hemmadag idag, kidsen och jag. Jag lyckades få Iris att äta massor av spenat ( jag lurade ner det i köttfärsbiffarna, det betyder inte att jag är en elak mamma) och jag hann gosa massor med en klängsjuk bebiClara. Sen kom sambon hem och jag plockade massor med saker och kläder på mitt loppisbord. Två timmar styrketräning och en smarrig tonfiskröra senare är jag klar för idag. Måndag is the shit.

F R E D A G

Helvetesveckan är över, hurra! Det har varit en av de tyngsta veckorna hittills i mitt mammaliv men nu är den över ( jag ignorerar det faktum att sambon ska jobba imorgon också). En av mina bästa (och för mig själv mest oväntade) mammaegenskap är mitt tålamod och min uthållighet men de senaste dagarna har det töjts och skarvats till bristningsgränsen. Inatt gick jag ut och kastade en av terasstolarna i marken för att den förbenade ungen vaknade elfte gången på tre timmar, inatt igen. Sen bidrog den andra förbenade ungen till att även den här natten blev så gott som sömnlös för mor i huset. Jag avslutade det hela med att välta omkull pottan i Iris rum då vi skulle stiga upp. Men vad spelar det för roll, det är ju f r e d a g och båda barnen sover samtidigt idag igen, hurra! Ikväll tar jag min kudde och mina öronproppar och övernattar hos mamma och pappa så får sambon ta nattskiftet här hemma, hurra för sömn!

Jag undrar

Ni vet känslan då man spenderat eftermiddagen på en djurgård med barnen och sen timmar efter att de somnat märker att man har getavföring i hårfästet? Och att man sen överväger om man ska orka duscha ikväll eller helt kallt bara gå och sova ändå? Är det då man går över från att vara en random trött småbarnsförälder till att bli en medvetet avslappnad föräldratyp? Jag har hört att det är hippt.

Om hur det var och vad vi blivit

Det är maj, björkarna blir gröna och alla studeranden vallfärdar hem till Österbotten. Under sommaren träffar man gamla högstadie- och gymnasiebekanta överallt, i matbutiken, på gymmet och ute på gatorna. Vi hälsar, ubtyter några artighetsfraser om vi aldrig riktigt kännt varandra närmare och hade vi rätt så bra kontakt under skoltiden pratar vi lite längre. De frågar saker om barnen och för mig berättas det om inlämningar av kanden och byte av rumskompisar. Efter varje möte snabbspolas livet tillbaka till vad som känns som för hundra år sedan. Men det är ju bara tre. Tre år! För tre år sedan hade vi fått våra vita mössor på de nylockade frisyrerna och så gott som alla lånade pappas bil och åkte till IKEA för att köpa en obekväm soffa för en billig peng. Rumskompisar köpte rosa duschdraperier bara för de faktiskt kunde köpa precis vilket de ville nu då de skulle bo själva.

Under min studentmössa fanns det inte bara styvsprayade lockar och en obekväm bh som hade köpts bara för klänningens skull. Det fanns en stor, rund mage och svullna fötter. Till vårt hem införskaffades inte bara en soffa och några spralliga inredningsdetaljer. Vi fixade med vagn, babyföräskringar och övade profylaxandning. Ungefär samtidigt som mina jämnåriga inledde sina fortsatta studier dog och återuppstod jag på en och samma dag då jag blev mamma. Jag gick från en roll till en annan och ett stort delmål i mitt liv uppnåddes. Sedan dess har mitt liv speedat iväg i en otrolig fart. Ny bostad, swish. Iris första steg och första födelsedag, swish. Plus på stickan igen, swish. Ny bostad igen, swish. Iris fyller två, swish. Vi blir tvåbarnsföräldrar, swish. Barndiabetes? Va?, swish. Sen kommer vi till maj, björkarna knoppas och alla studeranden vallfärdar hem till Österbotten. Och så hälsosamt det är att vi springer på varandra. Tänk att det faktiskt bara är tre år sedan vi fick våra mössor. Galet! Det är roligt att höra om de inlämnade arbetena och de nya rumskompisarna och det är roligt att de frågar om barnen. Framförallt är det befriande att känna att det inte spelar någon större roll hur eller i vilken ordning man gör saker, alla går vi framåt hur som helst.

