Om att ge upp vore ett alternativ...

Barnen var äntligen i säng, röran hade röjts upp, diskmaskinen startats och tvätten hängts upp. Ä N T L I G E N sova. Bara kolla blodsockret som envisats att vara högt ännu en dag. 20,7, efter en rejäl "överdosering" av insulinet hela eftermiddagen och kvällen. Jag förstår inte, de senaste dagarna har det krånglat ofantligt mycket med just höga, envisa kurvor. Nåja, ytterligare lite insulin och så får vi vänta lite. Får ett litet inre utbrott då jag inser att något råkat slå till knappen i kylskåpet så att allting där är iskallt, även alla de nya insulinampullerna. Fint, det första vi får göra imorgon är att kivas med apoteket eller förnya receptet för att få ut mera sådär snabbt. Oroar mig för den lilla ungen som ligger och sover där efter så många timmar med sådär höga värden. Den andra lilla ungen vaknar i panik och skriker och flyger runt i sängen. Trösta, ny blöja, mera värkmedicin och flaska. Fortfarande skrik och panik. Trösta, vagga.
Klockan närmar sig midnatt, det stormar och regnar ute men det är så mörkt att man inte ser ens en meter utanför fönstret. Kollar blodsockret igen. 17 ännu men mer insulin kan man inte ge. Från Claras rum hörs det fortfarande skrik varvat med gråt och snyftningar. En pappa som vaggar, gungar och tröstar. Jag försöker varva ner, sänka pulsen och andas djupt. Sömnen som lockade för någon timme sen känns långt borta.

Men man orkar ju, det finns ju inget alternativ. Dag efter dag, motgång efter motgång. Om några år ,då barnen är större och vi förhoppningsvis fått vara friska iallafall någon vecka i sträck hoppas jag att jag läser det här och att jag inte minns. För det är ju inte för alltid och snart lämnar vi det här året bakom oss. Nästa år blir det mer av det man vill minnas. Punkt.