Oh sweet Lord

Här sitter jag och ser ut som sju svåra år och eftersvettas av den intensiva kvällen. Och jag är så förbenat babysjuk! Inte sådär mysbabysjuk utan brutalt och enda in i märgen jag.måste.få.en.baby.nu. Jag är alldeles stirrig och frustar lite obehagligt. Alla är gravida eller har en pikiliten knodd. Våra knoddar kan medvetet förstöra saker och har bemästrat konsten att manipulera oss ner i husgrunden. De är inga oskyldiga små silkespaket mera, man kan inte bädda ner dem i små myshögar och stryka dem över kinden längre. Pajar jag mig över magen så kan det visserligen hoppa till lite, men inte på ett mysigt babysparkvis.

Det är väl en mänsklig överlevnadsinstinkt att glömma förlossningssmärtor och sönderskavda bröstvårtor. Det första horrortoalettbesöket på BB och den stinkande ailiennavelstumpen (fy fasiken!) som aldrig verkar trilla bort. Det man minns är ju den berömda babydoften, små mjuka fötter som buffar en på magen då man ligger och ammar. Det första leendet och den sprickande stoltheten man känner då ens lilla baby gör något som är helt normalt.

Men nog är det ju en resa som heter duga. Att bli förälder är mer än en hel vetenskap, de är en känsloresa utan dess like och ett mognadsprov även för den torraste tanten i stan. Men vilken resa sen, vilken otrolig upplevelse!

Iris var snabbt med på noterna då jag började prata om bebisar idag. " Ja, en sån skulle vi kunna ha. Då bor den i din mage och sen kommer den UUUUT! GENOM HALSEN! OCH DET KOMMER BLOOOD!" Ögonen tindrade och händerna flög runt i luften. Så ett försök att kväva min babysjuka så föreställer jag mig hur en sådan förlossning skulle se ut. För någon baby kommer det nog inte till det här huset.




Hon var ju så försvinnande liten lilla Clara. Att 2,6 kg kan räcka till en baby, ofattbart.