Märklig känsla

Mellan allt snorande, för höga blodsockervärden ( pga snorandet), gnäll ( pga snorandet och för höga blodsockervärden) och trötthet (pga snorandet, de höga blodsockervärdena och gnället) började jag rensa garderoberna idag. Jag står i kö för ett loppisbord och tänkte go all in. Jag packade ner babykläder, hoppgungan , onödiga babyprylar och alla mammakläder. De små plagg som har många och starka minnen sparade jag i en annan låda. Det kändes både befriande och läskigt. Jag kom ihåg alla svettiga dagar i mammashortsen, alla borttvättade mjölkfläckar i amningströjorna. Och tänk att aldrig mer behöva gå iklädd ett tält bara för att det är det ända som passar. Men sen tänkte jag på hur många gånger händerna vandrat över magen, hur många gånger tyget töjts ut då små minifötter sparkat där inifrån. De små bodyna man tvättade så omsorgsfullt och vek ihop så många gånger.

Ner i loppislådan åkte det alltihop iallafall. Som det känns nu blir det inga fler gravidmagar och inga fler bebisar som behöver de minimala kläderna. Inga fler pirriga ultraljud, aldrig mera foglossning eller det första mötet. Det känns verkligen som om vi är färdiga på den fronten. Ibland kommer det en liten längtan smygandes men den försvinner lika snabbt igen. Och ändrar vi oss så finns det nya mammajeans i butiken.

Måndagsfeelis

Måndag betyder o heliga, dyrbara, orubbliga träningsdag hos oss. Då Clara däckat där vid 18.30 och Iris sitter nybadad i soffan framför Barnkanalen tar jag min väska och styr kosan mot gymmet. Då har veckan börjat på riktigt. De andra träningstillfällena i veckan kan jag flytta och anpassa med måndagkväll är måndagkväll. Basta och punkt.

V är i Vasa idag och barnen är lite snoriga ännu så jag vet inte riktigt vad vi ska göra resten av dagen. De har sovit otroligt dåligt nu i 3 nätter så det lär inte bli något ansträngande direkt. Vilken lyx att få anpassa sin dag efter humör och ork, och framför allt sina egna tider. Hurra för mammaledighet!

Snorigt

Flickorna har blivit riktigt ordentligt förkylda. Det är Claras andra förkylning i hennes 9 månader långa liv så vi har verkligen haft tur hittills. Lite krångligt blir det med Iris eftersom hon äter så dåligt men ändå behöver insulinet men hittills har det fungerat helt OK. Hon har iallafall vett nog att vila sig lite mellan varven istället för att lägga i en extra växel som lillasyster.

De tystnade snabbt där uppe i sina sängar och nu hörs bara regnet som smattrar mot fönstren. Tänk att det kan vara så skönt att kvällarna har blivit mörkare och kallare. Snart är det ullsockssäsong!

Kanske så.

- Visst är du min lilla skatt, Iris?
- Ja-a. Och du är nog min mammakatt!

Hur var det man gjorde nu igen?

Clara sover ute i vagnen och Iris är uppe i sitt rum och ser på Nicke Nyfiken. Det är första gången de båda vilar samtidigt nu i sommar, en av de få gånger Iris vilat över huvudtaget. Jag minns inte riktigt vad jag brukade göra förr då jag fick en stund för mig själv på dagarna. Kaffet slurpade jag i mig på två sekunder och tidningen har fungerat som paketeringspapper i Iris kalaslekar idag så den kan jag inte heller läsa. Jag klurar vidare.

Vi har sommarlov

Lite tankar mitt i nassen

Det har varit tyst här ett tag nu, dels för att min dator helt gett upp och dels för att jag verkligen inte har orkat. Precis varje liten cell i min kropp går på högvarv under dagen för att orka vara en bra mamma åt tjejerna, att orka vara glad och ha vanliga vardagar som alla familjer har. Jag orkar och vet att även den här uppförsbacken har ett slut, som alla de andra. Då kvällarna kommer och flickorna sover skönt i sina sängar orkar jag inte mycket. Att ligga i soffan räcker gott och väl, röja undan lite och starta diskmaskinen. Att träffa någon, ringa ett samtal, blogga eller gå ut på en promenad går bara inte. Kroppen skriker nej och säger ifrån. Men det är ok, det går om och tills dess ligger jag där som en död sill på soffan.

Fram tills nu så har jag bara fokuserat på att få en dag i taget att fungera, att bara leva i nuet och släppa alla tankar om allt annat. Sen hände något, det blev enkelt att hålla Iris värden bra och allt det praktiska började flyta på utan problem. Vardagen fungerade, som det känns iallafall, utan desto större ansträngning från min sida. Jag har vant mig vid mätandet, räknandet, pickandet och att jämt och ständigt vara uppärksam och beredd. Då började små saker smyga sig in. Vi sitter på stranden en söndagförmiddag, Clara sover i skuggan och Iris gräver sand över Vs fötter. Det är lagom varmt och vi är så gott som ensamma , det känns sådär härligt som det gör ibland då man gör något med barnen men ändå får slappna av en stund då de är lugna och nöjda, man kan dra ett extra andetag och bara njuta. Jag ser mig omkring och ser en lapp om simskolan. Simskola, hur funkar det med en yr liten unge med diabetes? Min lilla yra unge som dessutom visade sig vara extremt värmekänslig då det kommer till blodsockervärden. Tankarna börjar snurra snabbt. Förväntas hon klara att sköta sig själv då, ute i värmen och i rörelse hela tiden, det kommer aldrig att funka. Ska hon ha med en assistent? Åh, stackars henne. Alla andra barn kan bara vara med och ha kul och hon ska behöva ha en extra vuxen där. Eller är det föräldrarna som ska sköta det? Ska jag sitta där fast alla andra barn har sina föräldrar där hemma? Nej, det skulle varken funka för mig eller henne. Tänk om hon skulle få en ordentlig blodsockerdip och ingen skulle ta det på allvar utan bara tro att hon flamsar som alla barn gör? Tänk om hon inte säger till fast hon känner på sig att hon ligger för lågt för att hon inte vågar eller inte vill eller helt enkelt är för upptagen med annat? de flesta andra föräldrar tänker väl aldrig ens på att deras barn i allra värsta fall kanske på något hemskt sätt skulle kunna drunkna, medans jag ska oroa mig för så mycket mer. Varför är det så? Tänk om jag blir en sådan förälder som jag absolut INTE ska bli, som inte låter henne vara ett barn med allt vad det innebär bara för att jag är så rädd att något ska hända. Tänk om jag inte vågar släppa taget om henne?
Allt går igenom mitt huvud på några sekunder och även om långt ifrån allt ens är vettigt eller realistiskt så blir allt ett enda virrvarv av tankar, funderingar och oro. Sen händer det igen då jag ser ett par unga tonåringar som står och dricker varsin öl utanför Makuuni en lördagkväll. Tankarna flyger iväg och klumpen i magen är där igen. Och så fortsätter det, helt vanliga och vardagliga ögonblick som plötsligt blir så mycket mer, som väcker så många och så jobbiga tankar.

Jag öppnar mina ögon helt enkelt, jag ser mer än bara just idag. Och det är skrämmande. Mest för Iris skull förstås men också för min egen. Jag vill inte bli mamman vars liv kretsar kring min dotters kroniska sjukdom. Jag vill inte vara föräldern som i ren rädsla förbjuder och bestraffar helt normala tonårsbeteenden. Jag förstår att det mesta som rör framtiden känns tyngre nu än vad det kommer att göra sen då vi verkligen är där men ändå finns alla tankar, all rädsla och all oro där precis nu.

