Lite tankar mitt i nassen

Det har varit tyst här ett tag nu, dels för att min dator helt gett upp och dels för att jag verkligen inte har orkat. Precis varje liten cell i min kropp går på högvarv under dagen för att orka vara en bra mamma åt tjejerna, att orka vara glad och ha vanliga vardagar som alla familjer har. Jag orkar och vet att även den här uppförsbacken har ett slut, som alla de andra. Då kvällarna kommer och flickorna sover skönt i sina sängar orkar jag inte mycket. Att ligga i soffan räcker gott och väl, röja undan lite och starta diskmaskinen. Att träffa någon, ringa ett samtal, blogga eller gå ut på en promenad går bara inte. Kroppen skriker nej och säger ifrån. Men det är ok, det går om och tills dess ligger jag där som en död sill på soffan.

Fram tills nu så har jag bara fokuserat på att få en dag i taget att fungera, att bara leva i nuet och släppa alla tankar om allt annat. Sen hände något, det blev enkelt att hålla Iris värden bra och allt det praktiska började flyta på utan problem. Vardagen fungerade, som det känns iallafall, utan desto större ansträngning från min sida. Jag har vant mig vid mätandet, räknandet, pickandet och att jämt och ständigt vara uppärksam och beredd. Då började små saker smyga sig in. Vi sitter på stranden en söndagförmiddag, Clara sover i skuggan och Iris gräver sand över Vs fötter. Det är lagom varmt och vi är så gott som ensamma , det känns sådär härligt som det gör ibland då man gör något med barnen men ändå får slappna av en stund då de är lugna och nöjda, man kan dra ett extra andetag och bara njuta. Jag ser mig omkring och ser en lapp om simskolan. Simskola, hur funkar det med en yr liten unge med diabetes? Min lilla yra unge som dessutom visade sig vara extremt värmekänslig då det kommer till blodsockervärden. Tankarna börjar snurra snabbt. Förväntas hon klara att sköta sig själv då, ute i värmen och i rörelse hela tiden, det kommer aldrig att funka. Ska hon ha med en assistent? Åh, stackars henne. Alla andra barn kan bara vara med och ha kul och hon ska behöva ha en extra vuxen där. Eller är det föräldrarna som ska sköta det? Ska jag sitta där fast alla andra barn har sina föräldrar där hemma? Nej, det skulle varken funka för mig eller henne. Tänk om hon skulle få en ordentlig blodsockerdip och ingen skulle ta det på allvar utan bara tro att hon flamsar som alla barn gör? Tänk om hon inte säger till fast hon känner på sig att hon ligger för lågt för att hon inte vågar eller inte vill eller helt enkelt är för upptagen med annat? de flesta andra föräldrar tänker väl aldrig ens på att deras barn i allra värsta fall kanske på något hemskt sätt skulle kunna drunkna, medans jag ska oroa mig för så mycket mer. Varför är det så? Tänk om jag blir en sådan förälder som jag absolut INTE ska bli, som inte låter henne vara ett barn med allt vad det innebär bara för att jag är så rädd att något ska hända. Tänk om jag inte vågar släppa taget om henne?
Allt går igenom mitt huvud på några sekunder och även om långt ifrån allt ens är vettigt eller realistiskt så blir allt ett enda virrvarv av tankar, funderingar och oro. Sen händer det igen då jag ser ett par unga tonåringar som står och dricker varsin öl utanför Makuuni en lördagkväll. Tankarna flyger iväg och klumpen i magen är där igen. Och så fortsätter det, helt vanliga och vardagliga ögonblick som plötsligt blir så mycket mer, som väcker så många och så jobbiga tankar.

Jag öppnar mina ögon helt enkelt, jag ser mer än bara just idag. Och det är skrämmande. Mest för Iris skull förstås men också för min egen. Jag vill inte bli mamman vars liv kretsar kring min dotters kroniska sjukdom. Jag vill inte vara föräldern som i ren rädsla förbjuder och bestraffar helt normala tonårsbeteenden. Jag förstår att det mesta som rör framtiden känns tyngre nu än vad det kommer att göra sen då vi verkligen är där men ändå finns alla tankar, all rädsla och all oro där precis nu.

