Här har det varit tyst en stund, jag har inte haft varken tid eller lust att blogga så jag lät bli. Jag kom iallafall hem helskinnad och utvilad från Helsingfors. Jag hade 2,5 år att tänka ikapp så tågresan dit gick i ett huj. Och tänk hur skönt det kan vara att få vara ensam, helt e n s a m. Jag pratade knappt med någon på tre dagar och det var så befriande. Det blev en del shopping, många tupplurar, två lästa böcker och massor med god mat. Mer husmorssemetrar åt folket!
Här hemma rullar allt på bra. Flickorna är glada och nöjda för det mesta,sover helt OK och håller mig sysselsatt på dagarna. Just nu är de lite förkylda men inget värre än lite snor och hosta.
Lite har det påverkar Iris blodsocker så jag har fått ge lite mer insulin än vanligt. Hon är så extremt emot allt som har med insulinpennorna att göra just nu, hon vrålar och skriker och springer iväg så fort hon ser dem. Det känns inte roligt att behöva hålla fast en gråtande och sprattlande unge och veta att hon verkligen hatar att jag sticker henne. Hon är så liten så fast jag försöker förklara att hon behöver medicin för att orka leka och må bra så är det helt omöjligt att få henne att förstå då hon väl bestämt sig för att hon inte vill. Det gör ont i mig men jag måste ändå vara glad, positiv och bestämd och tycka att det går så bra, så bra.
Jag har ändå insett att trots att jag måste hålla humöret uppe för Iris skull så betyder inte det att jag inte får säga till andra vuxna att jag tycker det är jobbigt ibland. Ingen dömer mig för det, jag får tycka att det pissigt ibland om jag vill.
De allra flesta lite mer utomstående slätar liksom över det hela numera, " ja men nu då det värsta är över så är det ju ingenting, nu kan ni fortsätta som vanligt igen". Först blir jag arg och sen blir jag besviken på mig själv. Jag blir arg för att människor inte fattar hur det är, att vi aldrig mer kommer att "fortsätta som vanligt igen". De fattar inte att vi inte kommer att ha en endaste dag de närmsta 15 åren som vi jobbar för att vårt barn ska leva och må bra. De fattar inte att vi ska se vårt barn växa upp och vara arg, ledsen och förbannad över sin sjukdom. Att vi bara kan stå på sidan om och göra vårt bästa, men att vad vi än gör så kan vi aldrig göra vår dotter frisk. Sen blir jag besviken för att jag ens orkar bry mig om vad de tycker och tror. Det är vårt liv och jag måste helt enkelt acceptera att ingen någonsin kommer att förstå, så är det bara.
Det är en sorg för vilka föräldrar som helst då man inser att ens lilla, oskyldiga barn inte får växa upp och leva som alla andra, att inse att man inte kan göra något åt det. Det gör ont och det är svårt. Det tar tid att bearbeta och det går i vågor. Man ältar, accepterar, går vidare. Sen kommer en ny våg och sorgen och känslan av total orättvisa kommer igen. Och allt det här ska hända de små och korta stunder man har då barnen sover och allt annat som måste göras är gjort. Hjärnan får aldrig en paus och allt flyter ihop, men det är ingenting som finns varken tid eller utrymme för att ge uttryck för. Sen rinner allt av en och man orkar till 100% igen. Det är verkligen ett sorgearbete, man jobbar sig igenom faserna och njuter av semestrarna däremellan.
Det blir en del diabetesrelaterat här på bloggen nu men jag är glad att allt finns kvar att läsa sen. Det gäller försesten allt som jag skrivit i bloggen under årens lopp, tänk vilken grej att få läsa om vad man pysslat med så gott som varje dag under småbarnperioden sen då barnen är stora. Att ha bilder och text om den vardag som snart är förbi. Så alla mammor som inte bloggar, börja genast!
2 kommentarer:
Jag är 27 år och har levt med diabetes i 9 år nu. Oftast går allt bra (jag fick en välskapt och fin pojke för 1.5 år sedan, vilket jag nästan inte hade trott var möjligt själv, men det gick, och bra dessutom!), men ibland kommer nog stunderna då man tänker att nu vill jag bara skita i det här med sprutor och blodsockermätningar. Så tänker man en stund, och så samlar man ihop sig och tar sina sprutor... Men att få ett litet barn att förstå nyttan med att bli stucken många gånger per dag är säkert inte lätt, men ni verkar att vara så kloka och duktiga föräldrar, och den som inte själv lever med diabetes kan nog inte förstå vilket jättejobb ni faktiskt gör!
Hej Alexandra! Jag är 23 år och fick diabetes som 7 åring. Det har berättats att jag var arg som ett bi och bet sköterskorna när de skulle ge mig insulin när jag just hade insjuknat. Idag när jag tänker tillbaka på uppväxten så har jag aldrig känt mig annorlunda. Om någon frågar om sjukdomar har jag alltid sagt att jag inte har några, tills någon påpekat att jag ju faktiskt har diabetes. Jag har alltid varit öppen med mitt blodsockermätande och insulin, så det har aldrig blivit någon stor grej av det. Så har det varit för mej alltså och det betyder ju inte att alla känner samma. Men jag tror att det är bra att få sjukdomen när man är liten, så blir man van och växer upp tillsammans med den. Då känner man inte till något annat liv än diabetes-livet. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här flummet men styrka åt er vill jag ge iallafall. Och jag hoppas och tror att ert barn också kommer att känna sig precis som alla andra, tack vare er stora insats. Kram
Skicka en kommentar