Helt logiskt så ligger jag också ganska långt före min sambo i att bearbeta det emotionella kring vår dotterns sjukdom. Medans jag är här hemma och ansvarar för henne är han i jobbet och (förstås) i andra tankar. Jag har läst i många bloggar om ofrivillig barnlöshet att kvinnorna upplever att de har hunnit så mycket längre i sorgearbetet och att de insett att de inte kommer att få barn på naturlig väg fortare än vad deras män har. Jag har inte riktigt fattat det före nu. Nu ser jag att V fortfarande är kvar i att ta en dag i taget medans jag skenar iväg helt okontrollerat ibland. Jag vet att han kommer att komma hit snart också men att det helt naturligt tar mer tid. Det känns lite skrämmande, hittills har vi tillsammans tagit alla nödvändiga steg men nu får vi acceptera att vi inte är på precis samma nivå samtidigt. Ännu en sak att bara acceptera och lära sig leva med.

Så man kan nog säga att även om det för det mesta går bra så kommer det tunga dagar och perioder. En jobbig dag med tungt huvud, svettiga mardrömmar, oro, frustration och ilska är också en dag med vardagliga sysslor, kärlek, skratt och två växande barn. Det är väl dels därför kroppen säger ifrån, det är så mycket på så kort tid och jag är inte mer än en människa.

Föresten, tusen tack för alla kommentarer och mail som droppar in nu som då, både på nya och gamla inlägg. Jag läser alla men svarar på allt för få. Tänk hur mänsklig omtanke värmer och det känns skönt att få höra att man gör ett bra jobb även om man redan vet om det. Så tack för det , och snart någon gång då orken kommit tillbaka kommer mera om våra fina tjejerna och vår sommar.

Dripp, dropp

Regniga dagar kan vara så sköna för hemmamammor. Man kan vara inne utan att få dåligt samvete och man hinner med allt sådant som bara skuffas bort då vädret är fint. Idag har jag sorterat lite i garderober, skurat badrummet och torkat ur kökslådor Helt godkänt för en tisdagförmiddag. .

Tjejerna är glada och nöjda. Iris har tagit ännu ett steg i språkutveckligen och kommunicerar på ett helt annat sätt nu. Hon delar med sig av sina tankar och kommer ofta med egna åsikter fast jag inte frågar. Det är intressant att hänga med i hennes problemlösningar och jag ser verkligen hur tankarna går ett steg längre än tidigare. Blodsockrenivån har varit stadig och fin de senaste dagarna, hon äter bra och är igång mycket så det fungerar verkligen som det ska. Den senaste veckan har vi inte behövt mäta alls under natten, vilken enorm lättnad. Insulinstickandet går bättre en stund nu igen , det är skönt att inte behöva ta en kamp varje gång det ska ges.

Clara blev ett halvt år utan att vi riktigt ens kom ihåg det, stackars barn. Hon var glad ändå så det var ju bra. Hon sover hela nätter nu som då och ibland vill hon ha en flaska där vid halv 5 då V åker till jobbet. Hon har ett helt annat temperament än vad Iris hade vid samma ålder, mycket lugnare och tålmodigare. Hon kan leka en timme själv på golvet fast hon inte alls drar sig fram ännu. Hon rullar och kryper ihop som en liten mask och förflyttar sig över så gott som hela nedrevåningen på det sättet. Tuggar på lite saker, tittar på Iris och jollrar. Hon sover ute i vagnen två gånger/ dag och äter som en häst. Hon gillar dock inte förändringar utan vill helst att vi ska vara hemma och göra saker som vi vanligtvis gör.