Helt logiskt så ligger jag också ganska långt före min sambo i att bearbeta det emotionella kring vår dotterns sjukdom. Medans jag är här hemma och ansvarar för henne är han i jobbet och (förstås) i andra tankar. Jag har läst i många bloggar om ofrivillig barnlöshet att kvinnorna upplever att de har hunnit så mycket längre i sorgearbetet och att de insett att de inte kommer att få barn på naturlig väg fortare än vad deras män har. Jag har inte riktigt fattat det före nu. Nu ser jag att V fortfarande är kvar i att ta en dag i taget medans jag skenar iväg helt okontrollerat ibland. Jag vet att han kommer att komma hit snart också men att det helt naturligt tar mer tid. Det känns lite skrämmande, hittills har vi tillsammans tagit alla nödvändiga steg men nu får vi acceptera att vi inte är på precis samma nivå samtidigt. Ännu en sak att bara acceptera och lära sig leva med.

Så man kan nog säga att även om det för det mesta går bra så kommer det tunga dagar och perioder. En jobbig dag med tungt huvud, svettiga mardrömmar, oro, frustration och ilska är också en dag med vardagliga sysslor, kärlek, skratt och två växande barn. Det är väl dels därför kroppen säger ifrån, det är så mycket på så kort tid och jag är inte mer än en människa.

Föresten, tusen tack för alla kommentarer och mail som droppar in nu som då, både på nya och gamla inlägg. Jag läser alla men svarar på allt för få. Tänk hur mänsklig omtanke värmer och det känns skönt att få höra att man gör ett bra jobb även om man redan vet om det. Så tack för det , och snart någon gång då orken kommit tillbaka kommer mera om våra fina tjejerna och vår sommar.

Dripp, dropp

Regniga dagar kan vara så sköna för hemmamammor. Man kan vara inne utan att få dåligt samvete och man hinner med allt sådant som bara skuffas bort då vädret är fint. Idag har jag sorterat lite i garderober, skurat badrummet och torkat ur kökslådor Helt godkänt för en tisdagförmiddag. .

Tjejerna är glada och nöjda. Iris har tagit ännu ett steg i språkutveckligen och kommunicerar på ett helt annat sätt nu. Hon delar med sig av sina tankar och kommer ofta med egna åsikter fast jag inte frågar. Det är intressant att hänga med i hennes problemlösningar och jag ser verkligen hur tankarna går ett steg längre än tidigare. Blodsockrenivån har varit stadig och fin de senaste dagarna, hon äter bra och är igång mycket så det fungerar verkligen som det ska. Den senaste veckan har vi inte behövt mäta alls under natten, vilken enorm lättnad. Insulinstickandet går bättre en stund nu igen , det är skönt att inte behöva ta en kamp varje gång det ska ges.

Clara blev ett halvt år utan att vi riktigt ens kom ihåg det, stackars barn. Hon var glad ändå så det var ju bra. Hon sover hela nätter nu som då och ibland vill hon ha en flaska där vid halv 5 då V åker till jobbet. Hon har ett helt annat temperament än vad Iris hade vid samma ålder, mycket lugnare och tålmodigare. Hon kan leka en timme själv på golvet fast hon inte alls drar sig fram ännu. Hon rullar och kryper ihop som en liten mask och förflyttar sig över så gott som hela nedrevåningen på det sättet. Tuggar på lite saker, tittar på Iris och jollrar. Hon sover ute i vagnen två gånger/ dag och äter som en häst. Hon gillar dock inte förändringar utan vill helst att vi ska vara hemma och göra saker som vi vanligtvis gör.

Vi har verkligen fint flyt nu, jag känner att jag orkar bra med allt och ingenting känns riktigt jobbigt. Det känns skönt att få vara hemma i lugn och ro på dagarna och bara rå om flickorna. Då jag var hemma det första året med Iris var jag ofta rastlös och ibland kändes det som om väggarna bara kröp närmare mig där hemma. Nu förstår jag att uppskatta den här tiden, den varar inte för evigt. Istället för att tänka "hur ska jag orka flera timmar ännu" så känner jag istället att "shit, bra jobbat att jag klarade hela dagen så fint". Och varför skulle jag inte orka? Jag får sova mycket, det är glada miner här hemma på dagarna, flickorna är friska, jag har den otroliga möjligheten att göra precis vad jag vill, jag kan vara hemma 10 år till eller så kan jag börja studera eller jobba med något om jag känner för det. Jag är tacksam för den friheten och vet att den verkligen inte är något att ta förgivet.
Jag hoppas de mammor som kämpar på och har det jobbigt får se att det finns ljus i tunneln , det blir bara bättre. För fem månader sedan var vi verkligen långt nere i djupet med totalt sömnlösa nätter, skrikig spädis, amningsproblem, diabetesdiagnosen, mörkret , kylan och allt elände och jag trodde aldrig att vi skulle ta oss upp över ytan så fort igen. Vi har mycket att vara stolta över, vilket jobb vi gjort och fortfarande gör för vår familj. Hurra för det!

