"Mamma, blir jag frisk på lördag?"

Här kan ni läsa ett inlägg som jag skrev i somras. Jag gick tillbaka och läste det själv idag och det känns likadant ännu. Någonstans inom mig hade jag hoppats att jag skulle ha tagit ett stort språng framåt på den fronten nu, att jag nästan ett halvår senare inte skulle känna så längre. Men det finns där, djupt ingrott. Tack och lov går det i vågor, vissa perioder tänker jag knappt på det medans det ibland känns som om det är det enda jag tänker på.

Snart har vi levt tätt tillsammans med en kronisk sjukdom i ett år. Vi har gjort just det, levt. Vi har haft ett vanligt, intensivt och roligt småbarnsår med utveckling, sömnlösa nätter, envisa virus, mycket kärlek och 928 kg smutstvätt. Vi har skrattat, badat, läst böcker, byggt lego, bakat modelera och ätit makaroner. Men ändå har det inte varit riktigt som vanligt, det kommer det aldrig att bli.

Jag trodde att jag skulle ha kommit längre med mig själv ett år in i vårt nya liv med diabetes som sällskap. Grubblat - självklart, oroat mig- absolut, gråiti- japp, accepterat-jodå. Men jag är inte där än, jag är inte framme. Jag har trampat i träsk som inte varit kartlagda och kämpat mig genom överraskande snår. Jag var så naiv för ett år sedan, jag känner igen tankarna hos många vi möter och känner idag. För ett år sedan tänkte jag likadant ; man kan leva ett bra liv med diabetes, medicineringen har utvecklats så bra, hon kommer ändå inte att minnas något annat än ett liv med sjukdomen. Man kan helt enkelt inte förstå. Då läkaren står där och säger att mitt barn, min 2-åriga dotter kommer alltid att vara sjuk. Man förstår inte innbörden av alltid i den situationen, tack och lov så gör man det inte. Sen då man väl inser att hon aldrig någonsin kommer att bli frisk så knäcker det en,bryter sönder en mitt itu. Det är bortom min kontroll, inget jag längre kan påverka.

Med den vetskapen är det svårt att det barn jag skapat, fött och älskat varje dag i flera år plötsligt tittar upp och ser mig i ögonen. "Mamma, blir jag frisk på lördag?" Från ingenstans kommer det, från att ha varit insjunken i en lek. Hon tänker på det, utan att hon direkt pratar med mig om det. Fy fan. Det finns inte bara i mitt huvud, det finns i hennes också. Då man är tre år ska man inte behöva tänka på sånt, aldrig.

Jag bäddade ner flickorna för middagsvilan, låste in mig i wc:n och grät som ett barn. Krokodiltårarna sprutade och läpparna domnade bort. För några minuter var jag inte en mamma, jag var inte nödvändigtvis ens en vuxen. Jag var en människa som kände för en annan. Jag var inte arg, jag var ledsen. Ledsen för barnet som inte förtjänar det här på något sätt.

Det är både skönt och skrämmande att det redan gått nästan ett helt år. Jag vet bättre nu och lägger inte upp några som helst förhoppningar för var exakt jag står om ytterligare ett år. Det är bäst så, att inte planera och inte trycka sig själv för hårt. Men det jag vet med säkerhet är att på lördag är Iris fortfarande sjuk.

Bullarna blev ju iallafall goda

Min andra syster och jag hade en miniweekend i Vasa hos vår tredje syster (medans den äldsta och mest visa systern befann sig på en betydligt varmare plats) denna helg. Vi åkte på kvällen , övernattade, sov som små grisar, åt frukost, lyxlunch och julshoppade.
På fredag eftermiddag drabbades jag av någon sorts resfeber och gick på övervarv. Dammsög under trappan, tvättade duschdraperiet och drog barnen i pulkan två kilometer i en vansinnig fart. Sen började vi baka bullar.
En av mina största nackdelar är att jag inte är så ordningsam. En av mina största fördelar är att jag inte är så ordningsam. Men vi hade roligt och barnen var glada, det var ju det viktigaste.

Hon går!

Clara ställde sig upp , gick ett varv runt köksön och satte sig ner igen. Nöjd och glad som vanligt. Hennes gåpremiär gjordes i äkta Clarastil med andra ord. Inget fjams, rakt på sak och med ett leende på läpparna.
Men tänk ändå, alla mina barn kan gå. Hur blev de så stora? Är det nu jag ska börja med en hobby? Få tid att tvätta fönster och para ihop strumpor?



Älskad unge med kaninen vid örat, som vanligt.

No you didn´t

Det var lite spänd stämning här imorse. Iris var inne i ett pysselprojekt och Clara såg sin chans. En hel snorkråkfamilj i storasysters älskade gosan och ett brett leende.
Efter det så var det lite lönlöst att försöka få igång ett gemensamt lekprojekt för dem så de spenderade förmiddagen på varsitt håll. Nu som då kastade Iris blixtrande blickar mot sin lillasyster som fnittrade lika förtjust varje gång.

