"Mamma, blir jag frisk på lördag?"

Här kan ni läsa ett inlägg som jag skrev i somras. Jag gick tillbaka och läste det själv idag och det känns likadant ännu. Någonstans inom mig hade jag hoppats att jag skulle ha tagit ett stort språng framåt på den fronten nu, att jag nästan ett halvår senare inte skulle känna så längre. Men det finns där, djupt ingrott. Tack och lov går det i vågor, vissa perioder tänker jag knappt på det medans det ibland känns som om det är det enda jag tänker på.

Snart har vi levt tätt tillsammans med en kronisk sjukdom i ett år. Vi har gjort just det, levt. Vi har haft ett vanligt, intensivt och roligt småbarnsår med utveckling, sömnlösa nätter, envisa virus, mycket kärlek och 928 kg smutstvätt. Vi har skrattat, badat, läst böcker, byggt lego, bakat modelera och ätit makaroner. Men ändå har det inte varit riktigt som vanligt, det kommer det aldrig att bli.

Jag trodde att jag skulle ha kommit längre med mig själv ett år in i vårt nya liv med diabetes som sällskap. Grubblat - självklart, oroat mig- absolut, gråiti- japp, accepterat-jodå. Men jag är inte där än, jag är inte framme. Jag har trampat i träsk som inte varit kartlagda och kämpat mig genom överraskande snår. Jag var så naiv för ett år sedan, jag känner igen tankarna hos många vi möter och känner idag. För ett år sedan tänkte jag likadant ; man kan leva ett bra liv med diabetes, medicineringen har utvecklats så bra, hon kommer ändå inte att minnas något annat än ett liv med sjukdomen. Man kan helt enkelt inte förstå. Då läkaren står där och säger att mitt barn, min 2-åriga dotter kommer alltid att vara sjuk. Man förstår inte innbörden av alltid i den situationen, tack och lov så gör man det inte. Sen då man väl inser att hon aldrig någonsin kommer att bli frisk så knäcker det en,bryter sönder en mitt itu. Det är bortom min kontroll, inget jag längre kan påverka.

Med den vetskapen är det svårt att det barn jag skapat, fött och älskat varje dag i flera år plötsligt tittar upp och ser mig i ögonen. "Mamma, blir jag frisk på lördag?" Från ingenstans kommer det, från att ha varit insjunken i en lek. Hon tänker på det, utan att hon direkt pratar med mig om det. Fy fan. Det finns inte bara i mitt huvud, det finns i hennes också. Då man är tre år ska man inte behöva tänka på sånt, aldrig.

Jag bäddade ner flickorna för middagsvilan, låste in mig i wc:n och grät som ett barn. Krokodiltårarna sprutade och läpparna domnade bort. För några minuter var jag inte en mamma, jag var inte nödvändigtvis ens en vuxen. Jag var en människa som kände för en annan. Jag var inte arg, jag var ledsen. Ledsen för barnet som inte förtjänar det här på något sätt.

Det är både skönt och skrämmande att det redan gått nästan ett helt år. Jag vet bättre nu och lägger inte upp några som helst förhoppningar för var exakt jag står om ytterligare ett år. Det är bäst så, att inte planera och inte trycka sig själv för hårt. Men det jag vet med säkerhet är att på lördag är Iris fortfarande sjuk.