Hurra också för ärliga människor. Jag tappade bort min telefon i fredags och hade misstankar om att det trillat ur bilen i Bennäs någonstans. Jag har sökt överallt men inte hittat den och var på väg för att spärra kortet och köpa en ny telefon då jag gick via brevlådan. Där fanns ett brev från polisens hittegodsavdelning att min telefon fanns att hämtas. Den var ny och någon kunde lätt ha sålt den för en vacker slant men istället får jag den tillbaks. Jag och iris firade det med lite glass för hon har verkligen varit en ihärdig hjälpare i sökandet.

Nu knorrar det i babymonitorn så snart är rumban igång igen. Det är min lediga kväll ikväll så jag ska packa väskan med träningskläder och simdräkt så sticker jag iväg sen då V kommer hem. Alla föräldrar, har ni inget ledigakvällen-system så inför det genast! Alla mammor och pappor förtjänar en ledig eftermiddag och kväll/vecka att göra precis vad man vill, det är verkligen bara positivt för hela familjen. Förra veckan blev det simhall och shopping i Kokkola för min del, jag har levt länge på de timmarna.

Och så kom solen fram...

Vardag

Idag blev det ännu en heldag ensam med tjejerna, V har ett jobbprojekt med tight tidsschema så jag har hållit i alla trådar här hemma den senaste tiden. Då han är hemma så passar jag på att åka iväg och få andas lite så det blir lite hackigt, men det är bara en kort period så allt går.
Det är inga problem att ha ensamt ansvar för tjejerna och allt som rör dem men det blir lite långtråkigt att bara gå här hemma och prata om apans kakkablöjor och baka trolldeg dag ut och dag in. Idag fick jag nog och åkte med ungarna till lekhuset i Kokkola, först var vi de enda där men sen fylldes det på med andra barn och föräldrar. Det var värsta träningspasset att slarva med Clara i famnen i alla rutchbanor och labyrinter men ungarna hade roligt och det är ju det viktigaste.

Det var två trötta tjejer som somnade bums efter syskonbadet ikväll och jag passade på att städa upp och starta tvätt- och diskmaskinen direkt efter att jag bäddat ner dem så nu finns det inga måsten mer ikväll, skönt! Då V komemr hem ska vi se film och äta något smarrigt och sen blir det nog en tidig kväll för oss också. Imorgon forstätter vi att prata om apans kakkablöjor och bakar vidare med trolldegen.

Två systrar söta

Sola och bada

Förra vintern var helt ärligt den pissigaste och jobbigaste vintern på länge och mörkret i kombination med seriös sömnbrist sög verkligen musten ur oss. Nästa vinter får vi en veckas sol och bad i januari för att orka till våren igen, hurra för det! Jag fick en smärre chock då jag fyllde i 3 och 1 år i luckorna för barnen ålder, tänk att de kommer att vara så stora då. Det blir en semester helt på deras vilkor. Vi flyger från Vasa till Gran Canaria, Bahia Feliz. Där lever vi loppan en vecka med all inclusive, bamseklubb, kvällprogram med cyklande papergojor och massor med bad. Och vad vi ska njuta, helt ofattbart. Nu känns det verkligen lite lättare sen då det blir höst och mörkret komemr smygandes igen.

Påskfix

Det är dags för Clara att få sova i eget rum, hon sover som en stock hela nätterna men jag stör mycket av hennes snarkningar och små rörelser nu som då. Det innebär en del plock och ommöblering men det är det absolut värt. Hurra för god nattssömn!

Flickorna firar påsk sådär lagom mycket. Clara har fått sina första två tänder och Iris är glad att pappa är långledig. Där ute har vi numera både sandlåda och hoppmatta så vår förstfödda spenderar inte så mycket tid här inne. Hon är alldeles genomsvettig och smutsig varje kväll och efter ett bad somnar hon bums i sin nya säng. Jag hade liksom väntat mig att det skulle bli lite knepigt att byta till en större säng åt henne men det gick verkligen helt smärtfritt, även dagsvilorna går bra. Det var nog rätt att vänta såhär länge, hon var riktigt redo. Stolt är hon också, men all rätt.

