Om hur det var och vad vi blivit

Det är maj, björkarna blir gröna och alla studeranden vallfärdar hem till Österbotten. Under sommaren träffar man gamla högstadie- och gymnasiebekanta överallt, i matbutiken, på gymmet och ute på gatorna. Vi hälsar, ubtyter några artighetsfraser om vi aldrig riktigt kännt varandra närmare och hade vi rätt så bra kontakt under skoltiden pratar vi lite längre. De frågar saker om barnen och för mig berättas det om inlämningar av kanden och byte av rumskompisar. Efter varje möte snabbspolas livet tillbaka till vad som känns som för hundra år sedan. Men det är ju bara tre. Tre år! För tre år sedan hade vi fått våra vita mössor på de nylockade frisyrerna och så gott som alla lånade pappas bil och åkte till IKEA för att köpa en obekväm soffa för en billig peng. Rumskompisar köpte rosa duschdraperier bara för de faktiskt kunde köpa precis vilket de ville nu då de skulle bo själva.

Under min studentmössa fanns det inte bara styvsprayade lockar och en obekväm bh som hade köpts bara för klänningens skull. Det fanns en stor, rund mage och svullna fötter. Till vårt hem införskaffades inte bara en soffa och några spralliga inredningsdetaljer. Vi fixade med vagn, babyföräskringar och övade profylaxandning. Ungefär samtidigt som mina jämnåriga inledde sina fortsatta studier dog och återuppstod jag på en och samma dag då jag blev mamma. Jag gick från en roll till en annan och ett stort delmål i mitt liv uppnåddes. Sedan dess har mitt liv speedat iväg i en otrolig fart. Ny bostad, swish. Iris första steg och första födelsedag, swish. Plus på stickan igen, swish. Ny bostad igen, swish. Iris fyller två, swish. Vi blir tvåbarnsföräldrar, swish. Barndiabetes? Va?, swish. Sen kommer vi till maj, björkarna knoppas och alla studeranden vallfärdar hem till Österbotten. Och så hälsosamt det är att vi springer på varandra. Tänk att det faktiskt bara är tre år sedan vi fick våra mössor. Galet! Det är roligt att höra om de inlämnade arbetena och de nya rumskompisarna och det är roligt att de frågar om barnen. Framförallt är det befriande att känna att det inte spelar någon större roll hur eller i vilken ordning man gör saker, alla går vi framåt hur som helst.