Fick ett mail förra veckan som jag inte riktigt orkat tänka på förän nu. Mailet var av en anonym ung fröken som tackade mig för att jag uppmuntrar unga att skaffa barn och att jag visar att man sköter mammarollen lika bra fast man inte är 35.
För det första vill jag säga att jag inte uppmuntrar unga att skaffa barn. Att som 15,16,17-åring få dendär känslan att NU vill jag ha en bebis att gosa med är väl helt normalt men jag personligen anser att man i den åldern inte är mogen nog att ta ett sådant beslut, ett beslut som påverkar hela ens resterande liv. Jag tänker inte dra upp allt det där med slappa postgravida kroppar, sömnlösa nätter, skrik och bajsblöjor. Vilken 16-åring som helst förstår att det inte är lätt att ha en bebis, det är mer än ett heltidsjobb. Det som man kanske inte tänker på är kostnader, studier och behovet av att själv få utvecklas som individ. Varför slänga in sig själv i mammarollen utan att ens veta vem man är? Och visst finns det förhållanden som börjat i de tidiga tonåren som håller livet ut men visst finns det också många par som växer isär. Lever du i stabila förhållanden, har du en inkomst och ett tryggt kontaktnät? Med detta menar jag ju förstås inte att man ska ha hus,äktenskap, volvo och en golden retriver för att ha rätten att skaffa barn, absolut inte. Men en realistisk framtidplan, människor runt omrking som ställer upp och stöttar, mognad och minst två änglars tålamod krävs helt klart enligt mig. Man får ge upp saker, vänskaper, upplevelser och andra saker som hör ungdomen till. Man måste helt osjälviskt sätta sig själv på andra plan och bry sig om och ha ansvar för en livs levande människa. En människa som är helt och totalt beroende av dig en lång tid framåt.
Det här inlägget var absolut inte menat som ett personligt påhopp på den unga damen utan jag ville bara säga vad jag själv tycker. Jag var ju inte så fasligt ung då jag blev mamma men i yngre laget ändå. Iris är utan tvekan det bästa som har hänt mig och hon är högt älskad och det var såhär det var meningen att mitt liv skulle bli. Vi får knåpat ihop vår vardag med kompromisser, prioriteringar och tålamod.För att inte tala om familj och vänner som ställer upp då det kniper. Allt går men visst tänker jag tanken ibland hur skönt det hade varit att ha ett färdigt hus att bo i, ha en utbildning och ett fast jobb och att bara få njuta av min dotter i lugn och ro.
Nåja, nu ska jag avsluta och jag hoppas som sagt att inget tagit illa vid. Det har varit en varm (!) dag idag och lilla tokan somnade totalt utmattad kl 19. V slockande en timme senare och snart är det väl min tur också. Springer fortfarande och lånar föräldrarnas internet men imorgon borde vi förhoppningsvis kopplas upp till cybervärlden igen. Hoppas ÖT hittar sin väg till vår postlåda snart också.
Som avslutning, grattis E och J till er lille pöjk och till hemkomsten, hoppas att vi snart får hålla honom i famnen och förundras över ett nytt litet knytte. Ta hand om er! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar