Att bo i Grankulla, Finlands Solsidan.

Efter knappa 2,5 månad här i Grankulla har den ena kulturchocken avlöst den andra, på ett givande och roligt sätt för det mesta. Vi parkerade glatt vår helt vanliga familjebil på radhusets uppfart och behövde väl inte direkt anstränga oss för att se att den inte riktigt passade in. Jag stampade in på en mammabarnträff och hade med mig de enda barnen som inte bar pastellfärgade, nystrukna märkesskjortor och chinos. Vi har varken städerska eller trädgårdsmästare och handlar inte mat på Stocka (vi säger inte ens Stocka). Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara såpass uppskruvat som det faktiskt är här. Allt från att man inte ens en skruttig radhuslägenhet för mindre än en halv miljon till att man från dagis får man önskemål att skaffa barnens ullunderställ från Polarn o. Pyret. Men herregud vilken hälsosam livssyn man fått. Som småbarnsfamilj har man väl alltid tänkt hur enkelt livet skulle vara med de där extra tio tusen på banken, ett större hus, en nyare bil eller den där sommarstugan att åka till. Men det tar ju aldrig slut! Här sitter småbarnsfamiljerna på stora, dyra hus, två nya bilar, ett sommarställe, en lägenhet i Tyskland och oändligt med märkeskläder, prylar och stuff. Men det räcker ju inte, det är ju inte tillräckligt bra. Att på nära avstånd få uppleva stressen och pressen de faktiskt lever med ger perspektiv på så mycket. Allt blir så invecklat och stelt och konstigt. Oskrivna regler och tabun. Att komma in som utomstående här är som att bestiga Mount Everest jämfört med de andra orter vi bott på tidigare. Men det är ok, vi hade aldrig som mål att smälta in och leva som de flesta andra här. Många förmåner får vi ta del av också, här finns det resurser och man satsar på barn och unga. Att ha ett barn som kräver extra resurser och lösningar är inget problem här, allt ordnar sig helt fantastiskt bra och utan ansträngning eller höjda röster. Sammanfattning : vi trivs, vi mår bra och vi är lite annorlunda.