Tårna känns skruttiga i ullsockorna, det är tyst i huset och en surskorpa var det smaskigaste våra köksskåp hade att erbjuda. Tidigare ikväll har jag har nattat syskonbarn och läst boken jag nämnde här innan. Det var en märklig men rolig bok, läs den om du har möjlighet.
Jag blev lite svettig då de små syskonbarnen åt kvällmat ikväll. De satt nog, ibland, men aldrig på samma ställe. Det var en bit smörgås hit, en sked youghurt dit, lite banan från golvet och en klunk saft då jag vände ryggen till. Jag försökte hålla räkningen, uppskatta mängden smörgås som bjöds fram och tillbaka mellan syskonen. Så slog det mig, jag behöver inte veta exakt hur mycket de har ätit.
POFF. En känsla av lättnad , förvåning och sorg spred sig i bröstet. Skönt att slippa det eviga räknandet, det kändes konstigt att bara släppa kontrollen men samtidigt sorgligt att den måltiden bara var till låns. Ingen köksvåg, inga innehållsförteckningar att tyda och ingen huvudräkning. Framför allt ingen oro. Tänk att det har gått ett helt år och att jag fortfarande oroar mig att jag har räknat fel, att jag har blivit för van och inte märker om jag gör ett litet misstag.
Det är så självklart att äta och dricka att man inte ens tänker på hur stor del det faktiskt utgör av ens liv. Även om det var lite rörigt vid kvällsmaten ikväll så är det ju precis lika rörigt då mina egna barn äter. Det om något kändes i efterhand som en väldigt positiv insikt, att hur rörigt det än är och har varit så har vi anpassat oss. Vi har tagit det där steget ur stressträsket vi trampade omkring i den första tiden efter diagnosen och kan nu se måltider som något annat än en guppig och skrämmande transportsträcka till nästa mätningstillfälle.
Det ger mig framtidstro och en bekräftelse på att Iris får en så normal uppväxt som det går att ge henne med de förutsättningar vi har. Att även om de ord jag som förälder skulle beskriva våra måltider med är kontroll och ängslan så ser själva måltiderna utifrån sett ut som om vi vore vilken småbarnsfamilj som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar