Clara hade en jätte dålig natt, hon bara grät och hade ont. Imorse lämnade jag av Iris hos mommos och tog med mig Clara till doktorn. Hon hade hög feber, högt crp, rossel på lungorna och ännu en öroninflamation. Jag hann bara upp med henne till barnavdelningen och byta barn med mormor före doktorn skulle kika på Iris också. Hon hade också feber och en ordentlig öroninflamation men hon var betydligt piggare så hon fick åka hem.
Nu har jag bäddat ner en febrig och totalt genomtrött liten tjej här hemma och V bäddar ner den lite mindre men lika trötta tjejen på barnavdelningen. Våra små knottar, det gör ont i hjärtat att se dem så sjuka och trötta. Men redan imorgon borde båda två ha piggnat till lite, det är ju det bästa med bobbor och förkylningar- man blir ju frisk.
Nu ska jag ta mina trötta axlar till soffan och bädda ner mig med en skål glass och ett avsnitt Men in trees. Så fortsätter vi imorgon igen.
söndag 27 november 2011
lördag 26 november 2011
En fin överraskning
Jag fick ett trevligt mail och ett ännu trevligare paket på posten nu i veckan. Allra trevligast blir det nog ändå för er som har möjlighet att vinna det som fanns i paketet. Jag kommer att lotta ut ett fint litet kit i veckan nu tre veckor framåt, missa inte det!
Men i samband med mailet slog det mig ändå hur många som ändå måste läsa bloggen. Det är länge sedan jag har kollat upp någon exakt statistik men mail från läsare droppar in så got som varje dag och de senaste veckorna har tre olika tidningar ringt upp mig just pga bloggen. Det är ju både roligt och skrämmande. Mest roligt kom jag fram till. Något som också är roligt är de fina mailen jag får av er läsare. Det är fina ord, tankar och lite allmänt pepp. Tusen tack för det!
Men i samband med mailet slog det mig ändå hur många som ändå måste läsa bloggen. Det är länge sedan jag har kollat upp någon exakt statistik men mail från läsare droppar in så got som varje dag och de senaste veckorna har tre olika tidningar ringt upp mig just pga bloggen. Det är ju både roligt och skrämmande. Mest roligt kom jag fram till. Något som också är roligt är de fina mailen jag får av er läsare. Det är fina ord, tankar och lite allmänt pepp. Tusen tack för det!
Lillajul 2010...
... såg ut såhär:
I år firade vi med tortillas hos syster 2. "Stora" barnen grälade, blev kompisar igen, grälade lite till och skiljdes åt som kompisar igen. Lillaljultomten lämnade lite paket på trappan, det bakades pepparkakor och öronen trillade nästan av. En lyckad kväll emd andra ord.
Glad lillaljul på er allihopa!
I år firade vi med tortillas hos syster 2. "Stora" barnen grälade, blev kompisar igen, grälade lite till och skiljdes åt som kompisar igen. Lillaljultomten lämnade lite paket på trappan, det bakades pepparkakor och öronen trillade nästan av. En lyckad kväll emd andra ord.
Glad lillaljul på er allihopa!
Lilla Ebba
I höst blev jag moster till ännu ett älskat syskonbarn. Medans vi alla väntar på Ebba kan ni läsa hennes mammas blogg här :http://heartinchina.wordpress.com/
torsdag 24 november 2011
Torsdag
Torsdag eftermiddag betyder fammodagis hos oss. Iris väntar och väntar, frågar och frågar. Efter lunch sitter hon bara vid fönstret och väntar på att se fammos bil svänga upp på infarten. Sen strax efter ett så är det bråttom att få på sig halaren och nappa tag i ryggsäcken. Clara tar det hela med lite mer lugn (som vanligt då) men även hon skiner upp då hon märker vad det är frågan om.
Så då åker de iväg med matlådor, pysselsaker och skötväska. Sen då det närmar sig sovdags kommer de tillbaka mätta,glada och trötta , varvar badet och sen slocknar de på två röda.
Själv brukar jag städa, skura golven och bara slappa i soffan tills V kommer hem. Då äter vi mat i lugn och ro och hinner faktiskt prata om något som inte handlar om prinsessor och utan att varannan minut nappa i någon som trillar från matstolen. Och det är så skönt att kunna slappna av utan dåligt samvete, vi förtjänar någon timme egentid i veckan och barnen behöver få vädras lite.
