Det är dags för Clara att få sova i eget rum, hon sover som en stock hela nätterna men jag stör mycket av hennes snarkningar och små rörelser nu som då. Det innebär en del plock och ommöblering men det är det absolut värt. Hurra för god nattssömn!
Flickorna firar påsk sådär lagom mycket. Clara har fått sina första två tänder och Iris är glad att pappa är långledig. Där ute har vi numera både sandlåda och hoppmatta så vår förstfödda spenderar inte så mycket tid här inne. Hon är alldeles genomsvettig och smutsig varje kväll och efter ett bad somnar hon bums i sin nya säng. Jag hade liksom väntat mig att det skulle bli lite knepigt att byta till en större säng åt henne men det gick verkligen helt smärtfritt, även dagsvilorna går bra. Det var nog rätt att vänta såhär länge, hon var riktigt redo. Stolt är hon också, men all rätt.
V och Iris är hos svärmor och spikar lister och ser på kattungar och jag och Clara var ut på en länk i vårsolen. Det blev inte många kilometer men jag tänker skynda långsamt och låta kroppen komma igånng igen i lagom takt. Det kändes skönt att solen värme i ansiktet, våren är ju verkligen här nu. Jag tänker ge mig själv en medalj för att jag överlevde den här vintern som varit med förståndet i behåll, det om något är en prestation som heter duga.
söndag 24 april 2011
måndag 18 april 2011
Thank you, Nicke
Hos oss ser vi inte på mycket barnprogram. Dels för att Iris inte orkar sitta stilla och dels för att jag inte tycker att små barn ska sitta framför TV:n hela tiden. Halv 10 varje vardag visar Barnkanalen ett avsnitt Nicke Nyfiken och då brukar Iris sitta i soffan och vila medans jag gör Clara redo för sin första tupplur. Knappa 20 minuter räcker gott och väl, ibland orkar hon inte se hela avsnittet. Annars är hon inte intresserad av något som visas så det är inte direkt en uppoffring för henne att skippa TV-tiden.
Då jag gick på loppis här i veckan så hittade jag en sprillans ny Nicke Nyfiken dvd för 5 euro och slog till. Så ikväll då jag skulle natta Clara uppe på vinden stoppade jag in skivan i dvd:n och vips var Iris sysselsatt den tid det tog för mig att få lillasyster i huset att somna. Vilken skillnad det var, hur smidigt som helst då hon satt glad och nöjd i soffan då jag kom ner tillbaka. Och vilken mysig film sen! Vi såg halva och sparade andra halvan tills imorgon. Tummen upp för Nicke!
En måndag
Det blåser nästan upp till storm där ute, vågorna på havet är alldeles vita. Clara sover i förrådet för att inte blåsa bort och Iris kom snabbt in efter en liten stund ute i sandlådan. V är i Tammerfors och köper kök idag så jag och tjejerna ska ut på lite äventyr. Clara får vara hos fammo och jag och Iris ska åka till simhallen. Clara har varit missnöjd de senaste dagarna så Iris har inte fått mycket tid av mig alls. Då passar det fint med ett simhallsbesök idag.
Jag är verkligen trött på allt som har med valet att göra nu. Jag behöver väl heller inte kommentera desto mer om vad jag tycker om resultaten. Det känns väldigt långt borta från min verklighet att människor faktiskt väljer att lägga sin röst på ett parti som står för sånt som sannfinländarna gör. Jag tror på ett samhälle där flera kulturer ses som en rikedom och inte som en belastning. Jag vill också så hemskt gärna tro på ett samhälle där våra döttrar kan växa upp precis som vilka vanliga helfinländska småttingar som helst. Jag vill att de som kvinnor själva ska få ta beslut om abort och att de ska få använda sitt modersmål. Sen känns det galet att man kommer in utifrån , ser möjligheterna, jobar hårt och skapar det som de flesta finländare aldrig skulle göra och självklart även betalar skatt därefter, och sen kommer människor och tycker att man borde satsa på " de egna" istället. Det hör inte hemma i mitt Finland iallafall...
Nu ska jag packa ett litet mellanmål åt Iris, blodsockret brukar sjunka ganska rejält efter en timme i simhallen så man får vara beredd.