Vi har verkligen fint flyt nu, jag känner att jag orkar bra med allt och ingenting känns riktigt jobbigt. Det känns skönt att få vara hemma i lugn och ro på dagarna och bara rå om flickorna. Då jag var hemma det första året med Iris var jag ofta rastlös och ibland kändes det som om väggarna bara kröp närmare mig där hemma. Nu förstår jag att uppskatta den här tiden, den varar inte för evigt. Istället för att tänka "hur ska jag orka flera timmar ännu" så känner jag istället att "shit, bra jobbat att jag klarade hela dagen så fint". Och varför skulle jag inte orka? Jag får sova mycket, det är glada miner här hemma på dagarna, flickorna är friska, jag har den otroliga möjligheten att göra precis vad jag vill, jag kan vara hemma 10 år till eller så kan jag börja studera eller jobba med något om jag känner för det. Jag är tacksam för den friheten och vet att den verkligen inte är något att ta förgivet.
Jag hoppas de mammor som kämpar på och har det jobbigt får se att det finns ljus i tunneln , det blir bara bättre. För fem månader sedan var vi verkligen långt nere i djupet med totalt sömnlösa nätter, skrikig spädis, amningsproblem, diabetesdiagnosen, mörkret , kylan och allt elände och jag trodde aldrig att vi skulle ta oss upp över ytan så fort igen. Vi har mycket att vara stolta över, vilket jobb vi gjort och fortfarande gör för vår familj. Hurra för det!

Hurra också för ärliga människor. Jag tappade bort min telefon i fredags och hade misstankar om att det trillat ur bilen i Bennäs någonstans. Jag har sökt överallt men inte hittat den och var på väg för att spärra kortet och köpa en ny telefon då jag gick via brevlådan. Där fanns ett brev från polisens hittegodsavdelning att min telefon fanns att hämtas. Den var ny och någon kunde lätt ha sålt den för en vacker slant men istället får jag den tillbaks. Jag och iris firade det med lite glass för hon har verkligen varit en ihärdig hjälpare i sökandet.

Nu knorrar det i babymonitorn så snart är rumban igång igen. Det är min lediga kväll ikväll så jag ska packa väskan med träningskläder och simdräkt så sticker jag iväg sen då V kommer hem. Alla föräldrar, har ni inget ledigakvällen-system så inför det genast! Alla mammor och pappor förtjänar en ledig eftermiddag och kväll/vecka att göra precis vad man vill, det är verkligen bara positivt för hela familjen. Förra veckan blev det simhall och shopping i Kokkola för min del, jag har levt länge på de timmarna.

Och så kom solen fram...

Vardag

Idag blev det ännu en heldag ensam med tjejerna, V har ett jobbprojekt med tight tidsschema så jag har hållit i alla trådar här hemma den senaste tiden. Då han är hemma så passar jag på att åka iväg och få andas lite så det blir lite hackigt, men det är bara en kort period så allt går.
Det är inga problem att ha ensamt ansvar för tjejerna och allt som rör dem men det blir lite långtråkigt att bara gå här hemma och prata om apans kakkablöjor och baka trolldeg dag ut och dag in. Idag fick jag nog och åkte med ungarna till lekhuset i Kokkola, först var vi de enda där men sen fylldes det på med andra barn och föräldrar. Det var värsta träningspasset att slarva med Clara i famnen i alla rutchbanor och labyrinter men ungarna hade roligt och det är ju det viktigaste.

Det var två trötta tjejer som somnade bums efter syskonbadet ikväll och jag passade på att städa upp och starta tvätt- och diskmaskinen direkt efter att jag bäddat ner dem så nu finns det inga måsten mer ikväll, skönt! Då V komemr hem ska vi se film och äta något smarrigt och sen blir det nog en tidig kväll för oss också. Imorgon forstätter vi att prata om apans kakkablöjor och bakar vidare med trolldegen.

Två systrar söta

Sola och bada

Förra vintern var helt ärligt den pissigaste och jobbigaste vintern på länge och mörkret i kombination med seriös sömnbrist sög verkligen musten ur oss. Nästa vinter får vi en veckas sol och bad i januari för att orka till våren igen, hurra för det! Jag fick en smärre chock då jag fyllde i 3 och 1 år i luckorna för barnen ålder, tänk att de kommer att vara så stora då. Det blir en semester helt på deras vilkor. Vi flyger från Vasa till Gran Canaria, Bahia Feliz. Där lever vi loppan en vecka med all inclusive, bamseklubb, kvällprogram med cyklande papergojor och massor med bad. Och vad vi ska njuta, helt ofattbart. Nu känns det verkligen lite lättare sen då det blir höst och mörkret komemr smygandes igen.