Nu, städdags.
Så då åker de iväg med matlådor, pysselsaker och skötväska. Sen då det närmar sig sovdags kommer de tillbaka mätta,glada och trötta , varvar badet och sen slocknar de på två röda.
Själv brukar jag städa, skura golven och bara slappa i soffan tills V kommer hem. Då äter vi mat i lugn och ro och hinner faktiskt prata om något som inte handlar om prinsessor och utan att varannan minut nappa i någon som trillar från matstolen. Och det är så skönt att kunna slappna av utan dåligt samvete, vi förtjänar någon timme egentid i veckan och barnen behöver få vädras lite.
Nu, städdags.
onsdag 23 november 2011
Onsdag
Barnen har sovit bra i natt och vi vaknade allihopa strax före 8. Vi har ätit frukost, startat en tvättmaskin och sett på Barnkanalen. Clara äter glitterlim och Iris plockar med sina nagellacksflaskor. V är i Vasa och kommer inte hem före sent ikväll så vi är billösa hela dagen. Flickorna har tröttnat lite på alla grejer här hemma så vi ska möblera om lite i lekrummet och ta fram lite leksaker som varit i garderoben ett tag nu. En helt vanlig onsdag här hos oss alltså.
tisdag 22 november 2011
Att gå sönder
Den senaste veckan har varit jobbig och utmanade diabetesmässigt. Blodsockervärdena ger oss ett dygns förvarning på att en förkylning är på gång, det blir svårare att få ner ett högt värde och nattetid stämmer ingenting. Sen då förkylningen väl bryter ut så drar det upp hela dygnskruvan ganska mycket. Doseringen på det långverkande insulinet går att höja men det tar ett par dygn före man ser någon större effekt på det så det lönar sig inte direkt. Att öka på det måltidinsulinet är också knepigt eftersom det är frågan om så minimala mängder från början, det går helt enkelt inte att justera det så smått som det skulle behövas.
En förkylningsvecka hos oss innebär inte bara snor, hosta, slem, gnäll och skrik. Det blir mer tjat och lirkande om maten, Iris måste äta regelbundet, det finns inget annat alternativ. Den tillfälligt ökade insulinmängden kan leda till oväntade och djupa dip i blodsockerkurvan så det gäller att vara på helspänn och försöka urskilja blodsockerkänningar från de vanliga förkylningssymptomen. Nattetid får vi ta till väckarklocka för att mäta blodsockret varje timme om det så behövs och sen om värdet faktiskt blir riktigt lågt så vaknar Iris och har svårt att somna om, en timme eller två är det vanliga.
Det värsta är nog att se hur dåligt Iris själv mår av det oregelbunda mönstret förkylningarna för med sig. Hon har det kämpigt mellan varven och har blivit tillräckligt stor för att kunna uttrycka det. Jag trodde jag skulle bli tuffare med tiden, att om jag såg henne må dåligt tillräckligt många gånger skulle det till sist inte göra så förlamande ont i mig. Jag skulle vänja mig, återhämta mig snabbare. Så blev det inte, det gör precis lika ont nu som det gjorde för nästan ett år sedan. Jag blir lika arg och förbannad varje gång. Varför ska hon behöva vara sjuk? Varför kunde jag inte skydda henne? Det blir en inre storm av känslor som jag alltid måste lägga locket på, spara det tills barnen sover eller tills jag får en egen stund.
Jag kan inte göra henne frisk, om jag så vände upp och ner på hela världen så skulle jag aldrig kunna låta henne slippa alla sprutor och mediciner. Även om vi kämpar och sköter allting perfekt i 4000 dagar så behövs det inte mer än en dag för att allting ska kunna gå riktigt illa. Det är vidrigt att inse att vi aldrig kommer att ha full kontroll, att vi bara kan göra vårt bästa och hoppas att det någonstans finns någon som stiger in om den hemska dagen någonsin kommer.
Jag och Iris hade en riktigt skön tumiskväll ikväll, det behövde hon få. Vi åt mat ute i lugn och ro, handlade nagellack och prinsessburk och hälsade på hos stora kusinerna. I bilen på vägen hem sa hon att det var den bästa dagen hon minns. Då gjorde det sådär hemskt ont igen, älskade barn. Hur blev det såhär...