Jag är verkligen trött på allt som har med valet att göra nu. Jag behöver väl heller inte kommentera desto mer om vad jag tycker om resultaten. Det känns väldigt långt borta från min verklighet att människor faktiskt väljer att lägga sin röst på ett parti som står för sånt som sannfinländarna gör. Jag tror på ett samhälle där flera kulturer ses som en rikedom och inte som en belastning. Jag vill också så hemskt gärna tro på ett samhälle där våra döttrar kan växa upp precis som vilka vanliga helfinländska småttingar som helst. Jag vill att de som kvinnor själva ska få ta beslut om abort och att de ska få använda sitt modersmål. Sen känns det galet att man kommer in utifrån , ser möjligheterna, jobar hårt och skapar det som de flesta finländare aldrig skulle göra och självklart även betalar skatt därefter, och sen kommer människor och tycker att man borde satsa på " de egna" istället. Det hör inte hemma i mitt Finland iallafall...
Nu ska jag packa ett litet mellanmål åt Iris, blodsockret brukar sjunka ganska rejält efter en timme i simhallen så man får vara beredd.
fredag 8 april 2011
Lite skrattretande
Om vi känner för en sladdis sen då lillasyster i huset börjat i skolan så skulle jag ändå ligga i snittåldern för en förstföderska i Finland. Haha.
Party, party
Kl. 18.30 satt jag och V och gäspade ikapp och pratade om hur otroligt skönt det skulle bli att få krypa ner under täcket och soooova genast då kidsen somnat. Clara fattade ju vinken direkt och har festat loss hela kvällen. Nu är klockan 22.45 och hon har absolut inte tänkt sova. Vi tycker väl att det är sådär lagom festligt men drar vagnen och värmer mjölkflaskor med god min.
Imorgon ska V jobba så jag och flickorna drar till Lepplax. Iris ville att vi skulle cykla och äta picknick ute. Tänk att våren är här nu och tänk att man på något märkligt vis ändå njuter sen då höstmörkret kommer igen. Galet.
Imorgon ska V jobba så jag och flickorna drar till Lepplax. Iris ville att vi skulle cykla och äta picknick ute. Tänk att våren är här nu och tänk att man på något märkligt vis ändå njuter sen då höstmörkret kommer igen. Galet.
Att återuppstå
Här har det varit tyst en stund, jag har inte haft varken tid eller lust att blogga så jag lät bli. Jag kom iallafall hem helskinnad och utvilad från Helsingfors. Jag hade 2,5 år att tänka ikapp så tågresan dit gick i ett huj. Och tänk hur skönt det kan vara att få vara ensam, helt e n s a m. Jag pratade knappt med någon på tre dagar och det var så befriande. Det blev en del shopping, många tupplurar, två lästa böcker och massor med god mat. Mer husmorssemetrar åt folket!
Här hemma rullar allt på bra. Flickorna är glada och nöjda för det mesta,sover helt OK och håller mig sysselsatt på dagarna. Just nu är de lite förkylda men inget värre än lite snor och hosta.
Lite har det påverkar Iris blodsocker så jag har fått ge lite mer insulin än vanligt. Hon är så extremt emot allt som har med insulinpennorna att göra just nu, hon vrålar och skriker och springer iväg så fort hon ser dem. Det känns inte roligt att behöva hålla fast en gråtande och sprattlande unge och veta att hon verkligen hatar att jag sticker henne. Hon är så liten så fast jag försöker förklara att hon behöver medicin för att orka leka och må bra så är det helt omöjligt att få henne att förstå då hon väl bestämt sig för att hon inte vill. Det gör ont i mig men jag måste ändå vara glad, positiv och bestämd och tycka att det går så bra, så bra.
Jag har ändå insett att trots att jag måste hålla humöret uppe för Iris skull så betyder inte det att jag inte får säga till andra vuxna att jag tycker det är jobbigt ibland. Ingen dömer mig för det, jag får tycka att det pissigt ibland om jag vill.
De allra flesta lite mer utomstående slätar liksom över det hela numera, " ja men nu då det värsta är över så är det ju ingenting, nu kan ni fortsätta som vanligt igen". Först blir jag arg och sen blir jag besviken på mig själv. Jag blir arg för att människor inte fattar hur det är, att vi aldrig mer kommer att "fortsätta som vanligt igen". De fattar inte att vi inte kommer att ha en endaste dag de närmsta 15 åren som vi jobbar för att vårt barn ska leva och må bra. De fattar inte att vi ska se vårt barn växa upp och vara arg, ledsen och förbannad över sin sjukdom. Att vi bara kan stå på sidan om och göra vårt bästa, men att vad vi än gör så kan vi aldrig göra vår dotter frisk. Sen blir jag besviken för att jag ens orkar bry mig om vad de tycker och tror. Det är vårt liv och jag måste helt enkelt acceptera att ingen någonsin kommer att förstå, så är det bara.