Oh sweet Lord

Här sitter jag och ser ut som sju svåra år och eftersvettas av den intensiva kvällen. Och jag är så förbenat babysjuk! Inte sådär mysbabysjuk utan brutalt och enda in i märgen jag.måste.få.en.baby.nu. Jag är alldeles stirrig och frustar lite obehagligt. Alla är gravida eller har en pikiliten knodd. Våra knoddar kan medvetet förstöra saker och har bemästrat konsten att manipulera oss ner i husgrunden. De är inga oskyldiga små silkespaket mera, man kan inte bädda ner dem i små myshögar och stryka dem över kinden längre. Pajar jag mig över magen så kan det visserligen hoppa till lite, men inte på ett mysigt babysparkvis.

Det är väl en mänsklig överlevnadsinstinkt att glömma förlossningssmärtor och sönderskavda bröstvårtor. Det första horrortoalettbesöket på BB och den stinkande ailiennavelstumpen (fy fasiken!) som aldrig verkar trilla bort. Det man minns är ju den berömda babydoften, små mjuka fötter som buffar en på magen då man ligger och ammar. Det första leendet och den sprickande stoltheten man känner då ens lilla baby gör något som är helt normalt.

Men nog är det ju en resa som heter duga. Att bli förälder är mer än en hel vetenskap, de är en känsloresa utan dess like och ett mognadsprov även för den torraste tanten i stan. Men vilken resa sen, vilken otrolig upplevelse!

Iris var snabbt med på noterna då jag började prata om bebisar idag. " Ja, en sån skulle vi kunna ha. Då bor den i din mage och sen kommer den UUUUT! GENOM HALSEN! OCH DET KOMMER BLOOOD!" Ögonen tindrade och händerna flög runt i luften. Så ett försök att kväva min babysjuka så föreställer jag mig hur en sådan förlossning skulle se ut. För någon baby kommer det nog inte till det här huset.




Hon var ju så försvinnande liten lilla Clara. Att 2,6 kg kan räcka till en baby, ofattbart.

Ljus!

Klockan är redan 10.20 och vi hasar omkring i våra pyjamasar ännu. Iris är mitt inne i ljuslyktaprojekt vol 2.0 och Clara röjer i lekrummet. Där ute är marken riktigt vit och solen överväger att faktiskt visa sig lite idag. Mörket denna höst har varit brutalt, jag brukar inte påverkas av det men i år har det känts som om vi varit bosatta i en liten grotta i flera månader.

Så småningom ska vi klä på oss och bege oss till matbutiken. Eller så drar vi bara på ytterkläderna över pyjamasarna.




Här var det allt annat än mörkt.

En liten fråga

Låt oss säga att någon skrev en bok om livet som diabetesförälder till ett energipaket på knappa 12 kg. Vad skulle du vilja läsa om? Vad skulle just du vilja veta?

Dagens pyssel

Vår förstfödde är en pysselmästare av hög grad. Hon limmar och klistrar, målar och klipper. Idag ska vi hälsa på en tant( nej, skoja bara) som ska få dessa fina skapelser. Det gick åt en halv liter Eri Keeper och en hel veckas ÖT.




Den här var min personliga favorit. En av mina högsta önskningar för tillfället är att få se hur de tillverkar de här makaronerna.

En ledig kväll

Det är måndag och klockan närmar sig 16. Barnen är vrålhungriga och petar ögonen ur varandra. De förbenade makaronerna som aldrig kan bli färdiga tillräckligt snabbt! Slevar upp den värma såsen från igår, ordentligt med grynost, skivar gurkan i händerna och pratar sådär löjligt med barnen. " Snaaart är mamma fääärdig, snaaaart får ni mat. Hum, hum,hum". Jag har förstås glömt att köpa mera ketchup men efter lite akut bukplastik på flaskan så går det att skrapa ihop så det räcker. Jag förklarar makaronkoket avslutat och svänger över lite på båda tallrikarna. Clara placeras i matstolen och slickar i sig snoret efter gråtfesten i ren iver. Iris är mer svårflörtad och kräver lite övertalning före hon till sist bänkar sig vid bordet. Lillasyster äter med god aptit och mmm:ar med jämna mellanrum, Iris kivas med blodsockermätningen men får till sist börja äta även hon.

Tre minuter senare är de små magarna mätta och den traditionella saneringen äger rum. Clara får en andra dukning under bordet och Iris springer snabbt iväg för att slippa insulinet. Jag tar med mig min tallrik till wc:n och äter medans plattången värms. Kletar på lite mascara, ignorerar de mörka ringarna i storlek med nya Larsmorondellen under ögonen. Clara gör mig sällskap i wc:n och bajsar under stor koncentration i duschhörnan, det känns som en liten seger att hon höll ut tills pappa var på inkommande.

Jag drar på mig de renaste jeansen i tvättkorgen och utövar lite första hjälp med disktrasan. Samlar ihop telefonen, plånboken och en halv smörgås. Iris faller i trappan och Clara tvättar händerna i wc-stolen. 16.17 svänger V in på gården och jag drar på mig skorna. Ett snabbt info om vem som ätit vad och en onödig påminnelse om Claras antibiotika. En skvätt kaffe i en smutsig muminmugg och några kramar.

