Att bejaka sin feminina sida

Förr fick jag ofta frågor om hur det påverkat mig att jag blev mamma så ung (nu är det ingen som frågar det längre, jag ser det som ett tecken på att jag måste se hemskt gammal och sliten ut). Nu har jag, efter mycket tänkande och filosoferande (pust) äntligen kommit fram till ett svar.

Jag kände mig själv bra som tonårstjej och jag känner mig själv bra som mamma. Men nu är barnen "stora" och inte i direkt naturligt och överlevnadsmässigt behov av just precis mig längre, vad är jag då? En kvinna förstås. Hur är jag som kvinna då? Vad tycker jag om och varför tycker jag om just det? Det lite förvirrande men otroligt spännande. Som att lära känna sig själv i ett nytt, uppdaterat format. Den jag är idag är ljusår ifrån den jag var som tonåring och de åren som gått sen dess har varit så otroligt intensiva och mest kretsat kring barnen. Man kan inte mogna 13 år på 3 år utan att ganska många bitar faller bort.

Men nu, nu har jag lite mer tid att lägga på mig själv. Ikväll hade jag tänkt bejaka mitt femninina och kvinnliga jag med en hemmaspakväll, all inclusive. Kanske älskar jag det och gör det till en vana, kanske måste jag jobba mig igenom upplevelsen. Det blir iallafall ännu en sak att kryssa av på vägen.





Kiwin vet jag ju att jag inte klarar av iallafall, så det skippar jag nog.