Då Iris fick diabetes så förändrades hela familjens matvanor. Jag minns ännu hur det kändes då jag gick in i sjukhusköket med en sköterska och hon visade mig hur jag väger , mäter och räknar mängden kolhydrater i det Iris ska äta. Det kändes krångligt och jag fattade inte hur det skulle gå ihop med den vardag vi hade hemma. Redan nästa dag gick det hur bra som helst och sen för varje måltid som gick lärde vi oss mer och mer. Än idag väger jag t.ex. youghurt och mysli både före och efter hon ätit så att jag vet exakt hur mycket jag ska räkna för. Varm mat behöver jag bara se på tallriken för att veta hur mycket insulin hon behöver.
Vi har väldigt strikta mattider och jag kör på maträtter som jag vet att Iris gillar, äter hon inte bra är det så mycket svårare att få bra kontroll på blodsockret. Frukosten är nästan krångligast. Ibland är hon vrålhungrig och vill äta massor men ibland vägrar hon att ens titta på mat. Vanligtvis ligger hennes blodsocker strax under 4 på morgonen och det märks på henne att det behöver höjas ganska snabbt. Vägrar hon äta så försöker jag lura i henne lite trip eller juice. De dagar jag vet att vi ska ut och cykla eller annars röra på oss mycket på förmiddagen så försöker jag få henne att äta 5-10 gram kolhyrater mer än det jag ger insulin för just för att hon kommer att röra sig mycket. I samband med frukostinsulinet ges också det långverkande insulinet och vet jag då att lunchen blir t.ex. 20 minuter senare än vanligt så måste jag ge henne lite saft om 1,5 timme.
Vi äter ingenting mellan måltiderna och vill hon dricka något dricker hon bara vatten. Blodosckret mäts alltid före måltiderna och enligt det försöker oftast omedvetet bygga upp måltiden så att vi kan undvika ett insulinpick efteråt. Det lyckas förvånandsvärt ofta och Iris är nöjd att slippa ett pick.
Vi dicker bara vatten och mjölk till maten men har alltid saft, trip eller juice hemma om det behövs. Blir antalet gram kolhydrater precis på gränsen då det kommer till insulinmängden så fyller jag ut måltiden med t.ex. en bit bröd eller några klunkar saft. Vi har aldrig extra godsaker hemma om vi inte firar något speciellt. Inga kex, chips, bullar, flingor eller makupala. Iris har ätit godis en gång det senaste året och druckit limsa två. Glass har hon fått till efterrätt en del i sommar men nu har hon inte ätit det på flera veckor. Och det går hur bra som helst, hon lider inte det minsta. Är vi i butiken frågar hon inte ens efter något sånt utan vet att då vi kommer till kassan får hon välja en liten tuggummi förpackning. Just därför blir jag så otroligt frustrerad på föräldrar som säger att det inte går att hålla bort onödiga sötsaker från deras barn. Och ännu mer på föräldrar som tycker att de unnar sina barn något gott. Inget barn föds med godisvanor, det är föräldrarna som ger det till dem.
Jag såg på en talkshow för flera år sedan där en expert av något slag pratade om barn och matvanor. Hon frågade vem av föräldrarna i publiken som brukar sätta något ätbart i handen på sitt barn om det gnäller eller gråter, alla räckte upp handen. Hon påpekade hur vi som föräldrar redan då ger maten fel betydelse. Mat är bränsle och ska inte användas som tröst, mutor eller belöning. Iallafall jag tycker att det låter vettigt.
Ibland känns det så jobbigt att just mat är en så stor del av vår vardag. Varje aktivitet och liten utflykt planerar jag automatiskt efter blodsockervärden och mattider. Och hur bra jag än planerar så hjälper det ju alltid inte. Det är inte roligt att behöva ta en kamp med Iris vid lekhuset för att hon är både speedad men samtidigt så oerhört hängig och trött pga ett för högt blodsockervärde. Hon blir frustrerad och jag som hennes mamma ser hur hennes kropp går åt två olika håll. Bara diabetesförädrar vet hur ett blodsockerhögt barn skiljer sig från ett annat barn i uppror. Samtidigt så är jag tacksam för att vi som familj tvingas leva ett rutinfast liv, ett tryggt liv för småttingar. De vet vad som gäller och hur vi gör saker och ting, just för att vi måste göra det så. Jag tror att det gör dem nöjdare i längden och att vårt liv som föräldrar blir så mycket enklare.
2 kommentarer:
Hej! Är själv en 23-årig tjej som fick konsterat typ 1 diabetes för snart 2,5 år sedan. Är inte överviktig, har alltid ätit sunt och försökt träna, inte för att det spelar någon roll i detta sammanhang. Men med detta som bakgrund kändes det hopplöst orättvist, på samma sätt som att din lilla flicka, ett litet oskyldigt barn, drabbas av en sjukdom som påverkar så mycket, utan att omgivningen kanske ser eller förstår. Som du skriver, hur allt måste planeras utgående från mat och aktivitet, hur inrutat allt blir.
Jag ville bara skriva för att jag kände igen det jag läste i ditt inlägg idag. Sällan har jag träffat på någon som förstår, som vet hur det dagliga påverkas, fast man "ser frisk ut". På samma sätt som din blogg sa till mig att jag inte är ensam, så ville jag såga till dig att du heller inte är det. Var stark! Kram
Besök min hemsida med personliga tavlor & smycken!
www.suzetteform.se
Skicka en kommentar