En förkylningsvecka hos oss innebär inte bara snor, hosta, slem, gnäll och skrik. Det blir mer tjat och lirkande om maten, Iris måste äta regelbundet, det finns inget annat alternativ. Den tillfälligt ökade insulinmängden kan leda till oväntade och djupa dip i blodsockerkurvan så det gäller att vara på helspänn och försöka urskilja blodsockerkänningar från de vanliga förkylningssymptomen. Nattetid får vi ta till väckarklocka för att mäta blodsockret varje timme om det så behövs och sen om värdet faktiskt blir riktigt lågt så vaknar Iris och har svårt att somna om, en timme eller två är det vanliga.
Det värsta är nog att se hur dåligt Iris själv mår av det oregelbunda mönstret förkylningarna för med sig. Hon har det kämpigt mellan varven och har blivit tillräckligt stor för att kunna uttrycka det. Jag trodde jag skulle bli tuffare med tiden, att om jag såg henne må dåligt tillräckligt många gånger skulle det till sist inte göra så förlamande ont i mig. Jag skulle vänja mig, återhämta mig snabbare. Så blev det inte, det gör precis lika ont nu som det gjorde för nästan ett år sedan. Jag blir lika arg och förbannad varje gång. Varför ska hon behöva vara sjuk? Varför kunde jag inte skydda henne? Det blir en inre storm av känslor som jag alltid måste lägga locket på, spara det tills barnen sover eller tills jag får en egen stund.
Jag kan inte göra henne frisk, om jag så vände upp och ner på hela världen så skulle jag aldrig kunna låta henne slippa alla sprutor och mediciner. Även om vi kämpar och sköter allting perfekt i 4000 dagar så behövs det inte mer än en dag för att allting ska kunna gå riktigt illa. Det är vidrigt att inse att vi aldrig kommer att ha full kontroll, att vi bara kan göra vårt bästa och hoppas att det någonstans finns någon som stiger in om den hemska dagen någonsin kommer.
Jag och Iris hade en riktigt skön tumiskväll ikväll, det behövde hon få. Vi åt mat ute i lugn och ro, handlade nagellack och prinsessburk och hälsade på hos stora kusinerna. I bilen på vägen hem sa hon att det var den bästa dagen hon minns. Då gjorde det sådär hemskt ont igen, älskade barn. Hur blev det såhär...
Faktiskt
Det bästa med 3-åringar är att man får ta del av så många (läs: alla)av deras tankar . Imorse satt Iris vid matbordet och filosoferade.
" Då jag blir stor ska jag få väldigt, jätte långa och stora ben. Då är jag ingen barn mera, då kan jag bestämma och säga själv. Då far jag med mina stora ben och cyklar , fast det är natten. Då cyklar jag till Vasa till Maddes och Danas och är där rikti myki. Å då gråter du mamma,hela dagen och hela kvällen. Men då har jag så stora ben att jag cyklar ändå!"
" Då jag blir stor ska jag få väldigt, jätte långa och stora ben. Då är jag ingen barn mera, då kan jag bestämma och säga själv. Då far jag med mina stora ben och cyklar , fast det är natten. Då cyklar jag till Vasa till Maddes och Danas och är där rikti myki. Å då gråter du mamma,hela dagen och hela kvällen. Men då har jag så stora ben att jag cyklar ändå!"
måndag 21 november 2011
Lite trist
Jag är verkligen inte kreativ då det kommer till bloggdesign och liknande. Jag har varken ork eller lust att pilla med olika mallar och typsnitt. Och använder man blogspot så är ju alternativen ganska begränsade dessutom. Men ändå känns det lite trist att man några dagar efter att man uppdaterat och städat upp lite ser att några av de man vet läser den här bloggen fixat sin egen näst intill identisk.
Något som också känns lite trist är vädret. " Jag älskar inte vädret ida" sa Iris imorse då hon kikade ut genom fönstret. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Sen googlade jag "regn i november" och den här bilden kom som första alternativ.
Det är nog inte så synd om oss trots allt.