Då, då är det dags att andas ut. Min lediga kväll! Jag dricker kaffet i lugn och ro i bilen på väg till Kokkola. Strosar runt i affärer, tittar på saker bara för att. Ett cafe´besök och nästan en timme i bokhandeln. På vägen hem svänger jag in via matbutiken och handlar utan att leka tusen frågor och utan att binda fast någon i kundvagnen med min halsduk. I bilem på vägen hem äter jag youghurtrussin utan att vara livrädd för att barnen ska höra i baksätet.

Då jag öppnar dörren här hemma är det tyst och lugnt. Diskmaskinen surrar och huset är städat. Ledig kväll is the shit.

Tävling

Dermoshop mailade ochs kickade en låda med fina produkter att lotta ut till mina läsare (jhade jag varit gravid hade jag gråtit en skvätt men nu kan jag hålla mig). Denna vecka lottas första kitet ut! Kropps- och ansitsolja som återfuktar bättre än vanlig hudkräm. Skriv varför du vill vinna och glöm inte e-mailadresen! Lycka till!

Om att ge upp vore ett alternativ...

Barnen var äntligen i säng, röran hade röjts upp, diskmaskinen startats och tvätten hängts upp. Ä N T L I G E N sova. Bara kolla blodsockret som envisats att vara högt ännu en dag. 20,7, efter en rejäl "överdosering" av insulinet hela eftermiddagen och kvällen. Jag förstår inte, de senaste dagarna har det krånglat ofantligt mycket med just höga, envisa kurvor. Nåja, ytterligare lite insulin och så får vi vänta lite. Får ett litet inre utbrott då jag inser att något råkat slå till knappen i kylskåpet så att allting där är iskallt, även alla de nya insulinampullerna. Fint, det första vi får göra imorgon är att kivas med apoteket eller förnya receptet för att få ut mera sådär snabbt. Oroar mig för den lilla ungen som ligger och sover där efter så många timmar med sådär höga värden. Den andra lilla ungen vaknar i panik och skriker och flyger runt i sängen. Trösta, ny blöja, mera värkmedicin och flaska. Fortfarande skrik och panik. Trösta, vagga.
Klockan närmar sig midnatt, det stormar och regnar ute men det är så mörkt att man inte ser ens en meter utanför fönstret. Kollar blodsockret igen. 17 ännu men mer insulin kan man inte ge. Från Claras rum hörs det fortfarande skrik varvat med gråt och snyftningar. En pappa som vaggar, gungar och tröstar. Jag försöker varva ner, sänka pulsen och andas djupt. Sömnen som lockade för någon timme sen känns långt borta.

Men man orkar ju, det finns ju inget alternativ. Dag efter dag, motgång efter motgång. Om några år ,då barnen är större och vi förhoppningsvis fått vara friska iallafall någon vecka i sträck hoppas jag att jag läser det här och att jag inte minns. För det är ju inte för alltid och snart lämnar vi det här året bakom oss. Nästa år blir det mer av det man vill minnas. Punkt.

Blodförgiftning, oflyt och rumba.

Vilken vecka... Morgonen efter att Clara blivit utskriven från barnavdelningen, fått kanylen borttagen och hunnit landa här hemma så ringer de från barnavdelningen. En av blododlingarna hade gett utslag för att något var på gång så det behövdes nya blodprov och mera antibiotika. Humöret sjönk långt ner i husgrunden, fy fasen att det aldrig ska kunna gå lätt och smidigt. Jag fick ringa hem pappsen, packa skötväskan och ta med Clara till sjukhuset igen.

Blodproven och en ny kanylinsättning förbereddes med emlaplåster och en tupplur för Claras del. Sen sket det sig totalt och efter mycket skrik, panikgråt, svett, blod och tårar avsultades försöken att få in en kanyl, det gick helt enkelt inte. Stackars unge, hon fattade ju förstås inte varför mamma höll i henne så hårt och lät alla främmande människor göra henne illa. Det togs ett nytt beslut att antibiotikan skulle ges som injektioner i muskeln istället. Vi fick åka hem med nya emlaplåster för att komma tillbaka två timmar senare.

Idag fick hon sin andra dos i låret och samtidigt fick vi besked om att laboratoriet i Kokkola inte hade kunnat fastställa exakt vad som växte i odlingen och att proven skickades vidare till Helsingfors. Det handlar högst troligt om en blodförgiftning så hon behöver ytterligare en spruta imorgon och sen en vanlig antibiotikakur.

Man blir ju så orolig ändå, allt blir ett enda virrvarv då man är trött och har mer än fullt upp utan att något extra kommer till. Clara är iallafall pigg och glad mellan varven, hon har ont i benen av injektionerna men orkar hålla samma tempo som tidigare. På kvällarna är de så otorligt trötta båda två och efter ett kvällsrumba som duga somnar de bums båda två.

Nästa vecka tänkte jag att vi skulle begränsa våra sjukhusbesök till max 2-3/vecka. Tack.