Om mat och barn

Då Iris fick diabetes så förändrades hela familjens matvanor. Jag minns ännu hur det kändes då jag gick in i sjukhusköket med en sköterska och hon visade mig hur jag väger , mäter och räknar mängden kolhydrater i det Iris ska äta. Det kändes krångligt och jag fattade inte hur det skulle gå ihop med den vardag vi hade hemma. Redan nästa dag gick det hur bra som helst och sen för varje måltid som gick lärde vi oss mer och mer. Än idag väger jag t.ex. youghurt och mysli både före och efter hon ätit så att jag vet exakt hur mycket jag ska räkna för. Varm mat behöver jag bara se på tallriken för att veta hur mycket insulin hon behöver.

Vi har väldigt strikta mattider och jag kör på maträtter som jag vet att Iris gillar, äter hon inte bra är det så mycket svårare att få bra kontroll på blodsockret. Frukosten är nästan krångligast. Ibland är hon vrålhungrig och vill äta massor men ibland vägrar hon att ens titta på mat. Vanligtvis ligger hennes blodsocker strax under 4 på morgonen och det märks på henne att det behöver höjas ganska snabbt. Vägrar hon äta så försöker jag lura i henne lite trip eller juice. De dagar jag vet att vi ska ut och cykla eller annars röra på oss mycket på förmiddagen så försöker jag få henne att äta 5-10 gram kolhyrater mer än det jag ger insulin för just för att hon kommer att röra sig mycket. I samband med frukostinsulinet ges också det långverkande insulinet och vet jag då att lunchen blir t.ex. 20 minuter senare än vanligt så måste jag ge henne lite saft om 1,5 timme.

Vi äter ingenting mellan måltiderna och vill hon dricka något dricker hon bara vatten. Blodosckret mäts alltid före måltiderna och enligt det försöker oftast omedvetet bygga upp måltiden så att vi kan undvika ett insulinpick efteråt. Det lyckas förvånandsvärt ofta och Iris är nöjd att slippa ett pick.

Vi dicker bara vatten och mjölk till maten men har alltid saft, trip eller juice hemma om det behövs. Blir antalet gram kolhydrater precis på gränsen då det kommer till insulinmängden så fyller jag ut måltiden med t.ex. en bit bröd eller några klunkar saft. Vi har aldrig extra godsaker hemma om vi inte firar något speciellt. Inga kex, chips, bullar, flingor eller makupala. Iris har ätit godis en gång det senaste året och druckit limsa två. Glass har hon fått till efterrätt en del i sommar men nu har hon inte ätit det på flera veckor. Och det går hur bra som helst, hon lider inte det minsta. Är vi i butiken frågar hon inte ens efter något sånt utan vet att då vi kommer till kassan får hon välja en liten tuggummi förpackning. Just därför blir jag så otroligt frustrerad på föräldrar som säger att det inte går att hålla bort onödiga sötsaker från deras barn. Och ännu mer på föräldrar som tycker att de unnar sina barn något gott. Inget barn föds med godisvanor, det är föräldrarna som ger det till dem.

Jag såg på en talkshow för flera år sedan där en expert av något slag pratade om barn och matvanor. Hon frågade vem av föräldrarna i publiken som brukar sätta något ätbart i handen på sitt barn om det gnäller eller gråter, alla räckte upp handen. Hon påpekade hur vi som föräldrar redan då ger maten fel betydelse. Mat är bränsle och ska inte användas som tröst, mutor eller belöning. Iallafall jag tycker att det låter vettigt.

Ibland känns det så jobbigt att just mat är en så stor del av vår vardag. Varje aktivitet och liten utflykt planerar jag automatiskt efter blodsockervärden och mattider. Och hur bra jag än planerar så hjälper det ju alltid inte. Det är inte roligt att behöva ta en kamp med Iris vid lekhuset för att hon är både speedad men samtidigt så oerhört hängig och trött pga ett för högt blodsockervärde. Hon blir frustrerad och jag som hennes mamma ser hur hennes kropp går åt två olika håll. Bara diabetesförädrar vet hur ett blodsockerhögt barn skiljer sig från ett annat barn i uppror. Samtidigt så är jag tacksam för att vi som familj tvingas leva ett rutinfast liv, ett tryggt liv för småttingar. De vet vad som gäller och hur vi gör saker och ting, just för att vi måste göra det så. Jag tror att det gör dem nöjdare i längden och att vårt liv som föräldrar blir så mycket enklare.

Fredagsdöd

Efter en effektiv eftermiddag, två timmar ensam på bio och en avslutning med lite rött så säger jag tack för idag. Flickorna sover djupt sedan flera timmar tillbaka och värmeljusen har brunnit upp. Helt OK att krypa ner under täcket alltså. Hade jag ens lite ork kvar skulle jag ladda upp bilder på vår fina 3-åring (!) som har haft prinsesskalas och nu även gett bort alla sina tuttar. Och på vår fina lillasyster som blev 10 månader gammal idag, hon var förstås lika glad som alla andra dagar. Det får bli en annan dag helt enkelt, då både orken och kamerasladden finns.