Något som också känns lite trist är vädret. " Jag älskar inte vädret ida" sa Iris imorse då hon kikade ut genom fönstret. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Sen googlade jag "regn i november" och den här bilden kom som första alternativ.
Det är nog inte så synd om oss trots allt.
Ny vecka
Jag vaknade samtidigt som V i morse och kände mig ganska pigg. I tre månader har jag vaknat med huvudvärk, täppt näsa, sjuk hals och ett enormt tryck i lungorna. Jag vågar inte riktigt säga det men kanske, kanske ser vi ljuset i tunneln. På ett bra sätt då.
Barnen sover ännu och jag väntar på kaffet som bubblar i kokaren. Huset är nystädat och kylskåpet fyllt till bristningsgränsen. Har jag sagt att jag gillar måndagar?
Barnen sover ännu och jag väntar på kaffet som bubblar i kokaren. Huset är nystädat och kylskåpet fyllt till bristningsgränsen. Har jag sagt att jag gillar måndagar?
söndag 20 november 2011
Att bejaka sin feminina sida
Förr fick jag ofta frågor om hur det påverkat mig att jag blev mamma så ung (nu är det ingen som frågar det längre, jag ser det som ett tecken på att jag måste se hemskt gammal och sliten ut). Nu har jag, efter mycket tänkande och filosoferande (pust) äntligen kommit fram till ett svar.
Jag kände mig själv bra som tonårstjej och jag känner mig själv bra som mamma. Men nu är barnen "stora" och inte i direkt naturligt och överlevnadsmässigt behov av just precis mig längre, vad är jag då? En kvinna förstås. Hur är jag som kvinna då? Vad tycker jag om och varför tycker jag om just det? Det lite förvirrande men otroligt spännande. Som att lära känna sig själv i ett nytt, uppdaterat format. Den jag är idag är ljusår ifrån den jag var som tonåring och de åren som gått sen dess har varit så otroligt intensiva och mest kretsat kring barnen. Man kan inte mogna 13 år på 3 år utan att ganska många bitar faller bort.
Men nu, nu har jag lite mer tid att lägga på mig själv. Ikväll hade jag tänkt bejaka mitt femninina och kvinnliga jag med en hemmaspakväll, all inclusive. Kanske älskar jag det och gör det till en vana, kanske måste jag jobba mig igenom upplevelsen. Det blir iallafall ännu en sak att kryssa av på vägen.
Kiwin vet jag ju att jag inte klarar av iallafall, så det skippar jag nog.
Jag kände mig själv bra som tonårstjej och jag känner mig själv bra som mamma. Men nu är barnen "stora" och inte i direkt naturligt och överlevnadsmässigt behov av just precis mig längre, vad är jag då? En kvinna förstås. Hur är jag som kvinna då? Vad tycker jag om och varför tycker jag om just det? Det lite förvirrande men otroligt spännande. Som att lära känna sig själv i ett nytt, uppdaterat format. Den jag är idag är ljusår ifrån den jag var som tonåring och de åren som gått sen dess har varit så otroligt intensiva och mest kretsat kring barnen. Man kan inte mogna 13 år på 3 år utan att ganska många bitar faller bort.
Men nu, nu har jag lite mer tid att lägga på mig själv. Ikväll hade jag tänkt bejaka mitt femninina och kvinnliga jag med en hemmaspakväll, all inclusive. Kanske älskar jag det och gör det till en vana, kanske måste jag jobba mig igenom upplevelsen. Det blir iallafall ännu en sak att kryssa av på vägen.
Kiwin vet jag ju att jag inte klarar av iallafall, så det skippar jag nog.
Premiär
Igår drog världscupen på skidor igång igen. Ifjol tänkte jag att nästa år kanske jag kan se en hel tävling iallafall varannan helg , då är ju barnen så stora. Men nja, jag tvivlar starkt. Kanske nästa år.
lördag 19 november 2011
Något att längta till
Jag kikar ut genom fönstret. - 3 grader och ett oändligt mörker. Sen kryper jag tillbaka under filten och klickar hem lite kläder på h&m´s superrea. Om lite mer än en månad ska vi sola och bada!
