Det är måndag och klockan närmar sig 16. Barnen är vrålhungriga och petar ögonen ur varandra. De förbenade makaronerna som aldrig kan bli färdiga tillräckligt snabbt! Slevar upp den värma såsen från igår, ordentligt med grynost, skivar gurkan i händerna och pratar sådär löjligt med barnen. " Snaaart är mamma fääärdig, snaaaart får ni mat. Hum, hum,hum". Jag har förstås glömt att köpa mera ketchup men efter lite akut bukplastik på flaskan så går det att skrapa ihop så det räcker. Jag förklarar makaronkoket avslutat och svänger över lite på båda tallrikarna. Clara placeras i matstolen och slickar i sig snoret efter gråtfesten i ren iver. Iris är mer svårflörtad och kräver lite övertalning före hon till sist bänkar sig vid bordet. Lillasyster äter med god aptit och mmm:ar med jämna mellanrum, Iris kivas med blodsockermätningen men får till sist börja äta även hon.
Tre minuter senare är de små magarna mätta och den traditionella saneringen äger rum. Clara får en andra dukning under bordet och Iris springer snabbt iväg för att slippa insulinet. Jag tar med mig min tallrik till wc:n och äter medans plattången värms. Kletar på lite mascara, ignorerar de mörka ringarna i storlek med nya Larsmorondellen under ögonen. Clara gör mig sällskap i wc:n och bajsar under stor koncentration i duschhörnan, det känns som en liten seger att hon höll ut tills pappa var på inkommande.
Jag drar på mig de renaste jeansen i tvättkorgen och utövar lite första hjälp med disktrasan. Samlar ihop telefonen, plånboken och en halv smörgås. Iris faller i trappan och Clara tvättar händerna i wc-stolen. 16.17 svänger V in på gården och jag drar på mig skorna. Ett snabbt info om vem som ätit vad och en onödig påminnelse om Claras antibiotika. En skvätt kaffe i en smutsig muminmugg och några kramar.
Då, då är det dags att andas ut. Min lediga kväll! Jag dricker kaffet i lugn och ro i bilen på väg till Kokkola. Strosar runt i affärer, tittar på saker bara för att. Ett cafe´besök och nästan en timme i bokhandeln. På vägen hem svänger jag in via matbutiken och handlar utan att leka tusen frågor och utan att binda fast någon i kundvagnen med min halsduk. I bilem på vägen hem äter jag youghurtrussin utan att vara livrädd för att barnen ska höra i baksätet.
Då jag öppnar dörren här hemma är det tyst och lugnt. Diskmaskinen surrar och huset är städat. Ledig kväll is the shit.
2 kommentarer:
Hej! Jag hittade din blogg av en slump för några dagar sedan. Jag är i ungefär samma ålder som du men vi har inga barn. Barn står dock högt på önskelistan. Jag undrar i mitt stilla sinne hur du orkar, men man har väl inget val...
// A-C
Man orkar nog så mycket mer än man tror. dessutom är jag en sju helvetes fighter, så det underlättar ;)
Nej, men allt har sin tid. Nog kommer jag att njuta sen då den riktiga småbarnperioden är över och vi får lite mer tid för oss själva. och lite mer sömn. :)
Skicka en kommentar