Tolv guldstjärnor

Jag tycker det är viktigt att vi som familj kan samarbeta och att barnen lär sig att anpassa sig till de vardagliga situationer alla föräldrar ställs inför. Alla måste handla, alla måste göra bankärenden, alla måste sitta där i evighetskön vid Kela ibland. Ni fattar. För mig skulle det vara väldigt jobbigt att alltid planera runt de här sakerna, fixa barnvakt eller spara alla måsten till min egna lediga tid. Flickorna hänger med överallt och det går hur bra som helst. Det är inte alltid så smidigt och ibland måste jag köra ett inre mantra för att orka skarva nerverna gång på gång. Men så händer det, allt flyter på och barnen gör succé på Nordea. Sen plötsligt kan man handla en timme på Prisma utan gnäll, skrik eller tjat om glass.

Iris har lärt sig att underhålla sig själv med det lilla som finns till hands och får hon tråkigt pratar vi om olika saker. Clara sitter i famnen och pillar på saker i skötväskan. Och jag är så stolt över mina små och över mig själv som tar det där steget tillbaka och andas. Låter dem få lära sig helt enkelt. Igår fick de tolv guldstjärnor i väntrummet vid HVC där de uppförde sig fint i två timmar tills pappa kunde plocka upp dem. Idag var Iris duktig och lekte, klättrade och rutchade snällt medans Clara jumpade med sin tant. Hon fick beröm av tanten och var sen stolt som tuppen hela vägen hem. Då får man ju verkligen lön för mödan.

Då vi kom hem slevade jag upp köttsoppa åt barnen och värmde en annan köttbit åt mig själv.

- Vad ska du äta då mamma?
- jag ska äta köttet från igår, lite sallad och morötterna som vi kokade i morse.
- Ja, du tycker ju om kött du. Ungt kött. (ugnskött)

You can do it

Jag behöver ett mål, pröva på något nytt och pressa mig själv lite. Och så ska starta en ny blogg om det också. Det känns så härligt att det är bara jag själv som bestämmer vad jag klarar av och inte. Jag har några fina ideér och envishet så det räcker och blir över. Jag ska låta motivationen jäsa en stund ännu så sätter jag igång sen. Stay tuned alltså.

Fel svar

Allt som oftast låter det likadant. Någon frågar hur jag tycker att jag orkar med två små barn och allt jobb kring diabetesen, jag svarar att det går bra men att det ibland känns så förbenat jobbigt och tungt. " Kanske Iris skulle kunna börja i dagis?" får jag som kommentar på det i 9 av 10 fall, både av vanliga bekanta men också av de inom den diabetessjukvård vi är i kontakt med.

Är det inte lite fel inställning? Lite som ett lättfix så att säga. Istället för att säga att det är OK att ha det jobbigt och att på så sätt stöda mig som förälder i bearbetningen av min dotters kronska sjukdom så säger de indirekt att jag inte klarar av och inte orkar. Det klingar så negativt i mina öron helt enkelt. Känns det jobbigt? Sätt ungen på dagis så blir skötseln kring hennes sjukdom någon annans problem. Jag vill kunna berätta att det är jobbigt utan att någon ska tolka det som att man inte orkar. För jag orkar, jag kämpar och jag tar uppförsbacke efter uppförsbacke för att Iris ska må så bra som det bara är möjligt. Då går luften ur mig då man får höra att jag borde söka dagisplats åt henne. Jag behöver inte beröm och jag har inget behov av att någon ska tycka synd om mig. Däremot behöver jag få prata om det jobbiga utan att någon ska fixa det åt mig. Lika så behöver jag få prata om mitt dåliga samvete utan att någon som inte själv har ett sjukt barn säger åt mig att jag omöjligt kan tänka så. Jag måste få utlopp för frustrationen i att det jag älskar allra mest och det jag hatar allra mest ryms i en och samma liten 12-kilos kropp utan att någon påpekar hur mycket de förstår. För det gör de inte.

Så ja, jag behöver inga lätta fix och människor som inte vet vad jag går igenom men som ändå nog vet så otroligt mycket om vad jag ska och inte ska tycka och känna. Jag måste få vara arg, ledsen och förbannad och känna det dåliga samvetet som bränner utan att andra då ser mig som en som inte orkar.

Fredag

Barnen är nerbäddade, middagsmaten står i ugnen och VM-sändningen börjar vilken minut som helst. Lite kaffe på det och så levererar även denna fredag. Dessutom är det V´s födelsedag idag så jag ska bjuda ut honom på en date ikväll. Som sagt, fredagen levererar. Trevlig helg!

Tillökning

Jag har varit datorlös hela sommaren men nu då hösten kom så kändes det som att det var dags för en ny. Sambons MacBook Air var en ren förbannelse, efter att man använt den verkar allt annat klumpigt, plastigt och helt enkelt inte bra. Jag har tittat, känt och testat andra, men... nja, inget vidare. Så det fick bli en MacBook White och jag är så nöjd. Jipii!

Allstå jag vet inte...

Med risk för att låta bitter måste jag säga att jag verkligen inte är något stort fan av villaavslutningen. Kl är 01.49 och här dundrar det och smäller i varje hörn och kant. Jag kan leva med fina, färgglada raketer fram till kl 00. Sen två timmar senare då det är tonåringar som springer omkring och tänder smällare i oljetunnor vet jag inte riktigt. Barnen vaknar och är livrädda för det låter verkligen som om någon kastat in en bomb i deras sovrum, varannan minut. Att gå ut och ge samma tonåringar avlägsna sig från vår uppfart med sina smällare och mopeder iförd endast pyjamas är inte heller allt för lajbans. Uppe på vinden är det 26 grader varmt men vi kan inte öppna fönstren för allt oväsen.

Jag inser som sagt att jag har blivit en bitter gammal tant, men jag är bara så förfärligt trött och vill sova. Så snälla föräldrar, ha lite koll på era avkommor.

Vår bästaste lillasyster

Idag var det Claras tur att granskas. En försenad läkarkontroll och en lite tidig vanlig kontroll. Hon är alltså 9,5 månad gammal nu våran lillasyster. Alla som upplever sitt liv som babymama jobbigt ska sluta läsa nu, ok?

Hon äter som en häst, allt som serveras (utom kyckling). Hon sitter, gapar, stänger munnen, gapar igen. Inte en endaste liten leksak, inte en endaste fåning sång och inga extra ansträngningar what so ever behövs. Hon äter 6 dl gröt, 5 dl fruktpure och två stora matburkar varje dag.

Hon sover som en gris. Kl 18.15- 18.30 somnar hon genast av sig själv i sängen och sover gott fram till kl 7- 7.30. Ibland vill hon ha en skvätt mjölk då Vs klocka ringer där vid 6. Dagtid sover hon en tupplur ute i vagnen.

Hon är glad som en lärka. Hon skrattar, ler och jollrar åt allt och alla. Hon ålar, står och gungar i krypställning, ställer sig upp och stå på knäna med stöd. Helst leker hon med tomflaskor.

Iris är hennes stora idol och Clara skiner upp i storasysters närvaro. Fastnar hon under en stol ligger hon kvar en stund och försöker sen komma loss igen. Funkar det inte så pillar hon på sina fingrar en stund tills någon hjälper henne. Hon älskar att böka omrking där ute. Hon ålar omkring som en galen larv på gräsmattan och äter gräs.

Då man tar upp henne i famnen gosar och myser hon allt vad hon orkar. Lutar sig emot bröstet och bara är. Är det någon hon inte känner kan hon gosa lite ändå. Galskriker gör hon då jag går på WC:nmen det händer ju inte så ofta.

Hon är en exemplarisk bebis på alla sätt, och hon är så otroligt underbar och älskad. Den bästa lillasyster vi någonsin kunde få.

Parkhäng

Iris gjorde comeback i folkhälsans lekparksverksamhet idag. Det var en hit, som väntat. Hon var duktig och jag var där i 4 minuter och sen tyckte hon att jag skulle göra något annat. Jag och Clara gick ett snabbt varv på stan, svettades i det märkliga vädret, drack en kaffe, köpte WC-papper och hämtade upp en glad storasyster. Hon hade hittat en kompis och pratat mycket, som väntat då även det.

På eftermiddagen vilade vi alla tre, målade med vattenfärger och byggde lego. Clara kryptränade (äntligen) och vi pratade om prinsessor. Ibland är det så skönt med vardag, inga måsten och ingen stress.

Plötsligt händer det

En sväng till IKEA, lite skruv, lite plock och lite möbelsläp. Sen känns det som om vår sista tid här blir betydligt behagligare. Vi firade det hela med ett besök till lekhuset i grannstaden. Mycket lyckat även det. Något som är totalt misslyckat är det envisa viruset vi dras med. Vi har tre veckor av snor, slem, sjuka halsar och hosta bakom oss. Come on, vi vill ha besök, träna och inte hosta varandra till vansinne varje natt. Tack.

Äntligen!

Våra grannar har utökat sin samling av irritationsobjekt. Den galna tuppen och den rymningsbenägna dvärgterriern from hell har nu fått sällskap av en minifyrhjuling. En glädjens dag, halleluja.