Påskfix

Det är dags för Clara att få sova i eget rum, hon sover som en stock hela nätterna men jag stör mycket av hennes snarkningar och små rörelser nu som då. Det innebär en del plock och ommöblering men det är det absolut värt. Hurra för god nattssömn!

Flickorna firar påsk sådär lagom mycket. Clara har fått sina första två tänder och Iris är glad att pappa är långledig. Där ute har vi numera både sandlåda och hoppmatta så vår förstfödda spenderar inte så mycket tid här inne. Hon är alldeles genomsvettig och smutsig varje kväll och efter ett bad somnar hon bums i sin nya säng. Jag hade liksom väntat mig att det skulle bli lite knepigt att byta till en större säng åt henne men det gick verkligen helt smärtfritt, även dagsvilorna går bra. Det var nog rätt att vänta såhär länge, hon var riktigt redo. Stolt är hon också, men all rätt.

V och Iris är hos svärmor och spikar lister och ser på kattungar och jag och Clara var ut på en länk i vårsolen. Det blev inte många kilometer men jag tänker skynda långsamt och låta kroppen komma igånng igen i lagom takt. Det kändes skönt att solen värme i ansiktet, våren är ju verkligen här nu. Jag tänker ge mig själv en medalj för att jag överlevde den här vintern som varit med förståndet i behåll, det om något är en prestation som heter duga.

Thank you, Nicke

Hos oss ser vi inte på mycket barnprogram. Dels för att Iris inte orkar sitta stilla och dels för att jag inte tycker att små barn ska sitta framför TV:n hela tiden. Halv 10 varje vardag visar Barnkanalen ett avsnitt Nicke Nyfiken och då brukar Iris sitta i soffan och vila medans jag gör Clara redo för sin första tupplur. Knappa 20 minuter räcker gott och väl, ibland orkar hon inte se hela avsnittet. Annars är hon inte intresserad av något som visas så det är inte direkt en uppoffring för henne att skippa TV-tiden.

Då jag gick på loppis här i veckan så hittade jag en sprillans ny Nicke Nyfiken dvd för 5 euro och slog till. Så ikväll då jag skulle natta Clara uppe på vinden stoppade jag in skivan i dvd:n och vips var Iris sysselsatt den tid det tog för mig att få lillasyster i huset att somna. Vilken skillnad det var, hur smidigt som helst då hon satt glad och nöjd i soffan då jag kom ner tillbaka. Och vilken mysig film sen! Vi såg halva och sparade andra halvan tills imorgon. Tummen upp för Nicke!

En måndag

Det blåser nästan upp till storm där ute, vågorna på havet är alldeles vita. Clara sover i förrådet för att inte blåsa bort och Iris kom snabbt in efter en liten stund ute i sandlådan. V är i Tammerfors och köper kök idag så jag och tjejerna ska ut på lite äventyr. Clara får vara hos fammo och jag och Iris ska åka till simhallen. Clara har varit missnöjd de senaste dagarna så Iris har inte fått mycket tid av mig alls. Då passar det fint med ett simhallsbesök idag.

Jag är verkligen trött på allt som har med valet att göra nu. Jag behöver väl heller inte kommentera desto mer om vad jag tycker om resultaten. Det känns väldigt långt borta från min verklighet att människor faktiskt väljer att lägga sin röst på ett parti som står för sånt som sannfinländarna gör. Jag tror på ett samhälle där flera kulturer ses som en rikedom och inte som en belastning. Jag vill också så hemskt gärna tro på ett samhälle där våra döttrar kan växa upp precis som vilka vanliga helfinländska småttingar som helst. Jag vill att de som kvinnor själva ska få ta beslut om abort och att de ska få använda sitt modersmål. Sen känns det galet att man kommer in utifrån , ser möjligheterna, jobar hårt och skapar det som de flesta finländare aldrig skulle göra och självklart även betalar skatt därefter, och sen kommer människor och tycker att man borde satsa på " de egna" istället. Det hör inte hemma i mitt Finland iallafall...

Nu ska jag packa ett litet mellanmål åt Iris, blodsockret brukar sjunka ganska rejält efter en timme i simhallen så man får vara beredd.