V och Iris är hos svärmor och spikar lister och ser på kattungar och jag och Clara var ut på en länk i vårsolen. Det blev inte många kilometer men jag tänker skynda långsamt och låta kroppen komma igånng igen i lagom takt. Det kändes skönt att solen värme i ansiktet, våren är ju verkligen här nu. Jag tänker ge mig själv en medalj för att jag överlevde den här vintern som varit med förståndet i behåll, det om något är en prestation som heter duga.

Thank you, Nicke

Hos oss ser vi inte på mycket barnprogram. Dels för att Iris inte orkar sitta stilla och dels för att jag inte tycker att små barn ska sitta framför TV:n hela tiden. Halv 10 varje vardag visar Barnkanalen ett avsnitt Nicke Nyfiken och då brukar Iris sitta i soffan och vila medans jag gör Clara redo för sin första tupplur. Knappa 20 minuter räcker gott och väl, ibland orkar hon inte se hela avsnittet. Annars är hon inte intresserad av något som visas så det är inte direkt en uppoffring för henne att skippa TV-tiden.

Då jag gick på loppis här i veckan så hittade jag en sprillans ny Nicke Nyfiken dvd för 5 euro och slog till. Så ikväll då jag skulle natta Clara uppe på vinden stoppade jag in skivan i dvd:n och vips var Iris sysselsatt den tid det tog för mig att få lillasyster i huset att somna. Vilken skillnad det var, hur smidigt som helst då hon satt glad och nöjd i soffan då jag kom ner tillbaka. Och vilken mysig film sen! Vi såg halva och sparade andra halvan tills imorgon. Tummen upp för Nicke!

En måndag

Det blåser nästan upp till storm där ute, vågorna på havet är alldeles vita. Clara sover i förrådet för att inte blåsa bort och Iris kom snabbt in efter en liten stund ute i sandlådan. V är i Tammerfors och köper kök idag så jag och tjejerna ska ut på lite äventyr. Clara får vara hos fammo och jag och Iris ska åka till simhallen. Clara har varit missnöjd de senaste dagarna så Iris har inte fått mycket tid av mig alls. Då passar det fint med ett simhallsbesök idag.

Jag är verkligen trött på allt som har med valet att göra nu. Jag behöver väl heller inte kommentera desto mer om vad jag tycker om resultaten. Det känns väldigt långt borta från min verklighet att människor faktiskt väljer att lägga sin röst på ett parti som står för sånt som sannfinländarna gör. Jag tror på ett samhälle där flera kulturer ses som en rikedom och inte som en belastning. Jag vill också så hemskt gärna tro på ett samhälle där våra döttrar kan växa upp precis som vilka vanliga helfinländska småttingar som helst. Jag vill att de som kvinnor själva ska få ta beslut om abort och att de ska få använda sitt modersmål. Sen känns det galet att man kommer in utifrån , ser möjligheterna, jobar hårt och skapar det som de flesta finländare aldrig skulle göra och självklart även betalar skatt därefter, och sen kommer människor och tycker att man borde satsa på " de egna" istället. Det hör inte hemma i mitt Finland iallafall...

Nu ska jag packa ett litet mellanmål åt Iris, blodsockret brukar sjunka ganska rejält efter en timme i simhallen så man får vara beredd.

Lite skrattretande

Om vi känner för en sladdis sen då lillasyster i huset börjat i skolan så skulle jag ändå ligga i snittåldern för en förstföderska i Finland. Haha.

Party, party

Kl. 18.30 satt jag och V och gäspade ikapp och pratade om hur otroligt skönt det skulle bli att få krypa ner under täcket och soooova genast då kidsen somnat. Clara fattade ju vinken direkt och har festat loss hela kvällen. Nu är klockan 22.45 och hon har absolut inte tänkt sova. Vi tycker väl att det är sådär lagom festligt men drar vagnen och värmer mjölkflaskor med god min.

Imorgon ska V jobba så jag och flickorna drar till Lepplax. Iris ville att vi skulle cykla och äta picknick ute. Tänk att våren är här nu och tänk att man på något märkligt vis ändå njuter sen då höstmörkret kommer igen. Galet.