Att smygtitta
Jag har ett spännande litet projekt på gång. Om det lyckas vet jag inte men man måste ju iallafall försöka. Heja mig!
illustration: Patricia Forsström
illustration: Patricia Forsström
Ett litet hej
Hösten har varit påfrestande här. En ny mykoplasmainfektion, angina och bihåleinflamation x2 för mig och fem öroninflammationer för Clara har tagit ut sin rätt. Däremellan har det varit snor, hostatacker och floder av slem. Very nice.
Nåja, nu verkar det ljusna lite, även om både jag och Clara fortfarande äter varsin kur antibiotika ännu. Mörkret och sömnbristen gör en så otroligt seg och då en relativt träningsvan människa sitter stilla i 3 månader utan ens en lite längre promenad segar kroppen till sig helt fruktansvärt mycket. Det ger en också mycket tid att tänka, mycket tid att älta och mycket tid för tankarna att snurra runt i ett ologiskt virrvarv. Jag har haft näsan långt nere, skrämmande djupt. Det tvingade mig att för första gången sträcka fram den hand som funnits allra längst in. Bara det är skrämmande, att inse för sig själv att man inte klarar precis allt.
Jag har fyllt år också, 22. Hela dagen var oväntat känslosam och jag tänkte mycket på året jag hade bakom mig. Jag var och är så fruktansvärt stolt över mig själv för att jag orkade och klarade av alla motgångar och ändå orkade skratta och njuta. Fy fasiken vilken fighter jag är! Men visst tog all oro, frustration och jobb ut sin rätt till slut, men det behövde det få göra. Det fick jag acceptera helt enkelt, jag kan inte kontrollera allt. Och visst är det ok att släppa taget ibland, för att kunna känna att man har någon som dämpar fallet.
Hösten har också gett oss många fina stunder och många skratt. Vår lilla bebis fyllde 1 år och blev plötsligt så stor. Hon har tagit sina första steg och utvecklats mer och mer till en egen liten minimänniska. Och hon är så ljuvlig, vår Clara. Så nöjd och glad med livet. Iris har också tagit många stora kliv i utvecklingen. Alla borde få ha en 3-åring i huset, de är så ärliga och öppna. Och envisa.
Blogglusten har sakta smugit sig tillbaka och jag ser fram emot att uppdatera lite mera. Jag funderar på att köpa en egen domän och göra min blogg lite mer egen. Om någon känner på sig att de snajar allt med uppbyggnad och design så maila mig.
Nåja, nu verkar det ljusna lite, även om både jag och Clara fortfarande äter varsin kur antibiotika ännu. Mörkret och sömnbristen gör en så otroligt seg och då en relativt träningsvan människa sitter stilla i 3 månader utan ens en lite längre promenad segar kroppen till sig helt fruktansvärt mycket. Det ger en också mycket tid att tänka, mycket tid att älta och mycket tid för tankarna att snurra runt i ett ologiskt virrvarv. Jag har haft näsan långt nere, skrämmande djupt. Det tvingade mig att för första gången sträcka fram den hand som funnits allra längst in. Bara det är skrämmande, att inse för sig själv att man inte klarar precis allt.
Jag har fyllt år också, 22. Hela dagen var oväntat känslosam och jag tänkte mycket på året jag hade bakom mig. Jag var och är så fruktansvärt stolt över mig själv för att jag orkade och klarade av alla motgångar och ändå orkade skratta och njuta. Fy fasiken vilken fighter jag är! Men visst tog all oro, frustration och jobb ut sin rätt till slut, men det behövde det få göra. Det fick jag acceptera helt enkelt, jag kan inte kontrollera allt. Och visst är det ok att släppa taget ibland, för att kunna känna att man har någon som dämpar fallet.
Hösten har också gett oss många fina stunder och många skratt. Vår lilla bebis fyllde 1 år och blev plötsligt så stor. Hon har tagit sina första steg och utvecklats mer och mer till en egen liten minimänniska. Och hon är så ljuvlig, vår Clara. Så nöjd och glad med livet. Iris har också tagit många stora kliv i utvecklingen. Alla borde få ha en 3-åring i huset, de är så ärliga och öppna. Och envisa.
Blogglusten har sakta smugit sig tillbaka och jag ser fram emot att uppdatera lite mera. Jag funderar på att köpa en egen domän och göra min blogg lite mer egen. Om någon känner på sig att de snajar allt med uppbyggnad och design så maila mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)