Att gå sönder

Den senaste veckan har varit jobbig och utmanade diabetesmässigt. Blodsockervärdena ger oss ett dygns förvarning på att en förkylning är på gång, det blir svårare att få ner ett högt värde och nattetid stämmer ingenting. Sen då förkylningen väl bryter ut så drar det upp hela dygnskruvan ganska mycket. Doseringen på det långverkande insulinet går att höja men det tar ett par dygn före man ser någon större effekt på det så det lönar sig inte direkt. Att öka på det måltidinsulinet är också knepigt eftersom det är frågan om så minimala mängder från början, det går helt enkelt inte att justera det så smått som det skulle behövas.

En förkylningsvecka hos oss innebär inte bara snor, hosta, slem, gnäll och skrik. Det blir mer tjat och lirkande om maten, Iris måste äta regelbundet, det finns inget annat alternativ. Den tillfälligt ökade insulinmängden kan leda till oväntade och djupa dip i blodsockerkurvan så det gäller att vara på helspänn och försöka urskilja blodsockerkänningar från de vanliga förkylningssymptomen. Nattetid får vi ta till väckarklocka för att mäta blodsockret varje timme om det så behövs och sen om värdet faktiskt blir riktigt lågt så vaknar Iris och har svårt att somna om, en timme eller två är det vanliga.

Det värsta är nog att se hur dåligt Iris själv mår av det oregelbunda mönstret förkylningarna för med sig. Hon har det kämpigt mellan varven och har blivit tillräckligt stor för att kunna uttrycka det. Jag trodde jag skulle bli tuffare med tiden, att om jag såg henne må dåligt tillräckligt många gånger skulle det till sist inte göra så förlamande ont i mig. Jag skulle vänja mig, återhämta mig snabbare. Så blev det inte, det gör precis lika ont nu som det gjorde för nästan ett år sedan. Jag blir lika arg och förbannad varje gång. Varför ska hon behöva vara sjuk? Varför kunde jag inte skydda henne? Det blir en inre storm av känslor som jag alltid måste lägga locket på, spara det tills barnen sover eller tills jag får en egen stund.

Jag kan inte göra henne frisk, om jag så vände upp och ner på hela världen så skulle jag aldrig kunna låta henne slippa alla sprutor och mediciner. Även om vi kämpar och sköter allting perfekt i 4000 dagar så behövs det inte mer än en dag för att allting ska kunna gå riktigt illa. Det är vidrigt att inse att vi aldrig kommer att ha full kontroll, att vi bara kan göra vårt bästa och hoppas att det någonstans finns någon som stiger in om den hemska dagen någonsin kommer.

Jag och Iris hade en riktigt skön tumiskväll ikväll, det behövde hon få. Vi åt mat ute i lugn och ro, handlade nagellack och prinsessburk och hälsade på hos stora kusinerna. I bilen på vägen hem sa hon att det var den bästa dagen hon minns. Då gjorde det sådär hemskt ont igen, älskade barn. Hur blev det såhär...