Vilken vecka... Morgonen efter att Clara blivit utskriven från barnavdelningen, fått kanylen borttagen och hunnit landa här hemma så ringer de från barnavdelningen. En av blododlingarna hade gett utslag för att något var på gång så det behövdes nya blodprov och mera antibiotika. Humöret sjönk långt ner i husgrunden, fy fasen att det aldrig ska kunna gå lätt och smidigt. Jag fick ringa hem pappsen, packa skötväskan och ta med Clara till sjukhuset igen.
Blodproven och en ny kanylinsättning förbereddes med emlaplåster och en tupplur för Claras del. Sen sket det sig totalt och efter mycket skrik, panikgråt, svett, blod och tårar avsultades försöken att få in en kanyl, det gick helt enkelt inte. Stackars unge, hon fattade ju förstås inte varför mamma höll i henne så hårt och lät alla främmande människor göra henne illa. Det togs ett nytt beslut att antibiotikan skulle ges som injektioner i muskeln istället. Vi fick åka hem med nya emlaplåster för att komma tillbaka två timmar senare.
Idag fick hon sin andra dos i låret och samtidigt fick vi besked om att laboratoriet i Kokkola inte hade kunnat fastställa exakt vad som växte i odlingen och att proven skickades vidare till Helsingfors. Det handlar högst troligt om en blodförgiftning så hon behöver ytterligare en spruta imorgon och sen en vanlig antibiotikakur.
Man blir ju så orolig ändå, allt blir ett enda virrvarv då man är trött och har mer än fullt upp utan att något extra kommer till. Clara är iallafall pigg och glad mellan varven, hon har ont i benen av injektionerna men orkar hålla samma tempo som tidigare. På kvällarna är de så otorligt trötta båda två och efter ett kvällsrumba som duga somnar de bums båda två.
Nästa vecka tänkte jag att vi skulle begränsa våra sjukhusbesök till max 2-3/vecka. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar