Allt som oftast låter det likadant. Någon frågar hur jag tycker att jag orkar med två små barn och allt jobb kring diabetesen, jag svarar att det går bra men att det ibland känns så förbenat jobbigt och tungt. " Kanske Iris skulle kunna börja i dagis?" får jag som kommentar på det i 9 av 10 fall, både av vanliga bekanta men också av de inom den diabetessjukvård vi är i kontakt med.
Är det inte lite fel inställning? Lite som ett lättfix så att säga. Istället för att säga att det är OK att ha det jobbigt och att på så sätt stöda mig som förälder i bearbetningen av min dotters kronska sjukdom så säger de indirekt att jag inte klarar av och inte orkar. Det klingar så negativt i mina öron helt enkelt. Känns det jobbigt? Sätt ungen på dagis så blir skötseln kring hennes sjukdom någon annans problem. Jag vill kunna berätta att det är jobbigt utan att någon ska tolka det som att man inte orkar. För jag orkar, jag kämpar och jag tar uppförsbacke efter uppförsbacke för att Iris ska må så bra som det bara är möjligt. Då går luften ur mig då man får höra att jag borde söka dagisplats åt henne. Jag behöver inte beröm och jag har inget behov av att någon ska tycka synd om mig. Däremot behöver jag få prata om det jobbiga utan att någon ska fixa det åt mig. Lika så behöver jag få prata om mitt dåliga samvete utan att någon som inte själv har ett sjukt barn säger åt mig att jag omöjligt kan tänka så. Jag måste få utlopp för frustrationen i att det jag älskar allra mest och det jag hatar allra mest ryms i en och samma liten 12-kilos kropp utan att någon påpekar hur mycket de förstår. För det gör de inte.
Så ja, jag behöver inga lätta fix och människor som inte vet vad jag går igenom men som ändå nog vet så otroligt mycket om vad jag ska och inte ska tycka och känna. Jag måste få vara arg, ledsen och förbannad och känna det dåliga samvetet som bränner utan att andra då ser mig som en som inte orkar.
2 kommentarer:
Det skulle knappast vara så enkelt för dig att lägga henne på dagis heller, jag menar, du skulle ju få vara orolig för varje minut där hemma då hon ligger i någon annans händer. Okej, det kommer hon nångång att göra, men hon är ju bara 3 och har inte haft diabetesen så länge. Jag tror nog ni trivs bäst som ni har det nu båda två. Jag kan omöjligt förstå hur tungt du har det, men jag med två friska barn har det redan tungt vissa dagar så jag kan bara tänka mig. Så du gör ett toppenjobb, det gör du. Och självklart ska du få säga att det är tungt, det borde väl varje människa förstå. Och istället uppmuntra och peppa, som du skrev.
Jag tycker nog att det vore jobbigare att ha henne på dagis just pga det. Jag tycker att det skulle satsas mer på föräldrarnas välmående för i längden blir det nog ändå billigare för staten att mamman mår bra och orkar vara hemma än att lösningen blir att barnen lassas in på dagis. Och det gäller ju förstås för alla föräldrar, inte bara de som har barn med särskilda behov.
Skicka en kommentar