Att återuppstå

Här har det varit tyst en stund, jag har inte haft varken tid eller lust att blogga så jag lät bli. Jag kom iallafall hem helskinnad och utvilad från Helsingfors. Jag hade 2,5 år att tänka ikapp så tågresan dit gick i ett huj. Och tänk hur skönt det kan vara att få vara ensam, helt e n s a m. Jag pratade knappt med någon på tre dagar och det var så befriande. Det blev en del shopping, många tupplurar, två lästa böcker och massor med god mat. Mer husmorssemetrar åt folket!

Här hemma rullar allt på bra. Flickorna är glada och nöjda för det mesta,sover helt OK och håller mig sysselsatt på dagarna. Just nu är de lite förkylda men inget värre än lite snor och hosta.
Lite har det påverkar Iris blodsocker så jag har fått ge lite mer insulin än vanligt. Hon är så extremt emot allt som har med insulinpennorna att göra just nu, hon vrålar och skriker och springer iväg så fort hon ser dem. Det känns inte roligt att behöva hålla fast en gråtande och sprattlande unge och veta att hon verkligen hatar att jag sticker henne. Hon är så liten så fast jag försöker förklara att hon behöver medicin för att orka leka och må bra så är det helt omöjligt att få henne att förstå då hon väl bestämt sig för att hon inte vill. Det gör ont i mig men jag måste ändå vara glad, positiv och bestämd och tycka att det går så bra, så bra.

Jag har ändå insett att trots att jag måste hålla humöret uppe för Iris skull så betyder inte det att jag inte får säga till andra vuxna att jag tycker det är jobbigt ibland. Ingen dömer mig för det, jag får tycka att det pissigt ibland om jag vill.
De allra flesta lite mer utomstående slätar liksom över det hela numera, " ja men nu då det värsta är över så är det ju ingenting, nu kan ni fortsätta som vanligt igen". Först blir jag arg och sen blir jag besviken på mig själv. Jag blir arg för att människor inte fattar hur det är, att vi aldrig mer kommer att "fortsätta som vanligt igen". De fattar inte att vi inte kommer att ha en endaste dag de närmsta 15 åren som vi jobbar för att vårt barn ska leva och må bra. De fattar inte att vi ska se vårt barn växa upp och vara arg, ledsen och förbannad över sin sjukdom. Att vi bara kan stå på sidan om och göra vårt bästa, men att vad vi än gör så kan vi aldrig göra vår dotter frisk. Sen blir jag besviken för att jag ens orkar bry mig om vad de tycker och tror. Det är vårt liv och jag måste helt enkelt acceptera att ingen någonsin kommer att förstå, så är det bara.

Det är en sorg för vilka föräldrar som helst då man inser att ens lilla, oskyldiga barn inte får växa upp och leva som alla andra, att inse att man inte kan göra något åt det. Det gör ont och det är svårt. Det tar tid att bearbeta och det går i vågor. Man ältar, accepterar, går vidare. Sen kommer en ny våg och sorgen och känslan av total orättvisa kommer igen. Och allt det här ska hända de små och korta stunder man har då barnen sover och allt annat som måste göras är gjort. Hjärnan får aldrig en paus och allt flyter ihop, men det är ingenting som finns varken tid eller utrymme för att ge uttryck för. Sen rinner allt av en och man orkar till 100% igen. Det är verkligen ett sorgearbete, man jobbar sig igenom faserna och njuter av semestrarna däremellan.

Det blir en del diabetesrelaterat här på bloggen nu men jag är glad att allt finns kvar att läsa sen. Det gäller försesten allt som jag skrivit i bloggen under årens lopp, tänk vilken grej att få läsa om vad man pysslat med så gott som varje dag under småbarnperioden sen då barnen är stora. Att ha bilder och text om den vardag som snart är förbi. Så alla mammor som inte bloggar, börja genast!

Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är dags att börja jogga igen idag, hurra, hurra, hurra!
Jag hade tänkt vänta till första april men nu kan jag inte hålla mig längre, jag är så sjukt taggad! Jag har varit så irriterande noggrann med bäckenbottenjumppan de senaste veckorna så nu känns det säkert att börja jogga lite försiktigt. Då snön försvinner lär jag vara den första som skuttar runt på spånbanan som går här runt knuten. Jag är alldeles till mig, jag har plockat fram springkläderna färdigt tills ikväll och funderat på att putsa skorna. En stor dag indeed.