Det är en sorg för vilka föräldrar som helst då man inser att ens lilla, oskyldiga barn inte får växa upp och leva som alla andra, att inse att man inte kan göra något åt det. Det gör ont och det är svårt. Det tar tid att bearbeta och det går i vågor. Man ältar, accepterar, går vidare. Sen kommer en ny våg och sorgen och känslan av total orättvisa kommer igen. Och allt det här ska hända de små och korta stunder man har då barnen sover och allt annat som måste göras är gjort. Hjärnan får aldrig en paus och allt flyter ihop, men det är ingenting som finns varken tid eller utrymme för att ge uttryck för. Sen rinner allt av en och man orkar till 100% igen. Det är verkligen ett sorgearbete, man jobbar sig igenom faserna och njuter av semestrarna däremellan.
Det blir en del diabetesrelaterat här på bloggen nu men jag är glad att allt finns kvar att läsa sen. Det gäller försesten allt som jag skrivit i bloggen under årens lopp, tänk vilken grej att få läsa om vad man pysslat med så gott som varje dag under småbarnperioden sen då barnen är stora. Att ha bilder och text om den vardag som snart är förbi. Så alla mammor som inte bloggar, börja genast!
Här hemma rullar allt på bra. Flickorna är glada och nöjda för det mesta,sover helt OK och håller mig sysselsatt på dagarna. Just nu är de lite förkylda men inget värre än lite snor och hosta.
Lite har det påverkar Iris blodsocker så jag har fått ge lite mer insulin än vanligt. Hon är så extremt emot allt som har med insulinpennorna att göra just nu, hon vrålar och skriker och springer iväg så fort hon ser dem. Det känns inte roligt att behöva hålla fast en gråtande och sprattlande unge och veta att hon verkligen hatar att jag sticker henne. Hon är så liten så fast jag försöker förklara att hon behöver medicin för att orka leka och må bra så är det helt omöjligt att få henne att förstå då hon väl bestämt sig för att hon inte vill. Det gör ont i mig men jag måste ändå vara glad, positiv och bestämd och tycka att det går så bra, så bra.
Jag har ändå insett att trots att jag måste hålla humöret uppe för Iris skull så betyder inte det att jag inte får säga till andra vuxna att jag tycker det är jobbigt ibland. Ingen dömer mig för det, jag får tycka att det pissigt ibland om jag vill.
De allra flesta lite mer utomstående slätar liksom över det hela numera, " ja men nu då det värsta är över så är det ju ingenting, nu kan ni fortsätta som vanligt igen". Först blir jag arg och sen blir jag besviken på mig själv. Jag blir arg för att människor inte fattar hur det är, att vi aldrig mer kommer att "fortsätta som vanligt igen". De fattar inte att vi inte kommer att ha en endaste dag de närmsta 15 åren som vi jobbar för att vårt barn ska leva och må bra. De fattar inte att vi ska se vårt barn växa upp och vara arg, ledsen och förbannad över sin sjukdom. Att vi bara kan stå på sidan om och göra vårt bästa, men att vad vi än gör så kan vi aldrig göra vår dotter frisk. Sen blir jag besviken för att jag ens orkar bry mig om vad de tycker och tror. Det är vårt liv och jag måste helt enkelt acceptera att ingen någonsin kommer att förstå, så är det bara.
Det är en sorg för vilka föräldrar som helst då man inser att ens lilla, oskyldiga barn inte får växa upp och leva som alla andra, att inse att man inte kan göra något åt det. Det gör ont och det är svårt. Det tar tid att bearbeta och det går i vågor. Man ältar, accepterar, går vidare. Sen kommer en ny våg och sorgen och känslan av total orättvisa kommer igen. Och allt det här ska hända de små och korta stunder man har då barnen sover och allt annat som måste göras är gjort. Hjärnan får aldrig en paus och allt flyter ihop, men det är ingenting som finns varken tid eller utrymme för att ge uttryck för. Sen rinner allt av en och man orkar till 100% igen. Det är verkligen ett sorgearbete, man jobbar sig igenom faserna och njuter av semestrarna däremellan.
Det blir en del diabetesrelaterat här på bloggen nu men jag är glad att allt finns kvar att läsa sen. Det gäller försesten allt som jag skrivit i bloggen under årens lopp, tänk vilken grej att få läsa om vad man pysslat med så gott som varje dag under småbarnperioden sen då barnen är stora. Att ha bilder och text om den vardag som snart är förbi. Så alla mammor som inte bloggar, börja genast!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)