Minnen

Clara har varit förkyld i två veckor nu och de senaste två nätterna har varit så extremt dåliga. Iris fick vara med sin vasamoster så jag och Clara tog en tumistur till sjukhuset. Direkt vi gick in genom dörren fick jag rysningar i hela kroppen. Fy fasen. Tänk att kroppen minns så bra, att jag rent fysiskt reagerade likadant nu som jag gjorde då i vintras. Det blev tyngre att andas, ett svagt illamående spred sig i kroppen, huvudet kändes sprängfyllt och det pittrade konstigt i armarna. Händerna kändes svettiga och jag var lite andfådd av att bära Claras bilstol. Varje morgon gick jag genom de där dörrarna med Clara i bildstolen, i spegeln i hissen såg jag en gråtfärdig, sliten och förvirrad ung kvinna men varje morgon tvingades jag stiga ut som en stark mamma. Positiv, beredd och laddad med ork för ännu en lång dag. Jag stannade alltid till vid kansliet och frågade sjuksköterskorna hur natten varit även om jag fått en rapport från V. Vi småpratade lite, jag lyfte upp bilstolen igen och fortsatte vidare mot Iris rum. Jag brukade peppa mig själv och bita ihop läpparna för att sedan slappna av i käkarna före jag öppnade dörren. Oftast satt de och såg på något barnprogram och avslutade frukosten då vi kom. Ibland pysslade Iris med sina klistermärken medans V läste tidningen. Herregud vad jobbigt det var att se henne sitta där i sjukhussängen i sina älskade småttisar och med all utrustning runt omkring sig. Hon skulle ju sitta hemma på vardagsrumsmattan och jag skulle sucka över att hon ännu en gång klottat med filen. Vi pussades och kramades och sen ammade jag Clara medans vi pratade. dagen fortsatte med att vi bombaderades med information, bar omkring på Claras som skrek,lekte med Iris, svettades WC:n medans jag försökte pumpa mjölk, åt äcklig sjukhusmat, pratade med sjöterskorna i skiftbytet, tog emot en massa samtal av anhöriga, laddade babymonitorn, fick mera information, tröstade Iris som var så ledsen över kanylerna i händerna, såg på Teletubbies, bytte bajsblöja på bajsblöja, turades om att smita ner i cafeterian och dricka kaffe. Sen var det kväll och flickorna skulle sova. Jag pussade Iris och packade ner alla Claras saker och tog bilstolen och gick ut i korridoren, pratade med sköterskorna och väntade på hissen. Clara var missnöjd och det var fruktansvärt kallt ute. Att gå it genom dörrarna på kvällen var värre än att gå in på morgonen. Kropp och huvud gick på högvarv och musklerna ömmade av dagens påfrestning. Det var mörkt ute och snön kom in i skorna för att jag inte orkade knyta dem ordentligt. Inne i sjukhuset låg Iris och V och varvade ner inför natten och där ute stod jag och letade efter de förbenade bilnycklarna i den fullpackade skötväskan. Det kändes så himla orättvist, varför fick inte vi vara hemma och koka gröt och tappa upp badvatten som vanliga familjer. Varför skulle jag behöva sitta ensam i bilen med en skrikande bebis i baksätet och gråten i halsen och varför skulle Iris och V sova i sjukhussängar och skarpa lakan där uppe. Fy fan vad vidrigt det kändes. Tanken på att åka hem till ett tomt hus och vara ensam med Clara hela natten var så hemsk att jag övernattade hos mina förärldrar. Där fanns någon att prata med och det kändes skönt att höra att någon annan rörde sig i huset. Att somna på kvällarna var inget problem men under nattamningarna var allt i huvudet i fullständigt kaos, jag drömde mardrömmar och vaknade svettig för att amma igen. Sen var det morgon igen och allt började om från början.

Trots att det är sju månader sedan så blev allt så verkligt igen då jag gick in genom dörrarna med Clara i bilstolen idag. Den enda skillnaden var att idag var det OK att jag var ledsen, idag var det OK att jag vad förbannad och idag var det OK att jag grät en skvätt medans jag böt Claras blöja i invavessan. Då vi var färdiga hos doktorn tog jag bilstolen i handen och gick ut genom dörrarna. Och jag var så himla stolt. För att vi orkade och för det skyddsnät vi och våra barn har i form av familj och bekanta.